P1: s långkörarklassiker TANKAR för DAGEN ger mig uppdraget att skriva tre minuter existentiellt och angeläget två gånger på hösten och två gånger på våren. Det är en bra övning. Men det är inte alltid så lätt att komma på någonting som känns nära mig, och som ska ha en allmän existentiell touch och kunna fånga nyfikenheten för tre minuter hos trötta morgon- och aftonlyssnare.
Men nu har det blivit en liten bunt med treminutersreflektioner i alla fall. Varenda gång tänker jag nääää, jag kan inte komma på något, jag KAN inte!
Så vips, skriver jag ihop något som kommer farande, och så vips sitter jag i studion och spelar in det med min underbara producent Mette Göthberg. Hon är världens bästa på att se hur jag ska korta texten och på att ständigt påminna om att jag ska skriva i PRESENS.
Nu har jag alltså lyckats att vispa ihop två reflektioner till som ska sändas i juni och jag är stolt. Ja, jag är stolt eftersom det är svårt.
Den här bloggen blir jag så sur på ibland, eftersom jag blir arg på saker som jag har skrivit som känns onödiga och alltför ordrika och för att det är lätt att man tror att man vet något om mig för att jag skriver vissa saker och därför får jag ibland kommentarer av särskilt män som får mig att vilja spy av leda. Men jag får ju också många, många konstruktiva , tänkvärda och uppskattande kommentarer – man kan ju verkligen inte bara få det positiva! De tröttar inte ut, de piggar upp så klart och man får väga det onda mot det goda. Men alla dessa ORD. Varför ska jag bidra till babblandet som översköljer oss, tänker jag ofta, nästan äcklad av det faktum att jag gör det.
Ändå kan jag inte låta bli att skriva en blogg då och då och när jag började med det var det väldigt viktigt och min väg tillbaka till att finna mina ord igen, efter den stora Skövlingen.
Det är något mänskligt med att kommunicera ändå! 🙂
Tanken för dagen, de två jag ska spela in om några dagar, handlar om en promenad och vad jag upplevde på den – sådant jag faktiskt upplever väldigt ofta även om just denna promenad hade ett svårt inslag och påminde om livets skörhet – och den andra handlar om en missuppfattning, en missuppfattning av det slag som jag älskar. Alltså, finns det något bättre ibland, än missuppfattningar som ger helt nya dimensioner? I sådana stunder svingar sig livet upp i en ljusfontän. Så roligt det kan vara!
Det är bra att skriva för man stannar upp, man formulerar något som annars bara når det yttre skiktet av ens medvetande, något som kanske är viktigt, som man har nytta av att förstå, något som ger näring och kraft. Jag rekommenderar alla att skriva lite dagbok eller liknande, varför inte brev förresten?
Och det är bra att lyssna, att ta del av andras berättelser och tankar, det är delvis så vi formas till människor och förhoppningsvis växande, inte krympande, i vårt förhållande till detta liv.
Fast det känns onödigt många gånger, detta jobb som jag har… liksom VARFÖR?? … så är det kanske ändå lite nytta med det. OBS! Detta är inte att gå med håven, utan på riktigt, rätt ofta undrar jag vad fasen jag blev författare för….! Andra har också roliga jobb men de tjänar åtminstone pengar på det, typ.
