Christina Herrströms Blog

Detta är inte ett inlägg om den växande likgiltigheten inför flyktingarna. Det handlar fortfarande mest om mig själv, men jag är ingalunda unik, så främst handlar det om iakttagelser av mänskligt beteende.

Angående flyktingfrågan, klimatet, terrordåden… jag skriver inte om det. Andra skriver om det. Jag har inte min blog för att bevisa att jag håller mig underrättad och kan dra slutsatser. Jag har för tillfället inte plats för att engagera mig så djupt i annat än min väg framåt så att jag kan säga något infallsrikt.

Likgiltighet: Det slog mig alldeles nyss att jag har lärt mig likgiltighet. Att det är något man lärs. Det är inte ett normaltillstånd för någon, och jag har bara på senare år stiftat bekantskap med den. Förövaren, psykopatmänniskan, tränade mig i det. Han utmattade min hjärna så mycket att han nådde målet: min likgiltighet. Då kunde han komma med sina galna förslag och jag skulle inte orka mer än att säga ja, bara jag får vara ifred, bara jag får ro. Någonting ditåt. När jag blev likgiltig dämpades min oro, mina tankar slätades ut, jag förenklade min värld så att jag skulle stå ut med den och lät honom styra. Likgiltighet.

Jag har börjat märka att jag ännu lider av sviterna. Jag hade faktiskt ingen aning om det. Men man märker väl sviterna efterhand. Det uppdagades mig på ett mycket banalt sätt, men livet är ju banalt så det verkar logiskt. Jag märkte det i och med att jag blir helt förundrad över att människor planerar väldigt noga när de ska flytta bilen då det är städdag. Så att de efter städningen kommer över de bästa platserna. Och att det kan vara så viktigt för människor att komma över de bästa platserna att man planerar sina övriga handlingar kring denna tidpunkt en gång i veckan. När alla platser är tagna åker jag runt runt runt och letar. Det gör mig inte sur, eller rasande, eller irriterad. Jag känner likgiltighet då med. Vad spelar det för roll?

Vid många olika små tillfällen inser jag att jag är likgiltig. Också inför saker som förut fick mig att brinna. Som att jag måste ha barnen hem på rostbiff och helstekta lökar på juldagen. Det skulle kännas ledsamt att inte göra det men jag orkar inte strida för att kunna genomföra det. Enkla bagatellartade exempel, men tillvaron består av många sådana små saker som känns viktiga och som ger något slags riktning och ramar in och stagar upp.

Detta med likgiltighet som ett mål för en förövare är viktigt. Jag trodde aldrig att någon skulle kunna slå av mina toppar. Eller mitt djup. Nu är det inte så farligt tänker jag, eftersom jag har iakttagit detta. Så nu måste jag träna med mig själv som jag tränade mina barn när de hamnade i den tråkiga ålder då de helt plötsligt säger ”jag vet inte.”

De vet mycket väl! De har alltid vetat mycket väl! Alla barn har en bra kompass med sig från början och vet vad de vill och inte vill. Det är denna vilja de ska hävda mot världen, för att bli till. Den är en av människans djupaste drivkrafter, alldeles avgörande! Men så hamnar de i ett skede då de svarar ” jag vet inte, spelar ingen roll” när man frågar vad de vill ha för glass. Det accepterade aldrig jag. De måste tänka efter vad de faktiskt ville och säga det. Jag gav mig ytterst sällan på den punkten.

Nu är jag inne på mina sista decennier i livet, det kan man ju vara alldeles säker på, och jag vill inte ha förlorat. Jag vill inte känna ” jag vet inte, spelar ingen roll”. Det ska spela roll. Och det spelar roll om jag är sist med att försöka hitta en plats för min skrotbil vars försäkring är lika stor som inköpssumman. Man måste påminna sig om det, när man har armats ut. (Undrar varför det heter utarma? Man armas ut! kanske att handlingskraften finns i armarna! Man kan inte använda dem längre! ) Man måste påminna sig om att det är viktigt! Många av bagatellerna, är viktiga för de handlar ofta om ens väl och ve.

Så vid senaste städdagen frågade jag mig om jag hellre vill dricka te än att köra runt med bilen och leta efter en kvarglömd parkeringsplats i mörkret. Och kom på att jag inte var likgiltig. Och insåg att jag då måste handla. Sluta vara utarmad.

