Christina Herrströms blogg

Den här texten om musik och musikskolan sändes också i Klassisk morgon.

Det händer något med mig när jag ser små barn bära på instrument, som en gitarr eller fiol eller något blåsinstrument. Och det är höst eller vår och de går över marken, under himlen med sitt instrument på väg till sin lektion eller hem från sin lektion.

Jag känner så mycket kärlek då!

Någonstans har de sin mamma eller pappa eller kanske både mamma och pappa och förhoppningsvis finns det god mat att komma hem till och frågor om hur dagen har varit och om det gick bra på lektionen. Och i timmar får barnet med instrumentet traggla sin läxa och öva sin lyssning, sina fingrar, sin andning och hjärnan får översätta noter till toner som fogas samman till melodier som ska få klang och rytm. Tränar. Tragglar.  Det låter bra, vad du kan, snart lossnar det! De är redo att ge upp men kommer över hindren och plötsligt strömmar det fram, det som förut var tungt och krångligt. En viktig lärdom, bara det. Tålamodet och belöningen.

De går under hösthimlen med sina instrument och får i bästa fall en alldeles särskild stund med sin lärare,  ögonblick som kan prägla hela deras liv, när de tillsammans med sin ledsagare snuddar vid musikens mystiska och läkande skönhet.

Så fint att vi har en kommunal musikskola, eller kulturskola som det heter idag. Så underbart att alla barn ska ha tillgång till det så att var och en av dessa dyrbara väsen får en chans att upprätta ett eget  universum, oberoende av allt annat, ett rum i tiden där de kan ladda sig och rikta sig i kreativitetens alltid alldeles öppna famn. Denna inre lilla värld som samtidigt som den är individuellt magisk också är förbunden med de stora livslångt arbetade verken. Vilken gåva att ge sitt barn. Rummen i tiden. Förmågan att finna sig själv om och om igen och ibland få känna den elektriska stöten då man i en rörelse, en ton eller en färgskiftning vidrörs av och rör vid det redan skapade, det som upplevs om och om igen och färgas av miljoner människors känslor, genom tiderna.

Själv kommer jag alltid att bära med mig minnet av vissa starka ögonblick tillsammans med min pianofröken. Hur hon spelade samma noter som jag , men fick musiken att betyda något. Hur den genom den känsla och teknik hon lade ner i den,  gjorde musiken levande, så att den rörde vid mitt inre, så att jag som stod bredvid henne vid flygeln kände hur tecknen i boken fick något att svinga sig högt i mig, samtidigt bränna i djupet av mig. 

Hur jag växte. Nästan i hemlighet. Hur jag fick en hemlighet.

Jag minns hur min pianofröken gick längs med fönstren och lyssnade medan jag spelade mina läxor. Och hur jag också i alla fall i min egen upplevelse kunde översätta tecknen på linjerna till musik, genom flygelns tangenter, och hur mina fingrar rörde vid dem och hur min kropp och andning, mitt fokus och min själ , alltihop i förening fick det att hända. 

Det var viktiga erfarenheter. Det fanns en stor trygghet och en viss sårbarhet i stunderna med min pianofröken. Och jag kunde ta med mig det. Ta med mig kunskapen om tålamodet och belöningen. Och vissheten om den starka inre världen som ingen kan ta ifrån en. 

När jag ser  de små barnen skynda med sina instrument till eller från sina lektioner drabbas jag av en så stark känsla av , ja förmodligen en slags ömhet. Ännu ett barn, som om det har tur, får tillgång till styrkan i människans inre skapande rum.

p1 SR, sänt 21 juni 2018 ( finns på sr.play)

Vid den här tiden på året, i den tidiga sommaren, är det som om allt vill jubla.

Eller – ska – jubla.

Vi överväldigas av skönhet och dofter, av ljus.  Solskenet som studsar på trädens dansande blad, den mjuka värmen som dröjer sig kvar till kvällen och som man knappt kan lämna, fjärilarna som stiger mot himlen och blommorna som är tillbaka, lika ivrigt växande som alla andra år – hur överraskande det är.

I denna generösa famn umgås, njuter, skrattar, leker, älskar – för att inte tala om grillar de lyckliga människorna. Och gifter sig. Och firar studenter. En lång blomstrande hyllning av livets glädje.

Och vem man än  är, hur man än lever så kommer ingen undan midsommarafton.

” Midsommarafton” låter för mig som ett hemligt leende. Ett leende med djupa glada rötter, ett leende som i sig är ett alldeles särskilt möte.  ”Midsommarafton” klingar också av glada lekar, som att känna gräset under fötterna i dansen kring midsommarstången, se små ystra ben spralla, känna fasta små händer i sina och se de glittrande ögonen hos barnen och de vita lockarna hos de gamla.

Det är fest och blommor, dukade bord och nya lockande rätter, jordgubbstårtor och höga skratt,  klirrande glas och lustiga sånger, ett tillsammansskap i skydd av mjuka dofter.

Men det är inte ensamhet.

Fast vad är ensamhet?

