Någon gång under senvåren alternativt tidig höst 2016 kommer min nya roman.
Den heter VAR ÄR DENZEL? och ges ut på ATLAS FÖRLAG. Jag är väldigt glad för det och glad är jag över ett nytt samarbete. Tyvärr är det mer än ett år kvar, men det är ju alltid en viss planering som krävs hos bokförlagen.
Medan den nu står på slutmognad skriver jag min därpå kommande bok, som ska skildra den verklighet jag levt i under några år. Och som utmynnade i att jag idag börjat packa ihop mitt hem för okänd vidarebefordran.
Det kan gå till just så här att bli hemlös. Och att bli en av dem som bor på gatan. Jag har som tur är en nödutgång, men jag inser fullständigt isklart att jag annars snart hade varit en av dem jag passerar varje dag och stundom känner visst förakt för. Varför har de inte klarat av sitt liv? De måste ha slarvat! Jag har alltid undrat lite över hur man som svensk blir hemlös, men har redan tidigare fått höra de mest tragiska mänskliga historier om hur det kan gå till. När det inte är missbruk och kriminalitet inblandat, utan när det drabbar vanliga människor som har råkat illa ut på grund av en rad olyckliga omständigheter och situationer. Man tror inte det ska kunna hända.
I sådana lägen kan man skatta sig lycklig att ha ett visst socialt skyddsnät, som åtminstone räcker en tid framåt, kanske tillräckligt för att man ska komma på banan igen. Men alla har det inte så.
I vilket fall som helst, och särskilt om man är kulturarbetare, som redan lever under existensminimum vilket majoriteten av oss gör, är detta som kallas pengar avgörande för oss alla. Det som har hänt mig är för mig fullkomligt obegripligt. Men det har hänt. Och jag har inte sökt det. Jag har hur man än ser på frågan om ansvar- som jag också tar och har tagit i det hela, fallit offer för en rad olyckliga omständigheter och den avgörande droppen; för en psykopatisk persons framfart. Det är trist men det är som det är.
Och även om jag borde ha panik över detta så har jag inte det, mer än i korta stunder. Vi tycks ha kraft att finna nya vägar, nya ögonblick av styrka, nya glädjeämnen, vi människor och förmodligen är det just så vi är gjorda. Jag skalar av det ena efter det andra av mitt liv. Och på ett sätt är det en befrielse.
Inte så att vara hemlös någonsin skulle kunna bli en befrielse. Aldrig. Grunden till allt är ett drägligt värdigt liv.
Men, jag får genom denna grymma resa chansen att skärskåda tankar, idéer, andra människor, mig själv. Det ger mig utrymmet att skala av utanpåverken. Trots att situationen naturligtvis är extremt stressande, så finner jag också tillförsikt. Nu förlorar jag mitt hem. För några år sedan kunde jag inte tänka mig något sådant. Och jag trodde att en sådan sak skulle krossa mig.
Det krossar mig inte.
Naturligtvis för att jag får kärlek och lojalitet och medmänsklighet från min omgivning. Och professionell hjälp.
Jag har fått hjälp av polis, advokat och sjukhus. Och min healer, Lena Månstråle, vars hjälp är ovärderlig. Kanske har jag fått så god hjälp för att jag är en kommunikativ, framgångsrik kvinna trots att min framgång inte syns i pengar. Förmodligen. Kanske för att jag är igenkännbar för de som hjälper mig. Säkert.
Jag är glad att min roman, Var är Denzel? kommer ut nästa år. Den handlar inte om mig. Den handlar om fem personer men en kvinna är huvudpersonen. Alla bär sin längtan, alla tampas med sina förväntade roller.
Och faktiskt… de skalas av. Vilket gör åtminstone ett par ögonblicks sant möte möjligt. Det är det som det det magiska med att vara en skrivande människa. Man vet mer än vad man vet och ibland lyser den inre kunskapen fram genom massorna av ord och tankar.
Livet är förunderligt.
Du äger fett
🙂