PLATINAplatta till Burnin´

Det är nästan tjugo år sedan så det är inte så rafflande. Men jag fick nyligen denna platinaskiva av min exman Peter, regissören, som fått den av kompositören till Burnin´Anders Melander.  Kanske ska jag sätta upp den på väggen i mitt skrivrum.

När jag skrev TV- serien Glappet skrev jag in i manus att tjejerna skulle ha en affisch på sin vägg av en popstjärna, som de ibland kysste godnatt. Många har en tid i livet, då man oavsett sin övriga mognad, dyrkar en ouppnåelig stjärna. För det mesta brukar det vara när man är några år yngre än vad tjejerna i Glappet var, men ett och annat kan ju i hemlighet ha halkat efter. Viktigare än affischen var dock låten. Jag ville att det skulle finnas en låt som tjejerna trånade och längtade till. Det finns alltid en sådan, gör det inte?

Anders Melander som kan röra sig i alla musikaliska genrer och har gjort all musik till Peter Schildts arbeten ( och därmed de flesta av mina )  kom med olika förslag som vanligt och Peter och jag fastnade för Burnin´. Nu behövdes det bara någon som kunde sjunga in den. Vi hittade ingen. Det fanns ingen röst som vi gillade tillräckligt. De åren bodde vi i Göteborg eftersom Peter blivit svartlistad från SVT Drama i Stockholm då han hade obekväma åsikter om nödvändigheten av att göra såpopera på SVT.  Steen Priwin, dåvarande TV- chef i Göteborg, vår räddare, öppnade sin famn för oss att verka där istället och vi tog våra små barn och flyttade dit.

Några av våra få nöjen i  Göteborg de där småbarnsåren var att gå på kören Amandas föreställningar. De var nydanande som kör, både i sina arrangemang och i sina poetiska, teatrala iscensättningar och vi älskade mycket av vad de gjorde. Centralfigurerna i Amanda var Anci och Niklas Hjulström. Där hittade jag rösten. Niklas sjöng ”With a little help from my friends”  så att det knottrade sig! Honom skulle vi ha! Det fick vi också.

Niklas sjöng in låten, en passant, i det som idag kallas livspusslet och som då kallades vardag, stående i Anders Melanders garderob för där visade det sig vara bäst ljud. På baksidan av cd:n fick Peter själv sjunga in en variant, på italienska. Han var borta hela natten och kom tillbaka stolt nästan dag. Jag skrattade så jag grät när jag hörde den. Jag såg en liten tjock italienare med hår på bröstet, liksom flottig, gå längs strandkanten och sjunga ut sin passion. Peter är lång, smal och vacker och det blev en krock i skallen. Han blev lite putt över att jag skrattade så. Jag fick dåligt samvete och var tvungen att ropa in min granne Eva för att se om jag var onormal som skrattade så. Det var fascinerande! Hennes ögon började skimra och hon blev alldeles upptänd och såg framför sig en mycket vacker italienare som började distrahera hennes tankar. Hon ville höra den italienska versionen om och om igen, blossande i vårt vardagsrum. Hallå hallå får jag komma in och höra på baksidan? Dag ut och dag in. Hennes man började klaga! Vem är han, vem är han? Nånå, det är bara min man  som har stått i en garderob och sjungit italienska, ingen fara. Hon blossar! Ja, se hon blossar. Hon skrattar inte, sa min man. Nej, hon skrattar inte, sa jag och slog ner min blick. Förlåt min älskade, förlåt! Vem är han vem är han, fortsatte grannen ropande nedanför balkongen medan Eva skiftade i rosa nyanser på vårt vardagsrumsgolv.

