Christina Herrströms blog

Apropå trygghetspunkter som jag talade om sist.

Jag träffade en man som jag förälskade mig i. Vi gick i den stora skogen som börjar där vi står och slutar långt bort i fjärran. Det var tidig höst, i början av september och natten var svart. Den stjärnhimmel som bredde ut sig över oss i den djupa rymden var den mest gnistrande stjärnhimmel jag någonsin sett. Jag har varit i skogar och mörker utan belysning men aldrig så långt in i vildmarken som den natten.

Jag hade känt denna man ett tag, men inte särskilt mycket än. Omständigheterna kring oss hade förskonat oss Continue reading →

I Jaguarens Famn

Den som läst min blog har förstått att jag har varit med om något omstörtande och på gränsen till katastrofalt. Vad det är kan jag inte gå in på- det får vänta lite.

Och nu inser jag hur sinnessjukt uthållig jag varit, hur jag tampats med den ena utmaningen efter den andra det senaste decenniet. Jag inser att jag borde ha försökt vara ödmjuk mot mig själv och inte kämpat med att vara så stark hela tiden och klara allt själv. Jag har inte kunnat skona mig, inte fått vila. Inte hunnit återhämta mig, det vill säga hämta mig tillbaka. Efter varje utmaning har jag fortsatt frenetiskt i hoppet att vända allt till det bättre – på egen hand. Mina utmaningar har bestått i ganska stora saker att handskas med själv, men inte på något sätt unika. Mycket smärtsam och långdragen skilsmässa och livshotande sjukdom. Det är över nu och allt det där hör livet till. Men jag skulle, om jag hade vetat bättre, och vågat vara ödmjuk mot mig själv, ha sökt hjälp för många år sedan. Till vem som helst, förutom mig själv, hade jag rekommenderat just det. Med övertygelse. Men jag visste att jag skulle klara mig på alldeles egen hand. Just jag var stark nog. Continue reading →

Sedan jag slapp ur monstrets järngrepp gör det inte lika ont att vakna. Continue reading →

Jag tänkte på en del av de reaktioner jag fått av min förra blogg om hemlösheten. Inte särskilt sällan känner kvinnor och barn inte alls den trygghet jag menar är vad som utgör ett hem – i sitt hem. Männens våld. Männens hot. Männens övergrepp. Måste jag samtidigt som jag säger detta tillägga ” ja men kvinnor kan också var hotfulla, våldsamma och brutala!” Det kan de. Det vet vi. Men i majoriteten av fall är det männen som står för våldet. Överallt. I hela världen. I alla samhällsskikt. Mäns våld mot män. Mäns våld mot kvinnor. Mäns våld mot barn. Det kostar inte bara lidande och fortsatt våld i nästa generation. Det kostar massor av pengar. Continue reading →

Häromdagen bläddrade jag på måfå i en konstbok om nittonhundratalets konst. Och hamnade på den här bilden.

Den heter ”Christinas värld” och är målad av en Andrew Wyeth.

Christina ligger på marken på ett stort öde sädesfält, och sträcker sig längtansfullt efter ett ganska gediget byggt hem. Konstigt nog finns det ingen trädgård och de pinnar som utgör allén upp till huset kan inte räknas som träd. Så det är ju lite påvert.

Och så heter hon Christina? Continue reading →

Så har ytterligare tid gått. Det är underligt att tänka det vi alla vet, att varje människas liv är ett universum. Att smärtan och lyckan, sårbarheten och skönheten är lika verklig hos var och en, var vi än befinner oss i tid och rum. Continue reading →

Jag vet inte vad som hände den där kvällen då jag plötsligt fick fatt på lugnet och närvaron. Det var i hans sällskap. Han spelade gitarr och höll på med sitt. Jag fick lust att rita. Det har jag inte gjort sedan jag ritade djur för barnen när de var små. Men lusten kom över mig så kittlande och villig. I vanliga fall hade jag kanske inte ens känt den. Men nu var lugnet i mig. För första gången på mycket länge. Och ett bord stod redo, och ljusen var tända. Jag hade köpt ett stort ark för att skriva en översikt över min ungdomsbok- den som ska komma ut på Bonnier Carlsen. Istället tog jag fram gamla färger och några penslar. Jag tänkte befria mig från prestationskrav. Och från skapandet.

Skapandet som är en förbannelse och en välsignelse. Continue reading →

En älskad. Så mycket älskad.

Med så mycket ljus i sitt väsen. Med så mycket strålglans och kraft i sin själ. Så mycket heder, ömhet och optimism. Fylld och buren av och i kärlek.

Så oändligt oändligt sorgligt. Så outsägligt smärtsamt för oss. Jag vill inte skriva om det men jag måste skriva detta. För jag kan inte låtsas som om ingenting har hänt och fortsätta skriva på min blogg, som om ingenting har förändrats, när så oerhört mycket är förändrat.

Ingenting kan göras. Mer än att fortsätta. Tänka det ljusa, tänka kraft, tänka riktning och tänka kärlek.

Men att älska så. Varandra. Hur mycket en älskad människa tar med sig när han eller hon går. Hur obeskrivligt stor smärta en älskad människa skapar när han eller hon öppnar dörren och helt enkelt går. Den älskade människan skulle aldrig vilja göra alla dem den älskar så illa. Aldrig. Men ibland är den älskade människan djupt förvirrad och löper risk att förlora perspektiv. Helt enkelt för att det är svårt – i vissa skeden mycket svårt – att vara människa. Även som mycket älskad. Även som mycket stark. Även som mycket klok. Även som mycket ljus. Även som mycket kärleksfull. Även som mycket buren och hållen.

Frid vare med er , alla oroliga själar. Frid vare med er här och nu och i framtiden.

Idé´n om kärlek som helar trasiga själar

Ja det låter vackert, det där.
Men är det något att leva efter?
Det tror jag inte.
Tvärtom. Jag tror det kan vara fullständigt förödande att leva efter denna romantiska och populära idé om kärleken. Continue reading →

Continue reading →