Konstigt tycker jag att plötsligt fara upp och leta rätt på servetter och trälim, penslar och en bunke och börja överdekorera sitt hem.
Från ingenstans kom det. Och just detta: servetter! Med en massa mönster på!
En regnig söndagskväll. I brist på alternativ, som umgänge, familjemiddag, teaterbesök, kanske operabesök och andra klassiska förströelser ( jag vill inte säga storhandla och hänga framför teven) kunde jag ju i alla fall ha djupdykt i en intelligent bok! Förkovrat mig! Lytt något av mitt överjags alla pigga uppslag?!
Nä.
Helt plötsligt, just medan handen var på väg att sträcka sig efter mer läsning av Så talade Zaratustra av ren allmänbilningslystnad tvärvände hela min skapelse och flög iväg innan jag hann blinka, in i det ouppackade för att med frenesi som om det gällde livet självt rafsa fram pappersservetter ur en pyssellåda.
Sedan med en min av besserwissrig TV- hantverkare röra ihop trälim och vatten och börja kladda på det som närmast var till hands. Ett par lampskärmar. Dem ska jag slabba ner med trälim och sedan kleta på mina pappersservietter! Varför inte? Man ska göra ett personligt hem. Det anser jag! Det kan inte se ut som ett stylinghem! Sådana finns det redan för många och så masspersonligt vill jag INTE ha det!
Visserligen står ännu en hel del kartonger framme och min över tre meter långa arbetsbänk ligger upp och ner tvärs över vardagsrummet och det i flytten (tillfälligt) skadade pianot står en meter från väggen och kristallkronan är inte uppe och mitt tjäll kan alltså inte på något enda vis förväxlas med ett stylingexempel. ”Men ändå”, med trälimmet på penseln!
Och jag hade roligt ungefär i tio minuter. Sedan började jag känna mig som en engelsk maka, en sådan jag bodde hos i Paington (så stavas det väl för sjutton inte?) på språkresa för hundraåttionio år sedan, en sådan maka som är för ung att ha städrock men har det ändå, fast hennes polisongmake sneglar på brudar på puben och grymtar ” så fort en brittisk kvinna gifter sig förfaller hon ” som en sådan i städrock över sitt brittiska hull närt av vitt bröd och pudding kände jag mig. En som talar med lite gäll brittisk röst och koaktigt skuttar runt och överdekorerar sitt redan smaklösa hem. Är lite smaklös. Alltså har dålig smak. Och överdekorerar.
Fy så fult det blev. Det blev det verkligen. Och dessutom gav jag mig på lite grann av pianot som ödeläggaren redan har förfulat genom att måla mörkbrunt på den vackra skimrande mahognyn. Jag klistrade fast lite servetter på det också! Det hade varit ett helgerån om det inte redan var förstört men det är det ju av hans färg. Så det gjorde jag. Några små remsor. Utan brittiskt hull. Men så gräsligt det blev. Ja det var hemskt faktiskt. Dessa hemskt fula lampskärmar. För mig är lampor viktiga. 🙁
Varför får man sådana ryck? Det är som när man var liten och skulle leka lite. Klistra något, helst något man inte fick klistra på. För att göra det finare. Blommor och fåglar och stjärnor och ströglitter. Ingen blev glad.
Ja hu.
Men söndagar har vi ju kommit fram till är en ny början! Det är på söndagen man samlar sitt VIL för att glatt slå upp sina klarsynta ögon på måndagsmorgonen och återigen ta itu med sitt id. ”Haha” , kanske jag säger då när jag ser dessa gräsliga ting, piggt och överseende utbrister jag i ett befriat ” Ha ha! Sådana lustiga initiativ människan jag är tar om man inte håller henne i örat. Men nu är det dags att skriva bok! Ett par steg till på vägen i lövsprickningens tid, seså seså, vässa pennan syster!”
Det längtar jag till. ”Vässa pennan syster.” Det var en jättebra mening.
(Den värsta lampskärmen är äckelframkallande och den tar jag inte kort på. )