Sedan gled jag in på den allra bästa platsen med fröken Silverpil, madame skrotbil, och var först av alla.

Se upp för likgiltigheten i det stora och i det lilla! Det är i alla förövares och förtryckares intresse att man ska vistas just i likgiltigheten. Då är det fritt fram att röva, underkasta sig och allmänt berserka!

Konstigt att ha hamnat vid en urskog. När jag gick in i den första gången grät jag av lycka. Jag visste inte att den var min granne. Hur snällt var inte livet att placera mig tätt intill?

Efter femton år på Medis är jag glad att slippa kliva över spyor och höra förortsungdomarnas gorm genom nätterna, och frampå morgonkröken ångestskrik som får en att undra om någon håller på att våldtas i Fatbursparken? Weiterlesen →

Så fint att det får synas på männen att de har fött barn.

Skåda dessa kroppar. Ingen retuschering att tala om där inte. Ack denna frihet att vara sig själv, och älskas trots sina skavanker, så till den grad att det inte ens kan anses vara stötande att tvinga dem på andra människor i offentlig miljö. Weiterlesen →

Det är nästan tjugo år sedan så det är inte så rafflande. Men jag fick nyligen denna platinaskiva av min exman Peter, regissören, som fått den av kompositören till Burnin´Anders Melander. Kanske ska jag sätta upp den på väggen i mitt skrivrum.

När jag skrev TV- serien Glappet skrev jag in i manus att tjejerna skulle ha en affisch på sin vägg av en popstjärna, som de ibland kysste godnatt. Weiterlesen →

Det var verkligen inte någon hit att skriva om bröstcancer. Precis som jag trodde. Man får för mycket av det! Inte en till tänker man! Deppigt är det också. Weiterlesen →

…och jag köper inte så ofta den rosa rosetten men jag skickar alltid en varm tanke till dem som bär den. De första åren efteråt ville jag inte bära en själv för jag ville inte känna mig stigmatiserad, ville inte med min egen person kopplas till bröstcancer, men nu har det runnit så mycket vatten under broarna att jag har det mer på distans. Weiterlesen →

Sant!

Fråga mig. Jag vet. Under några år efter min skilsmässa levde jag vuxet moget och ansvarstagande precis som jag ville och nej, jag hade inga blues.

OCH

häromkvällen var jag på en fantastiskt cool och skön konsert : TELL IT LIKE IT IS, a TRIBUTE to WOMEN PIONEERS in BLUES ad ROCK & ROLL. Violet Green står bakom föreställningen och som titeln säger är det en hyllning till de kvinnliga musiker som skapat historia, lagt grund, utvecklat blues, soul och rock, men som är glömda. Som alltid, kan man säga.

Det är sorgligt och nedrigt att kvinnliga pionjärers verk inte bärs framåt i tiden, som mäns verk gör. Stora manliga artister som Muddy Waters och Elvis Presley har förstås norpat låtar skrivna och framförda av kvinnor, som inte fått credit för det. Vi känner alla till Presleys ”You´re nothing but a hound, dog”, en låt som är skriven och framförd av Big Mama Thornton (bilden) tre år innan Elvis producent lade rabarber på den. Jag är inget Elvis- fan men har alltid undrat över texten i denna hans mest kända låt och nu faller allt på plats. Och får djup! Det är en kvinna som skrivit texten, det är en kvinna som gjort låten, det är en kvinna som framfört den! Det är en kvinnas verk!

You ain’t nothing but a hound dog
Been snoopin’ ‘round the door
You ain’t nothing but a hound dog
Been snoopin’ ‘round my door
You can wag your tail
But I ain’t gonna feed you no more

Nu fattar man den ju!!!!! Tuff text! Tuff låt! Bra drag, juste kraft, inget fjöl där inte! Och det verkar vara genomgående i den här musiktraditionens texter skrivna av kvinnor. RAKT AV BARA!

Något riktigt skakande var att Bessie Smith, den stora jazzlegenden som vi älskar än idag, hade begravts utan gravsten! En av dessa okända kvinnliga musiker köpte en gravsten åt henne. Förstår ni?? Ingen annan gjorde det!