Jag bläddrar i en tidning med bilder och recept till sommarens högtider. Vilka underbara tablåer. Den där skira ljuva lyckan paketerad, inramad, stilsäkert presenterad. När vi har det just så omkring oss, då vet vi att vi upplever lycka.  I de färgerna, med de rätterna, med den dukningen, med de blommorna,  i sådana kläder, med sådana frisyrer, i sådana uppenbart balanserade och tillfredsställande sällskapsscener ska det oförglömliga, allra viktigaste, mest efterlängtade ske – då – då vet jag att jag är lycklig. 

Hur lyckan ser ut har vi lärt oss sedan vi var små. Vi ser det om och om igen. Och vi gör allt vad vi kan för att skapa den. 

Jag tänker på det när jag ser de vackra bilderna som strömmar emot mig överallt ifrån. Och jag tänker på det när jag ser ivriga brudpar planera sin kärleksmanifestation in i minsta detalj, eller när jag ser de stojade och förväntansfulla unga studenterna eller de hetsigt midsommarmenyhandlande familjerna. Allt som ska ställas i ordning. Allt som ska vara på ett alldeles särskilt sätt för att det ska kunna närma sig det oförglömliga.  Vår stund av lycka. Det kostsamma utanpåskapandet. 

Så Vad är ensamhet? Ensamheten, det vet vi alla,  kan plöja sig  rakt igenom den lyckade dukningen, de nya rätterna, de höga skratten, de skimrande kläderna och alla de rätt balanserade attiraljer och attribut som ju skulle hämta lyckan. 

För de stora stunderna vi längtar efter är ofta mycket små.  Den lycka som vi längtar till och den styrka som den lyckan ger, kommer i snabba ögonblick. Vi behöver inte betala för den. 

För den finns i ögonen. Den stiger upp som ett jubel, en hyllning och stark närvaro i de få sekunder då vi ser in i varandras ögon. Inte på varandras ögon. In i varandras ögon. 

sänt 5 februari 2018 ( sr.play)

Av kristendomen får vi veta att vi ska älska vår nästa så som oss själva. Men älskar jag mig själv-  egentligen? Hur ser min kärlek till mig själv ut – i praktiken? Och hur känner jag av den?

Är ett par nya örhängen ett sätt att älska mig själv? En dyr ansiktskräm? För att jag är värd det? Ett par snygga skor, en vällagrad parmesan, ett glas champagne en vanlig dag? Ett nytt kök? En resa?

Om jag ger mig det, är det då att älska mig själv? Skulle det, om jag hade kunnat unna mig nämnda lyx, förändra någonting i min upplevelse av mig själv, på djupet göra mig tryggare, helare, mer livsduglig? 

En dag strax före nyår märkte jag, som så ofta, att jag var mycket hungrig och blev mattare och mattare för varje minut, men ansåg ändå att jag måste fortsätta lite till, lite till, lite till. Varför unnade jag mig inte en paus, en bit mat, lite uppmuntran, utan svingade bara bistert piskan över min hjässa? Mitt uppförande mot mig själv var inte ens artigt! Då bestämde jag mig för att börja notera hur jag bemöter mig en vanlig dag, eftersom det mesta av vårt liv består av vanliga dagar.  Jag upptäckte en röst, så kvick att jag knappt hann notera den först, men som alltid hann före alla andra röster, en elak liten röst som bor bakom mitt öra.

Och ungefär så här kärleksfullt bemöter jag mig själv:

Första gången jag ser mig varje dag – i spegeln –  säger den där rösten till exempel ”Du kom upp försent! Igen! Lovade du inte dig själv att stiga upp tidigare idag? Nänä, du misslyckas direkt, jag visste det, du är så himla hopplös ” och sedan ”Men herregud, hur klantig är du, det är väl bara du i hela världen som spiller havregryn över hela köket, kan du inte ens laga gröt?” och sedan ”Nä, nu har du läst det här stycket flera gånger utan att fatta, det är ju helt uppenbart att något radikalt saknas i din bildning och ditt intellekt,  du behöver inte låtsas längre, tyvärr märks det.”

Så här elakt hade jag inte bemött någon annan, särskilt inte en som jag älskar! 

Men i den tonen, besviket och anklagande, håller det på! Inte hela tiden – nej –  men alltför ofta. 

Och jag tror att de flesta känner igen det här inre hackandet. 

Men är det så, att just vi själva skulle bli väldigt uppblåsta om vi fick just vår kärlek?  Varför skulle just vi bli odrägliga av vår kärlek när vi anser att andra behöver få känna sig älskade och uppskattade av  oss för att lättare hantera livet och förstå hur viktiga de är och hur underbart det är att de finns? Är det så att just alla vi själva är så ovanligt lätta offer för fåfängans enfald att just vi inte tål att bli lite älskade av just oss? ( Medan andra behöver den kärlek just vi kan erbjuda ).

Jag brukar aldrig ställa nyårslöften. Men i år har jag gjort det. Medvetet, varje dag, ska jag se till att älska mig. Och den lilla akten av omsorg ska inte vara kopplad till vad jag möjligtvis har lyckats prestera, utan jag ska älska mig enkelt och odramatiskt, så som man älskar ett barn. Jag ska älska mig själv i ro.  I en trygg förvissning om att jag är älskansvärd,  för mig själv på min egen plats.,  befriad från ängslan ifall det är något jag inte har begripit eller gjort fel eller glömt eller inte lyckats uppnå. Må så vara, att jag har glömt, att jag inte har begripit, att jag har misslyckats, att jag har gjort bort mig.  Jag älskar faktiskt andra fast de inte är felfria och jag förväntar mig inte att de ska vara det eller någonsin bli fulländade.

