Det sjungande metallröret i gryningen

Jag skriver inte om detta för att fiska medlidande, jag skriver mer för att ta ett steg bort ifrån det som hänt och placera den makt som jag förlorade i ord som åter är mina. Men jag blir stärkt av den snällhet jag möter. Mycket. Väldigt mycket. Tack. Innerligt.

Den soliga dagen som var häromdagen hade jag sådan tur för jag fick stans sista magasin av den storlek jag behöver för att magasinera mitt hem. Just det förrådet hade inte varit ledigt på år och dar och samma morgon som jag ringde hade en annan velat hyra det men sagt att han skulle avvakta. Jag ringde strax därpå.

Jag hade TUR!

Så nu har jag ordnat ett magasin för mitt hem där det ska stå på obestämd tid. Jag bokade också själva flytten den där soliga dagen.

Det kändes nästan bra. Som en lättnad. Det senaste åren har varit sådan hemsk oro. Ångest. Oro. Ångest. Kramp.

Rädslan.

Men nu är rädslan verklighet. Och jag har tagit tag i den, konkret. Det betyder att mitt i kaoset och förlusten har jag tagit tillbaka den lilla spillra roder som finns. Mycket bra.

Jag har TUR för jag träffar sådana underbara varmhjärtade människor. Nästan hela tiden. Även den lilla torre polisen som jag har lämnat in min anmälan hos är en av dem.

Ta ditt liv tillbaka! sa han just innan dörren slog igen. Det var en mycket viktig sak att höra då man just suttit i förhör om ett övergrepp. Ta ditt liv tillbaka!

Det gör jag. Nu gör jag det.

Som jag skrivit förut målade jag tre bilder för ett år sedan. Den här bilden visar hur det kändes innan allt brast.

Som om jag var insnärjd i ett tjockt rep, eller kanske en orm, men snarare något dött som ett rep. Endast ögonen var fria. Lite arm också.

Bilden visar när jag stod i gryningen, den där vintern när jag inte såg någon framtid alls – förra – och ingen visste det, ingen av alla de jag älskar visste det, alla de jag älskar som jag aldrig vill lämna, ingen visste det. Jag bar min katastrof. Den nästan dödade mig. Jag gick ut i gryningen när det fortfarande var svart och tyst vid havet. Jag gick till mina särskilda platser och såg på havet. Såg de rosa strimmorna över horisonten som förebådade den nya dagen. De kalla havet, det farliga havet, det hav som jag älskar, den sanden, de nyponbuskarna, de ljuden från sjöfåglarna i det stod jag och bad. Jag bad. Ur mina celler.

En nattmörk morgon på väg hem över ängarna hörde jag som en sång. Det var en melodi med toner väldigt lika dem i ET. Vad var det som sjöng på den tomma ängen, vid det blåsande havet? Det var bryggan.

Sommarens stolta byalagbygge. Badbryggan. Som höstens allra första storm bröt sönder trots att den nu var byggd så att den aldrig skulle kunna gå sönder igen. Men den stormen var helt oväntad i sin kraft och riktning. Havet reste sig för högt. Inte på hundra år hade stormen haft den riktningen, så rakt mot land. Ingen hade kunnat tro att det skulle hända.

Vi i byn hade sponsrat ingenjörsarbetet och fick våra namn på bryggans brädor som tack. De flesta hittades. Inte min. Jag var glad för det. Mitt namn hade åkt ut till havs, på de stormande vågorna, ingen vet vart. Efter den katastrofala stormen stod den forna så stolta bryggan på sina pelare och liknade mest ett skadat skelett. Den främre delen som var byggd som en fyrkant med bänkar och stegar låg sedan dess uppe på ängen som en strandad flotte.

Det var den som konstigt nog sjöng i mörkret.

Jag gick närmare. Det var så vackert. Som stämmor. Som en kör. Jag kom att tänka på när barnen var små och vi bodde i en villa i Göteborg. En morgon när jag väckte dem sa de båda två att de hade hört änglar sjunga utanför deras fönster och det var högt uppe så om någon sjungit vackra spröda sånger där måste den haft vingar.

Och sannerligen, om änglar sjunger kunde jag tro att det skulle låta just så, som den kör av röster från högsta sopran till djupaste bas som trängde genom vinden denna gryning. Jag stod ensam under den svarta himlen. Alltid ensam då. Stjärnorna, alla de man inte ser i en stad, var klara vita över mig och havet dånade.

Inte först, men strax förstod jag att det var vinden som drog genom ledstången, de tomma metallrören kring den strandade bryggan. Jag satte örat till och änglarna sjöng i mitt öra. Det var så mörkt. Så mörkt. Jag ville stanna där.

Men nästa steg måste tas. Och jag gick hem innan solen reste sig över det svarta havet, öppnade grinden, hälsade på träden, gick in och bryggde mitt te. Och kanske började jag tänka framåt, men förmodligen inte. Ändå, den stunden var viktig.