meine zweiten GEDANKEN FÜR DEN TAG von 2017

Skicka tankar

Alla vet hur lätt ett leende smittar. Eftersom det är bättre för alla att folk mår bra roar jag mig ibland med att skicka varma tankar till främlingar på tunnelbanan. Vissa som jag får syn på eftersom jag inte hinner med alla. Jag försöker att inte värdera dem, för de lever och kämpar med sina villkor, sitt öde, sin kärlek, drömmar och sår, hälsa och korta liv precis som jag. Och vi har alla varit nyfikna små barn. Med min enkla mänskliga kraft skickar jag välsignelser till dem. Alltså ”välsignelseri sekulär mening. Jag önskar dem gott. Och jag menar det verkligen. Det kanske känns någonstans i dem, något bra kanske slinker in i dem och gör allt lite bättre. Jag tror det.

När jag hade hållit på med det här ett tag råkade min son och jag hamna framför ett vetenskapsprogram på TV som visade sig ha med mitt eget experiment att göra. En person satt i västa USA och en i östra. De hade aldrig mötts och visste inte vad experimentet gick ut på. Båda hade elektroder på huvudet för att analysera hjärnans aktivitet. Den ena trodde att den väntade på att experimentet skulle sätta igång. Den andra hade ett foto på den personen framför sig och på oregelbundet givna signaler skulle den skicka kärleksfulla tankar till främlingen på bilden. Varje gång de kärleksfulla tankarna sändes iväg var det tydligt att mottagaren reagerade med kraftigt ökat välbehag. Det bekräftades vetenskapligt.

Och jag förstod att mina egna välsignelser faktiskt kan ha haft effekt! Egentligen vet vi detta intuitivt men allt verkar riktigare om det är mätbart.

En solig försommardag på tunnelbanan står en ung mamma med sitt barn i en sittvagn. Barnet under sin lilla solhatt ät kanske ett och ett halvt år och söker sin mammas blick. Alltmer modstulet. Mamman ser osande bitter ut och stirrar sammanbitet ut genom fönstret, likgiltig för barnets rosiga närvaro. Jag blir arg. Alla dessa dumma människor som inte ser sina barn utan är upptagna av sig själva! Hur ska det lilla barnet kunna orientera sig i den kompakta ovilligheten till kontakt? Hur ska barnet förankras i sitt liv, sin tillhörighet? Då börjar jag skicka varma tankar till surmamman fast jag tycker hon är en megaidiot. Jag börjar tänka på den kärlek hon har för sitt barn och det roliga och fina som finns i modershjärtat och som hon kanske glömmer bort. Jag öser ljusa soliga kärlekstankar över henne. Jag tänker på hur behövd och älskad hon är av sitt barn och hur lyckligt barnet är över sin mamma och vilken skatt det lilla miraklet är i mammans liv och allt som de ska dela. Och rätt vad det kommer ljus i surmammans ögon. De bittra dragen slätas ut, hon vänder sig leende till barnet , smeker det och säger något kärleksfullt. Barnet lyser upp och mamman ännu mer. Som om hon plötsligt minns all sin kärlek till barnet. Tåget stannar och de går av och försvinner ur mitt blickfång. Prova, ska ni se, men ni måste mena det. Det kan göra skillnad.

Om Christina Herrström

Autor, dramatiker och Officiant Ebba & Didrik Glappet Tusen gånger starkare Tionde våningen Leontines längtan Den hungriga prinsessan Denzel Öderläggaren Mirrimo Sirrimo En underbar utsikt Mitt namn är Erling Midsommarkvartetten Marsvinsnätter Gäst i Djupa Salar Suxxess Skimrande vingar
Det här inlägget postades i Blog. Bokmärk permalänken.

Lassen Sie eine Antwort

Deine Email-Adresse wird nicht veröffentlicht. Obligatoriska fält är märkta *

Diese Website benutzt Akismet Spam zu reduzieren. Erfahren Sie, wie Sie Ihren Kommentar Datenverarbeitung.