Så mitt nyårslöfte är att försöka överlista den hånfulla rösten. Jag kommer att lyckas med det massor av gånger om jag försöker. Det första jag ska göra varje morgon då jag möter min blick i spegeln är att säga  ”men hej idag igen, vad kul att se dig! Vet du att jag faktiskt är väldigt fäst vid dig, ja jag älskar dig,  och vad skönt att jag får vara med just dig idag igen, nu ska vi se vad det här kan bli för en dag ihop” Och om ett år får jag väl göra en utvärdering. Tålde jag att visa mig vänlig kärlek eller var det just jag som inte tålde min egen kärlek och utvecklades till en odrägligt självgod människa? 

sänt 12 februari 2018

Någonstans på vägen i livet hade jag en väninna som centralt placerad i sitt hem hade en manshög byrå med många lådor. Den stora möbeln tog inte bara golvutrymme utan också ljus från fönstret. Ibland öppnade hon en låda och tittade ner i den, med allvarlig uppsyn. Hon kunde plocka upp något liten ask och lyfta på locket och se på mig med förväntan som ett barn som visar en hemlighet, något med alldeles särskilt  värde. I asken kunde det ligga ett par manschettknappar. Eller en hårlock. Eller en medalj. Eller pärlor från ett trasigt halsband. Ibland var askarna tomma, men de fick vara där ändå. 

Om det fanns något som hon kunde använda så lät det sig inte göras. Tingen hade lagts ner i askarna av något alldeles särskilt skäl för länge sedan, av en älskad, numera död farmor. Men då,  när farmodernhögtidligt hade visat askarnas innehåll hade hennes ansikte lyst upp av minnen. Men redan då fanns askar i byrån som hade varit viktigt för någon som kommit före henne, något obegripligt litet ting i som tvingades ha kvar sin magi fast ingen längre kom ihåg vad magin bestod av.

Med tiden hade byrån omärkligt ändrat betydelse och blivit en skuld i min väninnas liv som den kanske delvis varit redan i farmoderns liv, omöjlig att göra sig av med. 

Hur mycket som har förlorat värde, innehåll, betydelse – magi –  bevarar vi av skuld?

Jag kommer att tänka på den där byrån centralt placerad i min väninnas liv, när jag en blåsig vinterdag står med min bror på en avfallsanläggning och ser ut över containrar rubricerade med ”kartong”, ” papper”, ” hård plast”, ”osorterat” och annat. Min bror och jag slänger trettio säckar med vår pappas minnen och hans matematiska och historiska anteckningar, släktforskning och  fackböcker. Vi slänger vår pappas passioner, enorma mängder arbete, energi och möda förborgade i dessa papper. När han levde sa han bistert att ja, en dag kommer ni slänga allt, för det är ingen som bryr sig om det. 

Mitt hjärta dras åt i bröstet. Jag känner skuld. Det kände jag redan då han sa det. Skuld.

När vi rensade ut hans lådor och skåp och jag såg allt han har gjort och skrivit och sparat fascinerades jag av hans iver, kraften i detta, den inre värld som måste ha myllrat i honom hela hans liv.

Jag höll allt i mina händer och såg på det med högtidligt allvar. Och stolthet. Ömhet.

Så mycket pappa.

Jag sparar bara ett par papper med matematiska formler och släkttavlor för att minnas frenesin, brinnet i passionen. Och i den ruggiga vinden på avfallsanläggningen ser jag säckarna slinka ner bland främlingars oviktiga sopor, ser min pappas anteckningar skingras i mörkret i en container. Det gör ont.

När allt är kastat och vi åker ut från anläggningen ser vi tio stora högar med jord ligga vid utgången. Planteringsjord står det på en skylt, som ett erbjudande.

”Men varför är det jord här?” frågar jag min bror. Något så ursprungligt mitt i allt det fula.

”Det är ju det man gör här”, svarar min bror. ”Man gör ju blanda annat jord av allt som folk slänger. ” 

Ja. Visst ja. Jord. Där nytt, nytt kan växa.

Jag har en hund. Han är en livsglad varelse, lejonfärgad med långa ben och lockiga öron och en väldigt uttrycksfull svans.  Jag är förstås väldigt förtjust i min hund och anser att han är den bästa jycken i världen. Men ibland är han tjatig. När jag sitter vid datorn kan jag efter ett tag känna en tass på min axel. Han tittar glatt och längtande på mig, buffar på mig med nosen och inbjuder till lek. På ett ögonblick har han avläst mig och om jag är ovillig placerar han snabbt och bestämt sin tass på tangentbordet. Nu räcker det matte, jag finns också! Egentligen är han oemotståndlig och jag får dåligt samvete. Jag vet att jag ska leka med honom för det gör honom lugnare och mig till en ledare som han kan gilla och respektera. Och vad var drömmen om en hund? Jo, att ha roligt ihop och dela lite tid – och kärlek!