Burnin´blev en kolossal hit. Den fick grammis för mest sålda singel på 90talet. Och flera platina. Den spelades överallt och hela tiden. Även internationellt. Min mamma råkade vinna på Triss och tog med hela familjen och alla respektive och barnbarn till  Zanzibar och där minsann hörde vi Burnin´. Från Glappet. Ganska häpnadsväckande! Jag med mitt barnsliga behov av att få vara glad över allt möjligt så att det kanske verkar skrytsamt att vara glad över det, fast det bara är barnslig glädje, ville basunera ut historien bakom Burnin´till alla närvarande främlingar, men tystades av mognare och laidbackare människor än jag. Det är sånt jag inte begriper. Men så himla blasé kan man väl inte vara – ärligt? –  att man inte tycker att det är superkul att en hit man skrivit in i sin berättelse, sitt tv- manus, spelas på Zanzibar och vill basunera ut det till alla närvarande främlingar? Nåja, detta var en utvikning. Jag mindes det plötsligt nu när jag skrev, vilken megahit det uppenbarligen var! Och detta var ändå två år senare.

Nu vet ni bakgrunden till den här otroliga hitlåten. Ni har fått lite så kallad kuriosa. De flesta tror att Burnin´redan fanns och att vi tog in den i serien för att den var så himla bra. Som så ofta i livet visar det sig vara tvärtom. Utan mig hade den inte blivit till! (och jag kan inte ta bort föregående mening” utan mig hade den inte blivit till” och nu har jag skrivit det ytterligare en gång, men om jag tar bort den meningen vilket jag har försökt att göra en lång stund, blir nästa mening obegriplig, men jag inser, vill jag bara säga, att det verkar väldigt egoskrytsamt nu eftersom just det- det FAKTUMET –  inte glidits över så elegant utan nu börjar likna ett slags inhamrande tjat och nu kommer nästa mening som gör att jag inte kan ta bort den förra och den som kommer vill jag inte ta bort. ) Det är faktiskt Anci Hjulström, som då var gift med Niklas,  liksom jag var gift med Peter, som brukar påminna mig om bland annat detta- att utan mig hade det inte hänt –  när de manliga genierna har gottat sig i framgångar. Utan dig, vad hade de gjort? sa Anci. En tanke som aldrig dittills fallit mig in, men som jag då rullade mig i, kuttrande. De hade tittat in i väggen, sa Anci. Då rullade jag ett varv till, i ett intagande sprattel och fnittrade liksom till eftersom jag har svårt att ta det på allvar. Men det är sant, sa Anci, med eftertryck. Ja, lite sant är det kanske. Jojo, jo, det är sant, ja! Nej, det är för fan jävligt sant!

Och nu, 18 år efter att platinaskivan tilldelades Anders Melander har den kommit till mig via Peter – som minne. Så är det. Och jag hade helt glömt bort att den någonsin fått en sådan utmärkelse. Helt häpen tog jag emot den. VA? Platina? Det hade jag HELT glömt. Jag vet inte ens om jag visste det.

Det får mig att tänka på ganska obetydliga manliga kolleger som sparar varenda brev och urklipp och kategoriserar allt som kommer ur deras penna och verkar ha hela katalogen på mästerverk redo i huvudet att ösa ur sig vid minsta fråga.  Jag tror inte det är en tillfällighet. Jag kanske måste börja spara saker lite noggrannare och finna större intresse i det jag gör istället för i livet. Och memorera det så jag kan rabbla upp allt.

Nåja, tiden smeker ut allt till ett småleende och raseriet falnar men nu inser jag att jag fasen ska spika upp platinaskivan i mitt arbetsrum i morgon! Vad konstigt, vad gör en platinaskiva på en dramatikers vägg, säger sedan alla horder av besökare som jag har och då kan jag basunera ut alltihop från början till slut och rulla mig fnittrande och kuttra belået och sedan kan jag skåla för mina musor och plötsligt hejda mig och nicka och le med falsk blygsamhet för att signalera att jag VET, jag VET… jag VET att jag det är mest klädsamt att vara blasé – fast jag är PASSION!  MWUAHAHAHAAA!