Många av dessa texter handlar om rätten att vara fri som kvinna, fri i sin sexualitet, fri i sin väg på jorden. Det underbara med låtarna i den här traditionen är kraften! Text och musik saknar sentimentalitet och inåtblickande, det uttrycker rakt av bara KRAFT och INTEGRITET. Det finns ingen vädjan över låtarna, inget sött, inget undfallande. Och det är där som bandet lyckas så bra! Förutom att det är ett så tajt band musikaliskt och har världens ÖS så uttrycker deras framträdande cool integritet och den oåtkomlighet i humor som kommer av att lägga sig ovanpå invanda beteendemönster, och den styrka kvinnor äger i sina kroppar, i sin självklara skönhet, i sina erfarenheter, i att de helt enkelt är kvinnor med kvinnors naturliga styrka.

DET ÄR SÅ JÄKLA BRA!

Jag känner mig oerhört upprymd av den här konserten, av musiken, av framträdandet. Och det finns också en annan aspekt som slår mig när jag sitter där i mörkret och helt enkelt RÅDIGGAR! Det är tryggheten i situationen.

Det låter lite konstigt. Men som i en uppenbarelse kan jag ana hur det är att vara man. Män har i alla tider kunnat gå ut, hänga på offentliga lokaler, barer, krogar, konserter, dansställen och KÄNNA IGEN SIG. Automatiskt höra till.

Utan att få ögonen på sig. Utan att behöva göra sig särskilt medveten om vilka – av motsatt kön – som finns i samma lokal, vilka som noterar att man är där och kanske är där ensam, och som man måste göra sig beredd på att eventuellt hantera. Jag tänkte mycket på det när jag var a wild woman och inte lät mig begränsas utan gick ut för att jag helt enkelt ville det och ansåg att jag hade rätt att göra det även om jag gick ut ensam. Jag ansåg att måste ha rätt att gå ut och njuta musik utan att behöva få någon man på halsen. Jag insåg väldigt konkret att en man kan gå ut och vara alldeles självklar, finnas där och sedan gå. En kvinna som gör det märks, för det är inte hennes revir! För om det vore det skulle hon inte behöva notera vem – av motsatt kön – som kanske måste pareras, som man absolut inte får titta på så att han ser det för att han då kan ta det som en välkomstsignal, och så vidare. En man slipper allt det. Och det är mycket energi som går åt på just detta.

Det låter kanske inte så märkvärdigt men det är stort, det går djupt. Kvinnor vet, utan att ens reflektera över det, att vi i vissa fullt normala situationer måste vara medvetna om vilka som finns av motsatt kön i vår närhet. För vår säkerhets skull. Eller enklare än så: för att kunna slappna av.

Självklart var det minst lika många män i publiken som kvinnor. Men att det var kvinnor på scen och jag kom dit och kände igen mig. Kände att jag självklart hörde dit. Kvinnor som levererade skön musik utan mer sexuella undertoner än manliga musiker anser att de måste bjuda på. Alltså egentligen inga alls, inte mer än det som naturligt alltid finns och som ändå är det vackraste. Det var så skönt, gjorde mig så trygg, fyllde något skärrat i mig med välbehag. Det låter riktigt fånigt, eftersom det är 2015 i Sverige, men det är så stärkande och svingande SKÖNT att se skickliga kvinnor utföra sina konster utan att vara insmickrande! Det är så SKÖNT att se andra kvinnor. Och jag insåg det enkla: män ser hela tiden andra män utföra saker inom alla områden. Som att uttrycka starka coola känslor i musik, i sång, vara skicklig, ha integritet, vara självklar och inte vara ett DUGG sexuellt insmickrande.

SÅ JÄKLA SKÖN GREJ.

Vilken afton. Publiken var rusig av glädje. Ingen kunde sitta still. Jag önskar verkligen att alla går och tittar på det här coola gänget och njuter av glöden och laddningen och draget!
https://violetgreenandallbetween.wordpress.com/

Jag skulle gärna dekorerat med en bild på VIOLET GREEN men lyckades inte med den manövern.

Det här skrinet gjorde Didrik till Yrla som var tolv år äldre, men som han älskade, i min berättelse Ebba & Didrik. Han förstod om kärleken att man inte behöver äga den man älskar, att man kan älska någon som fortsätter att leva sitt eget liv någon annanstans, att kärleken är större än idén om att man ska kräva den om man har turen att möta den.