Jag svarar på hans inviter, reser mig  och kastar bollen. Han studsar lyckligt efter med svansen i vädret och viftande öron och glider på alla fyra tassarna den sista biten på parkettgolvet. Det ser väldigt roligt ut och han fullkomligt sprätter livslust omkring sig. Det ser jag. Det vet jag. Jag kastar några gånger men… strax tappar han lusten och kommer inte tillbaka utan går undan och ser moloken ut. Det hjälper inte att jag ropar och försöker locka, med en lite vädjande gnällig ton, sådan man använder när man vill beveka någon. Jag vet att han kan leka i evigheter och att vi, en människokvinna och en hundyngling, kan ha så roligt att han utsöndrar lyckohormoner som doftar gott – och förmodligen jag med!

Varför ger han upp försöket till kontakt fast jag tycker att jag svarar? Enkelt. Jag är inte närvarande. Jag tänker på annat. Jag kastar bollen och tjoar och beter mig som om jag leker,  men medan han vänder ryggen emot kollar jag mailen. Han ger mig ett par försök och jag tycker att det går bra att tillfredsställa hans behov utan att lämna mina egna angelägenheter. Det här är ju toppen, tänker jag, jag kan vara med honom så jag slipper dåligt samvete och samtidigt göra mina saker. Nästa gång han vänder ryggen emot och skuttar iväg efter bollen tar jag även en titt på mobilen. Han kan inte märka om jag tänker på annat. Jag tjoar ju och kastar bollen, och låtsas vara med. Vad gör det honom för skillnad? Han är hund! 

Men det slår aldrig fel. Han lägger av. Han går undan och deppar.

Det där med närvaro – hur känner vi det hos varandra? Hur känslig för den är en hund? Ett barn?

När ett barn är nyfött, ser vi djupt i barnets ögon. Vi tittar nyfiket och forskande. Var kommer du ifrån? Var var du förut? Hur kan du vara så fulländad? Hur kan det vara att du – just du som är sådant stort under och ändå så liten  – har kommit till just oss? Vem är du? 

Barnet tittar tillbaka. Vi möts någonstans i våra ordlösa djup. Ett nyfött barn och en vuxen människa.

Överallt ser jag barn som instinktivt söker sina föräldrars blick. Det är livsviktigt. Men vad händer i ett barn när de ser föräldern  prata med någon som inte finns där, medan de finns där och inte får kontakt?

En pappa och en pojke sitter vid mig på tunnelbanan. Varför har du telefonen framme, frågar pojken. Jag måste, svarar pappan. Varför det, undrar pojken. Pappan svarar; Jag kanske måste prata med någon. 

Jag tittar på pojken som dinglar med benen och tittar oförstående på sin pappa. Pojken letar i sin pappas ansikte efter något slags ledtråd, och får något ledset över dragen. Han sitter mitt emot sin pappa och letar i hans ansikte, i pappans knä är telefonen, upprätt med skärmen mot pappan som om det också vore en liten varelse med ett ansikte.  

På andra sidan skärmen sitter hans eget barn, en växande varelse som ska lära sig kärlek, respekt och nyfikenhet, både för sig själv och andra.

Pappan gör sedan vad man tycker att man ska. Han frågar hur dagen har varit och vad pojken är sugen på för mat. Pojken svarar men pappan lyssnar inte. Han tittar på sin mobil och tror kanske att han lyssnar. Säkert tror han också att han svarar pojken. Men pappan har missat pojkens nyanser och hans svar är svåra att orientera sig i också för mig. Efter några replikskiften där pojken blir mer och mer förvirrad och försöker få klarhet i vad pappan menar blir pappan irriterad och säger att pojken inte lyssnar.  I all sin vardagliga enkelhet inser jag att jag bevittnar ett slags själsligt övergrepp på ett barn, som söker sin förälder och uppriktigt försöker orientera sig i kommunikationen – som föräldern inte sköter eftersom skärmen tar hans fokus. Slutsatsen kan inte vara annan än: Uppenbarligen är det jag säger inte värt att lyssna på. Uppenbarligen har jag ensam längtat till att ses igen. uppenbarligen missförstår jag allt.

Jag tänker på mina små barnbarn. Och känner det svindlande i att det är våra möten nu – nu – som skapar framtidens minnen.  Och jag vill ha något att minnas gemensamt. Jag vill bygga något som är innerligt och närvarande, pålitligt och substantiellt. Med min hund, med mina vänner, mina barn och de små ömtåliga växande barnbarnen som är i full färd med att erövra tillvaron och bygga sig själva. Det är kusligt att vår hjärna triggas så av mobiler och datorer att vi försvinner ifrån varandra – fast vi fysiskt är där. Den  tomma närvaron känns starkt. När jag ser pappan och pojken gå av och ser den lille grabbens späda nacke och slokande hållning drabbas jag av en våldsam längtan efter att vara med mina små. Och min hund.

