Som ganska ung insåg jag hur genial den där gamla storyn om Jesu födelse egentligen är – en story som faktiskt har distribuerats över världen och förvaltats och vårdats i generation efter generation och repriseras varje jul med oförminskad glans. Överallt på jorden, i många olika former och konstarter beskrivs den välkända och älskade historien. Om jag hade makt att sprida en berättelse om vad människan bör vörda hade jag känt mig genialisk om jag kommit på just den här historien. Den är snillrik om man vill påminna mänskligheten om vad den ska helga.
Med det lilla barnet i centrum.
Konstigt att kristendomens utövare inte verkar ha begripit det? Och allt detta Gubbande. Fadern och sonen!
Det sa jag till prästen jag sökte upp för att tala om ont och gott, häromveckan. Så fort jag blev arton gick jag ur kyrkan, jag är uppvuxen i ett ateistiskt hem men vi hade en krubba varje jul och jag har suttit många timmar genom barndomen och tittat på den där uppställningen av moder Maria, kungarna, herdarna, djuren och det lilla lilla barnet. Och Josef bredvid. Man visste egentligen aldrig vilken figur som skulle föreställa Josef och han tappades bort med tiden. Men modern som satt där vakande över sitt lilla lilla barn under en tänd strålande stjärna var och är berättelsens centrum och berättelsens mening. Jag minns väldigt väl hur jag kunde se på den bilden och förtrollas.
Det är där det heliga uppenbarar sig.
Och jordens mäktigaste, konungarna, kom från alla väderstreck, således från hela världen och representerade alla folkslag – och de kom med de finaste gåvorna till det lilla lilla barnet. Världens mäktigaste knäböjde i ödmjuk respekt för det nyfödda, hjälplösa människobarnet. Också de fattigaste herdarna fylldes av storslagen ömhet och beundran. Och det lilla hjälplösa föddes på flykt i ett enkelt stall av en helt vanlig kvinna. På himlen, i den stora svarta rymden, tändes en strålande stjärna när barnet var fött. Och denna strålande stjärna kan lysa in i varje hjärta armt och mörkt.
För sådan är kärleken till det lilla hjälplösa människobarnet, som om och om igen föds till världen. Den kärlek det lilla barnet väcker har makt att värma varje hjärta, även de mörkaste, armaste.
Berättelsen uppmanar jordens mäktigaste att alltid vörda det lilla barnet. Att ge barnen, de efterkommande, de nykomna, sina gåvor. Också de fattiga har gåvor att ge. Alltså alla. Vi ska alla ge barnen våra finaste gåvor. För varje barn- varje litet barn – som föds, tänds en strålande stjärna. I varje barn – varje litet barn – som föds är det förunderliga gudomliga livet nedsänkt.
Varför har de inte begripit det genom årtusendena? Det är en tydlig uppmaning!
Barnet borde dock vara två för att det skulle bli riktigt tydligt. Det är en miss i berättelsen. Det hade varit behövligt med en nyfödd flicka vid pojkens sida, men den stora historiemakaren trodde nog att människorna skulle förstå kvinnans heliga värde så som det är symboliserat i Maria som bär livets möjlighet och vårdar det. Men ack, människorna är dummare än vad historiemakaren trodde.
Att det är en pojke som föds är klokt för om endast en flicka vore född på halmens strå hade berättelsen dominerats av heliga kvinnor och män skulle inte ha någon särskild betydelse. Och vi är både män och kvinnor. Men om historien skulle vara riktigt lyckad och fullborda sitt syfte borde Maria fött en flicka och en pojke.
Ja men visst, sa prästen. Usch, det där gubbandet! Fixera dig inte vid Fadern och Sonen och det där, sa hon. Och den där fixeringen vid Jesus! Nej, det är den heliga anden vi talar om idag. Det där med Fadern är den symbol man hade närmast till hands ” på den tiden” – familjefadern hade makt att förändra något och man hade respekt för fadern.
Skulle det ta tvåtusen år innan mänskligheten började få mod nog att tolka berättelsen som en symbolberättelse?
Religionerna utgör värdegrunden för våra samhällen. Tänk, så annorlunda det hade sett ut på jorden om man hade hajat detta enkla och tydliga budskap lite tidigare!?
Bättre sent än aldrig. Uppvaknandets tid är här, som det sägs. Det vore toppen. Och eftersom människans överlevnadsvilja är stor och obändig kanske det är sant den här gången. Att uppvaknandets tid är här. Eller KOMMEN som jag får lust att skriva i detta sammanhang. 🙂 God fortsättning!