Och det är ju sant. Så är det. Att älska en människa är inte att behöva äga den. Att ha eller att vara är frågan, som sysselsatt mina tankar i alla tider, eftersom vi lever i ett samhälle som upphöjer ägandet i dess olika former som det största, Weiterlesen →

En Bild från en svunnen tid.

Att ha linjer tillbaka i tiden med människor som känner en är något av det viktigaste. Med människor som kände en när man var ung. Och som ser att man är samma. Gjord av samma kvalitet – fortfarande. Byggd av detsamma. Alltid byggd. Annorlunda byggd och skör på ett sätt, en skörhet som gör en stark. Men byggd just så. Och inget annat. Och utan att behöva vara byggd på annat vis utan just så här.

Att ha sådana vänner. Som liknar en. Det har jag. Några stycken. Som fåglar. Mina vackra väninnor. Det är väninnorna som kan se en. Killarna såg andra saker.

Det finns nya väninnor också. Jag finner ofta de som liknar mig, som är byggda ungefär likadant, som har liknande melodier. Inte samma, det hade ju varit tråkigt, men liknande klangbotten. Det handlar förstås också om värderingar, principer och moral. Idén om vad det är att vara människa. Och samma humor.

Nu träffar jag mina vänner. För nu har jag rum i sinnet för andra människor. Inte förrän nu har jag orkat fast det snart är två år sedan jag anmälde ödeläggaren och hans grymma framfart i mitt liv. Nu är jag fri att träffa dem fri. Just så.

Nu inser jag hur olycklig jag var till stor del – inte helt – de där åren. Människan kanske är skapt sådan att hon inte begriper sin smärta förrän den är över. Medan den pågår river kampen i hennes kropp, att få andas igen, oavsett vilka ord hennes hjärna väljer om nuet. Kampen att återerövra friheten , som människan som kampen sitter i, tycks ha glömt.

Hjärnan skänker oss glömska och bedövning medan vi lider. Kroppen gör det inte. Kroppen är bångstyrig och oövervinnelig i sin rätt att hävda liv. LIV! MITT LIV! I kroppen sitter så mycket kraft, inte alls bara fysisk.

Nu kan jag göra vad jag vill i mitt hem. Och i denna självklara rättighet minns jag häpen, att jag inte fick se på tv med ödeläggaren i hemmet. Dettan förbud normaliserades. Jag fick inte heller lyssna på radio eller musik – inte förrän han var vaken vid tvåtiden. Jag ville lyssna på morgnarna, på nyheterna, och sedan pigga upp mig med morgondans till någon bra låt. Nä, det fick jag inte göra för geniet sov. Jag måste smyga på tå. Om han vaknade mådde han illa resten av dagen och det fick inte hända!

Han sa så fort han placerat sig i mitt hem:”Jag är så allergisk mot allt så jag kan inte hjälpa till att städa. Men en kvinna ska inte ta ut slasken! Inte en riktig kvinna!”

Han tog aldrig ut slasken. Jag räckte den till honom genom de två och ett halvt år han ockuperade mitt hem men han tog den aldrig. Kanske fem gånger. Små fina medel man knappt kan gnöla om – eller? – i att förtrycka, förminska en annan. Sannerligen en mycket liten detalj, men i det stora hela en talande sådan. Det stora hela kan jag inte beskriva än, men jag kommer göra det i min bok, oavsett vad. Det är intressant, vad man kan anpassa sig till om någon lyckats snärja en.

En sak insåg jag idag när jag drack te och kysste, kramade och skrattade och nästan grät lite med en av mina långväga ( tidsmässigt ) väninnor.

Hon frågade mig det som många frågar” Varför bar du allting ensam?” Och det enklaste svaret är att man inte vågar berätta. Det är också ett mycket sant svar. Jag vågade inte berätta för jag hade invaggats i fruktan. Det finns tusen olika skäl till att man tiger. Förutom rädslan för straff av något slag, finns rädslan att FATTA det som man inte vågar fatta, för om man fattar det som kanske är sant, tror man att man ska gå i bitar. Man är rädd att få syn på något man inte vill se i skiftningarna i en annans ögon. Det som man tvingas förtränga, rationalisera eller förmildra i sin egen tystnad för att stå ut.

Det kan också finnas inslag av skam som gör att man inte berättar. Skammen att man, som stark självständigt intelligent person, har lurats av en tok, en föraktlig individ av något slag.