Jag åkte till min kära faster i Paris på sensommaren. Hon är snart 90 och dyrkar sin stad som bjuder på så mycket kultur, evenemang, sällskapsliv och skönhet. I hela sitt liv har hon ivrigt rört sig på Paris gator och tröttnar aldrig . Varje dag trycker hon upp den tunga porten som vetter mot  Louvren och Tuilerierna och kränger ut rullatorn i åttamiljonersstaden just där det är som tjockast med turister, iklädd solglasögon och sitt vita hår. Böjd över rullatorn drar hon iväg till affären, slaktaren, bageriet, eller för aperitif på café, bio, teater eller middag på stan. Genomströmningen av folk är ofattbar och kan det finnas en bättre plats än Paris för ett nyfiket, vänligt sinne?

MEN när vi tar en öl ute på kvällen medan mörkret faller, berättar hon att nästan alla vänner sedan 60 år tillbaka, har flyttat ut. Även de unga vill bort.

En av våra unga släktingar hade just lämnat det café där människor en kväll i november 2016 mejades ner av kulspruteeld. Folk dödades och skadades för att de sökte sällskap och roade sig. Ingenting annat än tillfälligheter räddade vår släkting. Hon sprang för sitt liv, sprang hem till mamma i Bastiljen. Det självklara som är så vackert var på några ohyggliga ögonblick förstört. Över den eviga ungdomens stad föll ett osynligt förödande gift. Människoskräck.

En dag går jag ensam ut i Tuilerierna, den stora blommande parken full med fransk skulpturkonst. När man står i gruset på Tuileriträdgårdens mittaxel syns Triumfbågen åt  ena hållet och Louvren åt andra, och man känner sig både liten och privilegierad i denna manifestation av makt och kultur. Men parken är välkomnande! Överallt står lösa gröna stolar under de höga gamla träden, längs med gångvägarna och de fantastiska blomsterrabatterna. Och stolarna är inte fastkedjade och hör inte till några serveringar utan finns bara där för vem som helst att ta och ställa på en bättre plats där man hellre vill sitta. Så överallt sitter människor, av alla sorter, åldrar och nationaliteter, ensamma eller i sällskap, kringspridda som de behagar och läser, och de flesta läser faktiskt pappersböcker, äter något medhavt, pratar, vilar eller bara tittar. Och på alla grusvägar flanerar människor i godan ro. Barn hundar gamla. Det lugn som människorna i allt detta, mitt i Paris bidrar med är så vackert –  och rikt.  Jag följer alla gångvägar jag hittar och en leder till en återvändsgränd formad som en cirkel kring en damm. Längs vägen till dammen och runt dammen är stolarna utbytta till liggstolar. Jag passerar en kvinna i trettioårsåldern alldeles nära, men fullkomligt avspänd slumrar hon med kinden lutad mot axeln, fast hela världen är inpå. Jag skulle kunna ropa BU eller nypa henne eller vad som helst, hon hör förstås att ännu en människa är alldeles nära men hon tittar inte ens upp.  Och runt dammen är varje liggstol upptagen av olika människor i olika åldrar som inte har sällskap med varann, men – de blundar, vilar, slumrar helt i sina egna världar. 

Jag går runt hela cirkeln, låtsas att jag studerar statyn bakom dem, men i själva verket går jag så nära för att se om någon enda en av dem kastar ett vaksamt öga. Nej, i  fullkomlig tillit vilar de. Mitt i världsstaden Paris. Och jag förmodar att det är ett val.

När jag tänker på det ljusnar allt.

Skicka tankar

Alla vet hur lätt ett leende smittar.  Eftersom det är bättre för alla att folk mår bra roar jag mig ibland med att skicka varma tankar till främlingar på tunnelbanan.  Vissa som jag får syn på eftersom jag inte hinner med alla. Jag försöker att inte värdera dem, för de lever och kämpar med sina villkor, sitt öde, sin kärlek, drömmar och sår, hälsa och korta liv precis som jag.  Och vi har alla varit nyfikna små barn. Med min enkla mänskliga kraft skickar jag välsignelser till dem. Alltså ”välsignelser” i sekulär mening. Jag önskar dem gott. Och jag menar det verkligen. Det kanske känns någonstans i dem, något bra kanske slinker in i dem och gör allt lite bättre. Jag tror det. 

När jag hade hållit på med det här ett tag råkade min son och jag hamna framför ett vetenskapsprogram på TV som visade sig ha med mitt eget experiment att göra. En person satt i västa USA och en i östra. De hade aldrig mötts och visste inte vad experimentet gick ut på. Båda hade elektroder på huvudet för att analysera hjärnans aktivitet. Den ena trodde att den väntade på att experimentet skulle sätta igång. Den andra hade ett foto på den personen framför sig och på oregelbundet givna signaler skulle den skicka kärleksfulla tankar till främlingen på bilden. Varje gång de kärleksfulla tankarna sändes iväg var det tydligt att mottagaren reagerade med kraftigt ökat välbehag. Det bekräftades vetenskapligt.

Och jag förstod att mina egna välsignelser faktiskt kan ha haft effekt! Egentligen vet vi detta intuitivt men allt verkar riktigare om det är mätbart.

