När jag åkte fram och tillbaka med delar av mitt hem i tunnelbanan för någon vecka sedan hade jag med mig katten så han inte skulle springa bort i flytten.
MJAU sa han.
Bakom mig på bänken på perrongen satt en kvinna, väldigt typiskt hemlös. Hon utbrast:
En katt! Jag älskar katter! Jag är kattmänniska. Alla katter älskar mig.
Istället för att svara med minsta möjliga artighet som människor i allmänhet gör när de blir tilltalade av tandlösa medelålders människor med sitt liv i en Dramaten, började jag prata med henne. Vem var hon, undrade jag, som blev så glad av ett kattjam.
Jag längtar hela tiden till djuren, sa hon, men jag får inte ha någon katt på härbärget. Det gör mig så ledsen. Jag får inte ens ha en vattenkokare. Jag hade en bilkyl. Den fick jag inte heller ha. Och nu är jag bestulen på min handväska och där var mina glasögon och id-kort. Allt är borta.
Vem stjäl handväskan från en kvinna som går med rollator och är hemlös?
Hon fick inte den hjälp hon behövde från härbärget tyckte hon. Så berättade hon att det är gubbarna som äter upp den mesta av maten. Det är mest gubbmat som serveras dessutom. Stabbigt, tungt, salt.
Hon berättade att hon gick journalisthögskolan som ung. Sedan reste hon ut i världen. Hon hade varit överallt verkade det som. Och ibland skrev hon från de olika platserna. Hon hade levt femton år i Florida. Hon hade rest i Afrika och delar av Asien. Så hade hon varit med om en svår olycka och kommit hem till Sverige.
Hur blev du hemlös, undrade jag. Det är en lång historia. Det började med olyckan.
Och sedan visade hon sin tandlösa nedergom. Som ett barns skära oskuldsfulla gom. Hon var helt nykter. Hon hade rent hår.Rena naglar. Hon var fattig. Hemlös. Hon hade fallit igenom det svenska samhällets skyddsnät. Jag vet hur lätt det är. Jag vet det nu.
Hon berättade att djuren var hennes vänner. Med dem kände hon sig lugn och trygg och lycklig. Djur kan man lita på. Med djur kan man skapa ett hem, ett eget universum, ett fridfullt vänligt liv.
Hundar rör sig på stan så ibland får man klappa dem och få en hundpuss, fortsatte hon. Men katter ser man aldrig, sa hon. En gång i tiden innan hon var hemlös hade hon en man och en katt. Katten visste precis hur sanningen var. Den låg vid hennes hals och slickade henne på näsryggen men pissade på mannen. Och alla hans kläder. Alltid. Jag skulle ha lyssnat på katten, sa hon. Om jag hade gjort det hade allt varit annorlunda.
Ja, man ska titta på djuren, enades vi om, då ser man vem som är bra.
Ödeläggaren i mitt liv som gjorde att jag förlorade allt fick mig att lämna bort både min hund och min katt. Han låtsades att han höll på att dö av allergi. Han var så sjuk så sjuk och det var fruktansvärt synd om honom. När han en gång kom då jag hade en katt hemma utan att han visste om det fick han ingen som helst allergisk reaktion. Men då var det försent. Då hade det gått flera år. Jag orkade inte ens fatta vad jag såg.
Tunnelbanan kom. Jag är femtiofyra år, sa hon, när hon reste sig. Hon gick med alldeles krökt rygg över rollatorn. Nu ska jag till härbärget. Hej då. Hej då katten! Hej då lilla katt!
Så var hon borta.
Om jag hade haft fallenhet för alkohol kanske jag inte hade klarat de utmaningar jag har ställts inför. Eller om jag hade varit svagare, fysiskt och/ eller psykiskt. Eller mindre älskad. Om jag inte hade den bakgrund jag har. Den familj jag har. Så är det. Det är så. Då hade jag inte klarat mig genom det som har hänt mig. Då hade jag kunnat vara hon. Och någon med en katt hade kanske frågat någon gång vid ett hastigt möte i tunnelbanan hur jag blev hemlös. Och jag hade svarat:
Det är en lång historia.