Men idag vid teet kom jag på en mycket mer omedelbar anledning till att man tiger om sin situation då man träffar sina vänner. Det är att när man lever i paniskt hög stress som man gör då man är utsatt för galning ( vilket man bör undvika ) framstår de få stunder då man kan träffa en väninna, eller en vän, eller barn, som så paradisiskt underbara att man helt enkelt inte har RÅD att berätta något. Man MÅSTE få tanka den stundens känsla av liv, man MÅSTE få tanka den stundens närhet och gemenskap och MINNET av den man är, och av världen och livet och känslan av att allt är som vanligt – en stund. Man MÅSTE tanka kraft de stunderna för att sedan orka ta sig till nästa punkt att hämta kraft ur. Och det kan ligga långt fram. (Sedan, när man mår riktigt dåligt, har man ” inte tid” att träffa någon, för då vet man att man inte längre kan dölja sin ångest.)

Någon har sagt, inte bara någon utan ganska många, att psykopater gärna dras till starka kvinnor. Det är roligare. Det är mer tillfredsställande för det tomma egot att förleda en intelligent och stark person än en svag som ger upp. Det måste ha varit ganska roligt för min förövare att se alla mina upp och nergångar orsakade av honom. Alla gånger jag behärskat min förtvivlan – för hans skull – och bidragit med mer stöd, tröst och hjälp. Eftersom han var stackaren. Det är förstås bra att jag har ett starkt psyke. Men styrkan gör en också uthållig. Man börjar inte pipa vid motstånd. Man skyndar inte till någon som ska rädda en eftersom man har blivit en stark kvinna av insikten om att ingen räddar en. Det vet man tror man. Ingen räddar mig.

Att vara en stark kvinna eller försöka föreställa det är en idé med många fällor. Därför är det så oändligt bra när kvinnor håller ihop. Som vi gör numera. Det som gör kvinnor starka är andra kvinnor. Det som gör kvinnor starka är också barn. Men män gör nästan aldrig kvinnor starka. Faktum är att det inte finns någonting så försvagande för kvinnor – som män.

Som tur är finns det bra män också. Jag vet att ni finns , jag ser er, jag känner er! Men det finns något osunt på djupet i könsrollerna – och min historia är en ganska bra skildring av den oundvikliga destruktiviteten i kombinationen av dessa. Lustigt, med tanke på allt jag tänkt och skrivit om detta. Men psykopater är som hajar. De vittrar blod. Och blöder gör alla.

Det känns så betryggande att kasta en blick på den här boken.

VÅR VÄGVISARE.

Vilken underbar titel. Dessutom fullkomligt korrekt! Inget flum där inte!

Och att glänta på den och se alla Sverige vägar så tydligt gör att så mycket abstrakt oro genast skingras i ens sinne.

Oro som skingras är det bästa som kan hända. Ljuset strömmar in, slår emot en spricka som svarar med att fyllas med ljus och blända en. Jag är inte en ravin, jag har kraft att lysa!

Svart på vitt har jag sett min fångenskaps sanna substans. Svart på vitt. Hos min polis. Jag ville knappt gå därifrån. Det var gräsligt men det var sanningen. Det var den sanning som dikterat mitt liv under fem år. En riktigt pinsam pajassanning! Och vidrig.

Men pajas!

Åh, att äntligen få sitta på polishuset igen! Jag ville krypa upp i min inspektörs lilla skinntorra famn och stanna där. Då sa han att allt är inte bara tragiskt i hans jobb, mycket är också positivt. Han har jobbat i decennier med brottsutredningar och denna tänker han följa hela vägen, den väg som är kvar efter att han lämnat ärendet vidare. Han tycker den är spännande! Min anmälan tog ett och ett halvt år att utreda på grund av underbemanning. Det är ett och ett halvt år sedan jag gick till polisen med min exman och frågade honom hela vägen där jag liksom balanserade på trottoarkanten medan han målmedvetet tog stora kliv mot polishuset. ”Men Peter, vad är brottsligt i det som skitstöveln gjort mot mig?”

Känns som i ett annat liv. Tur det. Min exman hade faktiskt tårar i ögonen. ”Det tog mig hårt”, har han sagt.

Nu tror jag att jag har börjat ta mig ut på andra sidan. Jag har läkt bra.

