Om kvinnor och barn och män, frihet, hemlöshet och mod och ekonomi

Jag tänkte på en del av de reaktioner jag fått av min förra blogg om hemlösheten. Inte särskilt sällan känner kvinnor och barn inte alls den trygghet jag menar är vad som utgör ett hem – i sitt hem. Männens våld. Männens hot. Männens övergrepp. Måste jag samtidigt som jag säger detta tillägga ” ja men kvinnor kan också var hotfulla, våldsamma och brutala!” Det kan de. Det vet vi. Men i majoriteten av fall är det männen som står för våldet. Överallt. I hela världen. I alla samhällsskikt. Mäns våld mot män. Mäns våld mot kvinnor. Mäns våld mot barn. Det kostar inte bara lidande och fortsatt våld i nästa generation. Det kostar massor av pengar. Egendomligt att samhällen som alltid styrs av ekonomi och värderar allt utifrån ekonomiskt tänkande ( till exempel kvinnorollens traditionella yrken som INTE värderas) inte kan dra den mycket uppenbara i ögonen fullkomligt stickande slutsatsen: MÄN kostar pengar! Samma i trafiken. Det är MÄNS vårdslöshet i trafiken som kostar pengar. MYCKET pengar. Ska man någonsin kunna diskutera detta eller ska det alltid hymlas och hyssjas och överses kring detta? Jag skrev för flera år sedan en blogg just om män och trafik och vad de kostar. Det retade upp en hel del karlar. Det är mycket känsligt! Oh, dessa karlar som är vårdslösa och våldsamma är mycket mycket känsliga! De tål inte kritik. Inte ens en liten uppenbar objektiv reflektion om sakernas tillstånd kan de tåla! Då bankar de sig på bröstet och utstöter förlegade vrål. Varför kan inte de VETTIGA männen gå samman och organisera sig och formulera sig kring vad det är att vara man? Varför tiger de så mycket? Varför skyddar de sig bakom sådant som ” JAG kan inte stå till svars för hela manssläktet!” Nej, JAG kan inte heller stå till svars för hela kvinnosläktets umbäranden! JAG kan inte ansvara för den strid som måste utspelas för att andra kvinnor och andra barn än just JAG och just MINA ska få plats i detta liv! Men jag ser var som måste göras. Och det kokar i mig! Så enkelt är det. Mycket enkelt. Hur som helst… siffran på de kvinnor och barn som INTE är trygga i sina hem – och därför på ett sätt är hemlösa i sina hem – är så stor att den inte kan hittas. Definitionen av ett hem som jag tyckte jag hittade så fint är i oerhört många fall mycket svår att uppfylla med verklighet. Min definition var att det är en plats där man inte är skyldig någon något. Där man kan var helt sig själv. Friheten att tänka sina egna tankar och känna sina egna känslor. Friheten att då och då få vara HELT SIG SJÄLV är ett fundamentalt mänskligt behov. Vi kan inte orientera oss, kan inte samla oss, kan inte ta hand om oss utan sådana stunder av just den friheten. Men den friheten är inte beroende av ett hem. Och den friheten kan vara fullkomligt kringskuren i ett hem. Den slags friheten är i själva verket något av det mest hotfulla för den som förtrycker och kontrollerar. För i den friheten finns jordmånen och himlen, där finns fröna och stjärnorna, som ingen annan kan se, men som har kraften att rikta en människa framåt, bortåt, vidare. Jag undrar : Vad är det i idén om manlighet som skapar så mycket olycka för andra människor – och för män? Ska vi, i Sverige som trots allt ligger långt före de flesta länder, snart bli mogna att diskutera det? Kommer vi att gå in i en ny fas av mänsklighetens utveckling där samarbete och kärlek hyllas, omsorg och respekt? Där allt det vackra som finns nedsänkt i möjligheten människa kan få utvecklas – mer än det destruktiva? Är det möjligt?