En solig försommardag på tunnelbanan står en ung mamma med sitt barn i en sittvagn. Barnet under sin lilla solhatt ät kanske ett och ett halvt år och söker sin mammas blick. Alltmer modstulet. Mamman ser osande bitter ut och stirrar sammanbitet ut genom fönstret, likgiltig för barnets rosiga närvaro. Jag blir arg. Alla dessa dumma människor som inte ser sina barn utan är upptagna av sig själva! Hur ska det lilla barnet kunna orientera sig i den kompakta ovilligheten till kontakt? Hur ska barnet förankras i sitt liv, sin tillhörighet? Då börjar jag skicka varma tankar till  surmamman fast jag tycker hon är en megaidiot. Jag börjar tänka på den kärlek hon har för sitt barn och det roliga och fina som finns i modershjärtat och som hon kanske glömmer bort. Jag öser ljusa soliga kärlekstankar över henne.  Jag tänker på hur behövd och älskad hon är av sitt barn och hur lyckligt barnet är över sin mamma och vilken skatt det lilla miraklet är i mammans liv och allt som de ska dela. Och rätt vad det kommer ljus i surmammans ögon.  De bittra dragen slätas ut, hon vänder sig leende till barnet , smeker det och säger något kärleksfullt. Barnet lyser upp och mamman ännu mer. Som om hon plötsligt minns all sin kärlek till barnet. Tåget stannar och de går av och försvinner ur mitt blickfång. Prova, ska ni se, men ni måste mena det. Det kan göra skillnad.

Upprinnelsen till att jag skrev boken Tusen gånger starkare var ett utvecklingssamtal jag hade när min dotter just hade börjat sexan. Vi hade flyttat från några år i Göteborg, tillbaka till Stockholm och vi hade valt bostad utifrån skolorna – alltså utifrån vad skolorna påstod sig vara.

Vår dotter hade gått på Göteborgs Samskola, en skola med Montessoripedagogiken ( en fantastisk pedagogik med stor respekt för barnens inneboende vilja och kraft att erövra kunskap, en pedagogik som helt har kommit i skymundan de senaste decennierna, kanske för att den skapar starka, självständiga vuxna?) som grund och där rektorn varje morgon tog varenda elev i hand och mötte hans/ hennes blick. God morgon Sebastian, god morgon Emelie. Han kunde alla elevernas namn, och han ansåg att han skulle finnas där för att hälsa dem välkomna till skolan precis varje dag, något som vi alla uppskattade innerligt. Tror ni att sådant påverkar stämningen på skolan? Det tror jag.

Hon var elva år, när vi flyttade upp till Stockholm, ett par veckor före sommarlovet efter femman. Innan flyttlasset gick hade hon varit på besök i skolan och presenterat sig för de två klasser som var aktuella att bli placerad i. Vi förväntade oss att den nya skolan, Katarina norra, eller Knorra kallad, skulle leva upp till det som de påstod sig värna starkt om. Sådant självklart som att alla ska visa varandra respekt. Och att man värnade om arbetsro och vars och ens möjlighet till växande genom och i skolan. Att varje elev hade lika stor rätt att vara där, det vill säga att ingen hade rätt att sätta sig på någon annan. Skolan slog sig för bröstet. Det hängde banderoller i korridorerna med de fina orden. Jag talade flera gånger med rektorn innan vi flyttade dit. Vi trodde att det skulle bli en god fortsättning på den fina skolgång hon dittills upplevt.

Sådant som så vackert stod på Knorras banderoller och hemsida och som säkerligen en stor del av personalen trodde att de exekverade kan de facto fungera. Om man inte nöjer sig med att förblindas av fina ord man stolt upprepar som ett mantra. Om man är villig att rannsaka sitt eget beteende. Om man har en genomarbetad hållning och en konstruktiv pedagogik som utgår från och respekterar barnen. Det kan fungera om alla vuxna i sammanhanget är medvetna om maktstrukturer och könsrelaterade beteendemönster både bland eleverna och som man själv för vidare, vilka hämmar och begränsar barnens frihet att utvecklas. Det kan fungera väldigt bra ifall vuxna människor sätter gränser, erbjuder intresseväckande alternativ, har kunskapen att väcka och bevara elevernas motivation och intresse för att vara i skolan. Barnens kickar i skolan ska inte bestå av att utmana andras integritet och förstöra andras skolgång. Om man vägrar se obalansen mellan barnen vad det gäller utrymme och integritet kan man inte påstå att man värnar om vars och ens rätt. Detta slags laissez – faire rimmar skriande illa med påståendet ” vi värnar om jämställdhet”.

Tyvärr var det detta glapp som avslöjades under utvecklingssamtalet med mentorn/ läraren och den elvaåriga flickan och hennes mor.

Mentorn hade ett budskap att framföra. Ett mycket positivt sådant. Min dotter var ett föredöme. Ingen gav sig på henne. För hon markerade, tydligt och bestämt. Hon hade hög integritet. Mentorn jublade. De vuxna som hade med klassen att göra var imponerade av flickan. Förutom att hon hade hög integritet och inte var rädd att säga ifrån och markera var hon en mycket trevlig liten person, som spred glädje omkring sig, därtill både duktig och ambitiös. Men det allra bästa, ur de vuxnas synvinkel, var att hon var, vad de kallade ” en stark flicka ”. Och tänk, det var precis vad de hade önskat sig. Nu var hon äntligen här!

