Kärt barn har många namn!
På fredag har min pjäs Mein name ist Erling premiär i Hamburg, på Winterhuder Fährhaus Teater och som dramatiker åtnjuter jag en plötslig lyx i att få resa dit plus två hotellnätter – betalda! Med mig tar jag en god vän, som dessutom talar flytande tyska.
Det är naturligtvis fantastiskt roligt att man på denna välkända teater har funnit och fastnat för min pjäs, och det får jag tacka förlaget i Berlin för, Ulrike Hoffman. Jag har inte lagt två strån i kors för detta roliga, det kom som en överraskning.
Erling, eller Mitt namn är Erling skrev jag från början för radioteatern och Peter Schildt regisserade. Initiativet var Gerd Hegnells och Per Oscarsons, de ville att jag skulle skriva ett stycke för dem och med i tanken fanns att de hade haft en kärlekshistoria när de var unga.
Att bli tillfrågad av dessa underbara skådespelare var mycket hedrande men jag kunde inte komma på något annat än ganska konventionella idéer som att ja, de har haft en kärlekshistoria och på gamla dagar möts de igen. Men … sen då?
Fast en dag, när jag och min exman var på en flera år försenad bröllopsresa till Amsterdam och jag för första gången upptäckt att öl kunde vara gott och nu låg i ett badkar tillsammans med min före detta man och inte tänkte alls, då kom idén. Och så är det ofta. Idéerna kommer när vi inte jagar dem. De bara liksom faller ner, smälter ner i en, som en snöflinga, i de ögonblick man inte har något försvar, eller någon ansträngning i tanken och viljan.
Idén var rätt så konstig men man behöver inte heller ha svar på allt när man skriver. Ingen har svar på allt!
Helt kort, Erling är det barn de drömde ihop när de var kära, en symbol för deras önskade framtid ihop och den kärlek de sedan aldrig levde, och alla de mysiga stunder de aldrig hade med det ihopdrömda barnet. Men, som så ofta, de lämnade inte drömmen, även om de på alla sätt lämnade varandra. Och som så ofta, har de närt drömmen, skyddat den, gömt den och haft den som sin tillflykt. ”Där, tillsammans med DEM skulle jag vara mycket mer kärleksfull, mycket mer närvarande, mycket öppnare, roligare, varmare”, typ.
Ibland sker obegripliga ting. Och den drömde blir kropp! Trettio år senare. Ett mirakel!
Nu står de två , som för länge sedan älskade varandra, men av olika jordiska skäl valde bort varann, inför den materialiserade drömmen; Erling.
Vad ska hända? Ja, det får man se pjäsen för att få svar på.
Erling, i verkligheten, var en vit tjurkalv som jag tog hand om när jag var ganska ung. Han följde mig överallt och han förstod när jag var ledsen, precis som hundar gör. Då kom han och buffade på mig med sin lena mule. Han hade stora bruna ögon, långa ögonfransar och vit päls med beige fläckar. När det regnade lade jag en regnrock över honom och ibland låg vi till och med och kramades i gräset. När han var två år var han en bjässe med farliga horn. I hans minsta rörelse fanns en sådan kraft att man kunde slås omkull. Men han kom till mig när jag ropade och tryckte sin panna mot mig, stod så länge hos mig, vi tillsammans, människa och tjur.
Sedan forslades han till slakteriet. Men bonden hade sparat honom extra länge. Väldigt sorgligt. Han var ju ett mirakel. Som alla andra djur. Som vi använder på olika sätt, utan att uppfatta …. miraklet.
Jag har sett pjäsen Erling i Spanien, Tyskand, Uruguay och Colombia. Den har också spelats i Frankrike och Brasilien. Det är väldigt spännande att sitta i publiken och följa reaktionerna. Det är mycket skratt. Det är meningen. Men sedan, plötsligt , faller sorgen ner, smärtan och vemodet, insikten av hur dåliga vi är på att i praktiken uttrycka kärlek, handla i kärlek och finnas i vårt nu. Efteråt har människor bråttom hem, återuppväckta i sin uppskattning av vad de har i sitt liv, som de glömmer se, glömmer att ens uppfatta. Så som det är för oss alla.
På premiären i Montevideo, Uruguay, berättade en känd psykolog för mig att jag hade lyckats beskriva livets stora frågor på en timme med denna underliga berättelse. ”Jaha?” sa jag förvånat. Men så tänkte jag efter lite och ja, det kanske stämmer.
Men sådant sker bäst när man inte söker det. Jag tror inte berättelsen hade kunnat bli till ifall jag i förväg hade tänkt att jag måste skriva något som handlar om livets stora frågor på en enda timme. Det är inte så det går till.
Hej Tina!
Du är så duktig!
Säker på att pjäsen blir en succé även i HH.
Gillar staden.
Finns en (vanlig) gata som heter Venusberg, ganska roligt på svenska om man har det som adress, tycker jag.
Vi höres.
Hälsningar från Cape Town från Din gamla kompis Claes