Men vad ska hända nu, polisen? undrar jag. Vad blir nästa steg? Hur ska det bli?

Din upprättelse, säger polisen, är att du har anmält.

Ja.

Och att du har haft tillräcklig dokumentation. Ja. (Dont fuck with a writer, simple as that!)

Och att samhället står på din sida. Det är din upprättelse, sa han. Du är inte part i målet längre. Det är samhället. Samhället står bakom dig.

Vad som kan komma ut av det mer, vet ingen. Men du vet att samhället tror på dig och står bakom dig.

Ja, jag kan säga att det är underbart skönt och närmast svindlande. Tänk om jag hade vetat medan skiten pågick och jag trodde ingen hjälp kunde finnas!

Fru Justitia skyddar mig, som en mantel som omfamnar mig. Inte känslosamt, endast korrekt, vilket är det allra bästa. En medborgare ( ovant ord va) har gjorts illa och det är emot lagen och det accepterar inte Sverige.

Vår vägvisare Sverige.

Jag har lärt mig mycket om vårt samhälle längs denna pinofärd. Och att människor faktiskt tas om hand av det. Också! Jag ringde psykiatriska kliniken förra året på våren i april för att pressen på mig var för stor och hade pågått för länge. Det var en fredagseftermiddag. Jag fick tala länge med en varm skånsk kvinna. Hon frågade mig allt det viktiga som jag inte kunnat berätta. Jag grät vid äppelträdet. Hon frågade om jag hade tänkt tankar om att göra mig själv illa.

Det hade jag. Så illa var det. Jag hade tänkt att det bästa vore om jag upphörde. Jag ville inte dö. Men jag ville upphöra. ( kolossalt olikt mig) Jag stod vid havet och talade med gryningarna men mina somrars alla barndomar viskade upp genom sanden, ljungen, stenarna och fick mig att minnas morgonrodnaden. Men sköterskan i telefon sa till mig att om jag övermannades av för mycket ångest över helgen skulle jag ringa ett nummer hon gav mig och hon fick mig att lova att absolut göra det. Och på måndagen, tidigt på morgonen, medan teamet ännu satt i möte ringde hon igen. Vi sitter i möte men vi ville ta kontakt med dig fort. Tyvärr kan vi inte ta emot dig idag men kan du komma imorgon?

SÅ paff jag blev. Nästan lycklig. Att det som hänt mig var viktigt. Att man ville rädda mig.

Jag var inte i ett akut tillstånd. Jag var bara så full av ångest, förvirring och oro av det som ödeläggaren utsatt mig för. Av allt jag inte kunde förstå.

Min humanism, min empati var utsatt för grov våldtäkt. Släpad mot avskrädeshögen, på väg att kastas i sjön efter fullbordat verk. Så var det.

”Du ska veta att du är i gott sällskap”, sa överläkaren på psyket. ”Och att det som han har gjort mot dig inte har med dig att göra. Sådana människor hittar alltid andras svagaste punkter. Och alla människor är sårbara. Du är i gott sällskap men folk tiger.”

Det var viktigt att höra. Precis som polisens ord då jag anmält.

”Det viktigaste nu är att du tar ditt liv tillbaka.”

Att få höra ord som dessa av de som vet. Som vet hur illa det är, som vet hur världen kan se ut, som vet. Jag blev tagen på fullt allvar. Ingen stötte bort mig. Ingen spottade på mig. Ingen vände mig ryggen. Jag togs emot av de som representerar vårt civiliserade välfärdssamhälle, vår demokrati. Alla förstod allvaret. Mer än jag själv. Ingen sa ” skyll dig själv pucko!”

Och nu är ärendet snart klart. Min lille polis var munter när jag träffade honom nyligen. En så lång utredning. Så mycket tid. Jag kramade om honom mjukt. Han log glatt.

Under övergreppsåren satt jag vid samma arbetsbänk som ikväll men i ett annat rum, det är min svärmors arbetsbänk, och skrev som en dåre i mina dagböcker. Min handstil är ofta uppluckrad av trötthet. Ibland har jag vänt blad i en mening för att det jag höll på att skriva gjorde mig för rädd. Man kan bli så hemskt rädd när man är ensam i något som man inte förstår. När kontrollen över ens liv tagits ifrån en. Och man blivit isolerad av olika skäl. Och rädd.