Jag lyssnade och kände mig förstås stolt över min dotter. Det är klart att jag tänkte att jag kanske lyckats hjälpa henne att bevara sin integritet och styrka, på det sätt jag hade hoppats. Självklart, med tanke på vad jag tidigare har skrivit, har jag alltid funderat mycket på könsrollerna och hur flickor fostras bort från sin inneboende, naturligt medfödda styrka.

Men samtidigt ringde ett stilla larm i bakhuvudet. Och jag tänkte också, att inget av det som mentorn orerade om, var något som min flicka var medveten om, inget som hon själv betraktade som speciellt eller märkvärdigt. Tvärtom, det var ju självklart att man markerade. Det var självklart att man sa till om någon försökte provocera en, eller var taskig mot en kompis eller störde lektionen. Var det alltså något unikt? Gjorde det henne till något extra utöver de andra, till en ” stark” flicka? Om man istället alltså låter andra hunsa en, förstöra ens arbetsro, vara taskig, är man då det ”normala”? Stark borde vara något utöver det som är självklart, för att betraktas som ”starkt”.

Mentorn sa till min dotter att alla lärarna ville att hon skulle, som det goda föredöme hon var, tänka på att stärka de andra tjejerna i klassen till att våga säga ifrån och markera, så som hon själv så tveklöst gjorde. Alltså våga säga ifrån mot killarna.

Jag såg att min dotters späda axlar sjönk och att en viss förvirring skönjdes i hennes blick.

Mentorn berättade också för mig att personalen på skolan hade blivit så imponerade av hennes självklara, lugna och fullkomligt orädda sätt att presentera sig för vilt främmande ungar i de två klasserna hon hade besökt på våren inför flytten. De hade förväntat sig att hon blygt skulle sitta där hon satt och mumla fram något om vad hon hette och var hon flyttade ifrån och när hon skulle komma, men istället reste hon sig och gick självklart fram till tavlan, tog in alla i klassrummet och berättade frimodigt och utan konstigheter, eftersom hon var väl grundad i sig själv och van att respekteras. Personalen hade blivit så lycklig, för här var deras räddare. De bestämde sig för att sätta henne i den väldigt stökiga klassen istället för i den snälla och trevliga klassen som hade varit bättre för henne. För personalen var det mycket bättre att ha henne i den obalanserade klassen där det med åren blivit ett allt större problem med killarna, som betedde sig illa och gränslöst både mot personal och tjejerna. Där skulle hon med sin höga integritet kunna fungera som kraftstation för flickorna som hade vant sig vid att utstå integritetskränkande beteende under de sex – sju år som den vuxna personalen hade haft med klassen att göra, från att de var sex år gamla små människor.

Vi gick därifrån, hand i hand min dotter och jag, i höstmörkret och jag minns att jag var fylld av delade känslor, jag hade ännu inte riktigt fått koll på vad som sagts och vad det innebar. Vi var tysta, vilket inte var naturligt för någon av oss, vi var tankfulla. Jag minns att jag sa efter en stund, så där uppmuntrande och snällt som mammor gör, att vad fint det var att du fick sådant beröm. Men sedan var det svårt att fortsätta. Vad skulle jag säga? Vad fint det var att du fick sådant beröm för att du är precis som du är och att de andra har blivit tilltufsade under sina sex år i skolan och rädda för pojkarna och tydligen var även de vuxna rädda för pojkarna, och ingen säger något och ingen vuxen har tagit sitt ansvar fast de är ett helt team som jobbar ihop och det nu förväntas att du , lilla flicka snart tolv år, ska rätta till allt genom det du gör helt naturligt vilket tydligen är exceptionellt, unikt och kolossalt annorlunda. Vad fint att du utsetts att ta ansvar för en sådan obegriplig och utbredd situation och vad fint att de säger att du ska vara stolt över att du är en ” stark flicka ” som nu bör sprida din styrka till dina små medsystrar medan det vuxna teamet tyst applåderar i bakgrunden – tyst, för att de inte vill stöta sig med någon.

Boken växte fram under mina kvällspromenader med vår hund, berättelsen blev till varje gång jag passerade den vägg där jag och min dotter hade gått efter utvecklingssamtalet, med hennes lilla hand i min. Min flicka gick tyst vid min sida, det ljusa håret vippade under mössan, de smala benen, den späda handen, den rosiga kinden, den nedslagna tankfulla blicken, på väg hem från utvecklingssamtalet som var menat som ett enda stort superberöm. Varje gång jag passerade samma vägg som då jag hade sagt de där lite vilsna uppmuntrande orden utan att någon av oss hade kunnat fortsätta tanken, klarnade nu istället sörjan till en redig soppa.

Idag, när Tusen gånger starkare har funnits som bok i arton år och som film i fjorton år, och jag vet att det är enormt många unga människor som har läst/ sett berättelsen om Signe och Saga, är det lite svindlande att minnas var elden startade. Berättelsen har gjort mycket nytta och precis som det mesta annat i livet är det en rad tillfälligheter som sammanstrålat och blivit katalysatorn för dess tillblivelse. Men i boken och filmen är flickan 16 år istället för strax under 12.

Och jag tyngde aldrig vid det som hon hade utsetts till att vara och till att göra. Vi pratade om det lite. Hur knäppt det var. Och att det inte alls var hennes ansva. Det var de vuxnas. Glöm det! Ja, det tänkte hon definitivt göra. Eftersom hon var en stark flicka, och därför grundad i sig själv blev hon inte beroende av berömmet, utan kunde hon vara obekymrad och låta det rinna av sig. Om hon hade varit för mån om att bli älskad och uppskattad av auktoriteten hade hon kanske gjort vad hon kunnat för att balansera sina tjugoåtta andra klasskamrater, vilket definitivt inte hade gagnat henne. Tvärtom, det hade lärt henne ett mönster som skulle varit mycket destruktivt för henne själv i förlängningen. Ett mycket kvinnligt mönster för övrigt. Idén om att man har ansvar för alla. Att för andras skull offra sig. För helhetens och framtidens skull. Det brukar vara just det som mogna kvinnor inser att de har gjort i alldeles för hög grad när de utmattade betraktar det kortaste strået i sin hand.

Det gjorde hon inte. Och de andra tjejerna blev också rätt tuffa, för den delen.

Men Knorra blev enligt vad jag har fått höra putt på mig och köpte inte, som många andra skolor, in boken Tusen gånger starkare.

Minsann, tyckte juryn att Tusen gånger starkare skulle ta hem Storytels stora ljudbokspris 2024 i kategorin Ungdom. Den är så lysande bra inläst av Ella Schartner, en inläsning som i det här sammanhanget naturligtvis var avgörande för priset. Så roligt! Och tack alla som tog sig stunden att rösta på boken så att den kom till final.

För arton år sedan var Tusen gånger starkare Augustnominerad och jag satt ute i mörkret i publiken och började där och då verkligen hoppas på att få det och utsikterna var goda. Men den gången blev det inget. Som omständigheterna var då, blev det lite deppigt, eftersom jag just samma kväll började tappa håret efter ett första cellgift. Dessutom var evenemanget inte alls så välkomnande och inkluderande som Storytels och Synskadades riksförbunds evenemang på Cirkus. Nej, vi som förlorade den gången fick gå slokörade därifrån till högt dånande ” the winner takes it all”. Det var ganska okänsligt. Vinnarna var ju redan glada. Vi andra blev lite extra tilltryckta och inte fick vi någon mat heller! Här, på Cirkus, blev vi bortskämda med oceaner av champagne, sittande bord och trerättersmiddag plus fest efteråt med disco. Så ska det gå till! Alla ska få ha en chans att fira och vara glada, oavsett om man kammat hem ett pris eller inte!

Men nu! Arton år senare! Och hur många av de böcker som har fått Augustpriset på dessa arton år har överlevt ända hit? Jag tror faktiskt, med perspektiv ( perspektiv är alltid bra!) , att det här priset var mer värdefullt för mig. För det visar att min bok, denna berättelse, har kraft att beröra och den måste i själva verket ha berört en väldigt stor mängd unga människor under dessa år! Det gör mig alldeles alldeles varm om hjärtat.

Även om det är tråkigt att boken behövs. Den kommer att behövas länge till.

Ett par år efter att boken kom ut gjorde Peter Schildt ( som har regisserat Glappet, Ebba & Didrik,m. fl manus av mig) en långfilm, jag skrev manus som vanligt och filmen Tusen gånger starkare har visats i väldigt många länder i olika sammanhang. Tack vare den har jag varit i Kina, Sydkorea och Jordanien, men den har också visats och fått priser i Egypten med flera länder och i sammanhang som EU women film week etcetera.

Den beskriver en maktstruktur som ledsamt nog känns igen precis överallt och jag kommer aldrig glömma de glödande diskussioner som ungdomar har fört i länder som de nämnda, efter visningen. Jag kommer aldrig heller glömma det jubel som de unga tjejerna spontant hävt upp, till exempel i scenen när Signe står upp, gör sig synlig och har modet att protestera – tack vare Saga som offrats. När det hände då filmen visades i Amman, började både jag och Charlotta Sparre, som då var ambassadör i Jordanien gråta.

Och att nu, i mars 2024, ta emot detta pris – tillsammans med Ella Schartner som läst in boken och som själv hade läst den i skolan och sedan dess har burit den med sig – gav mig tillbaka en del av kraften. Även om det är tungt och ensamt och bjuder på mycket motstånd och lite pengar, så kunde jag verkligen känna att jag har bidragit med något väldigt viktigt, ibland till och med livsförändrande, för många många människor, genom detta skrivande.

Det är egentligen svindlande. Och konstigt, när man släntrar omkring här, under träden alldeles för sig själv.

Återigen påminns man också av hur viktig kulturen är. Vilken kraft det kan finnas i konsten. En förändrande kraft. Hur väldigt väldigt farligt det är, när kulturen försvagas i ett samhälle, i en värld där människor växer upp.

Jag och min förläggare Karin Kaa Lemon på Bonnier Carlsen. För arton år sedan, var Annika Lunderberg min redaktör och Rod Bengtsson min förläggare, men Kaa är en trygg stöttepelare och öppen famn, hon också!

Vad ROLIGT det vore om DU RÖSTAR!