Men inte ens det förstod jag. Att det var just så. Att jag hade blivit isolerad och rädd. Men jag skrev. Jag kunde inte låta bli. Arg på att jag skrev, skrev jag.

Jag tänkte ” Varför skriver jag detta? Varför slösar jag bort ännu mer tid av mitt liv genom att sitta här och skriva istället för att gå ut, träffa människor, försöka hämta kraft genom att ha roligt istället för att älta detta?”

ibland har jag tänkt ” det var en ängel som stod vid min sida och såg till att jag skrev.”

”Det var du själv”, säger de på psykiatriska kliniken. ”Det var du som tog ansvar för situationen genom att skriva ner så mycket du förmådde. ”

De säger att jag är oerhört stark. Jag gråter och de säger att jag är stark, att jag klarat detta själv med bara lite hjälp från dem. Fan vad jävla stark jag är! Fan vad jävla stark jag ÄR! Och att jag är sådan som skriver när jag inte förstår och känner mig ledsen är en del av min STYRKA. Tänk, att det kom som en räddning. Denna förbannelse att skriva.

Utan dagböckerna hade jag aldrig kunnat återhämta mig. Och jag hade inte haft tillräcklig dokumentation till utredningen. Jag är så tacksam att jag hukade över dagböckerna så trött och krympt , fast jag längtade till något annat, till att bryta mig loss ur nuet istället för att dokumentera det, för jag kände starkt hur mitt liv – det jag fått ha kvar, det jag tillfrisknat till – spalls. Spalls bort, minut för minut, dag för dag, månad för månad och år.

Det är många som säger ”Jag borde ha förstått! ” och ” Jag skulle ha gått på dig hårdare!” och ”Du var så skärrad och frånvarande, jag kunde ha frågat mer…”

Men hur ska man kunna gå på varandra? Vi har respekt för varandras integritet. Och när man säger ”Jag jobbar, jag har inte tid!” till alla så tror de ju så klart det. Om man ler och skrattar och är ordentligt klädd så är det ingen som märker. Om man blir glad av att komma ur sin ångest ett tag för att man pratar med dem man tycker om. Så fort man vänder ryggen åt är man tillbaka i sin verklighet, den som ingen vet, den som håller på att ta livet av en men då har man ju redan traskat iväg. Ingen ser.

Så var det med mig. Och den verklighet som söndrade mig har inget med mitt inre att göra. Den hade enbart att göra med en parasit som nästlat sig in i mitt liv och känslomässigt utpressat sig in i mitt hem och börjat domdera min tillvaro – på till slut alla plan. En parasit som stod utanför mitt hem och bad om hjälp. Gråtande. En gråtande man.

En av mina närmaste, Malik, som jag talade med ett och ett halvt år innan jag anmälde, medan jag trodde på allt, hade rätt. Jag blev så förvirrad av det han sa. Jag blev nästan arg för jag hade berättat alla fakta för honom i förtroende, ingen annan, för att jag hade fått för mig att jag kanske skulle dö och någon i familjen måste veta hur allt förhöll sig. Jag berättade och han lyssnade. Sedan sa han: ” Vet du att det finns människor som skriver manus och lever efter dem?”

Det är inte möjligt, sa jag. Han gråter, han ber, han vädjar. Jag har sett hans kamp, hans lidande, hans oro. Jag vet att allt är sant. Jag har sett honom dag och natt i flera år!

Hur är sådant möjligt? Det är nästan komiskt på ett sätt. Det har i alla fall sina komiska poänger.

Detta hade jag aldrig kunnat tro skulle kunna hända! Och i alla fall inte mig! Men, som överläkaren och polisen sa ” Detta kan hända alla!”

Jag tänker inte skämmas. Det är därför jag skriver mina kryptiska bloggar. Jag förbereder mig för fortsättningen. En dag ska jag berätta allt. Den dagen är min seger.

Sådana individer som ödeläggare av olika slag reser sig aldrig. De faller djupare och djupare. Men deras offer reser sig. Man kan vara offrad och man kan sannerligen resa sig. Så är det.

Men man behöver vägvisare på färden. Riktning. Tydlighet. Omtanken i en karta.

Och som min lille polisinspektör sa

”Vad det gäller DIG så har du nu en guldgruva med erfarenheter att ösa ur! Nu kan du börja skriva deckare!”