POCKET på ÖDELÄGGAREN UTE NU!

Så bra!

Nu finns Ödeläggaren också i pocket! Den är billigare och lättare men förhoppningsvis finns alla sidor med!

Jag vet att det är många sidor, men jag är ganska säker på att om jag hade kortat den hundra sidor hade ni läsare inte dragits in i berättelsen på samma sätt. Det här är inte något man kan berätta kort, det kräver sina sidor, även om det känns tungt ibland.

Det är toppen att det på framsidan står ” En av 2020 års mest omtalade böcker”, för det var den ju verkligen. Den är fortfarande, efter elva månader, omtalad och det är roligt att nu när människor rör på sig träffa på folk som säger att de hamnat i olika diskussioner med vänner och bekanta om Ödeläggaren. Onekligen har den väckt otroligt mycket tankar och känslor som berör existentiella spörsmål och reflektioner kring mänskliga värden, moral, etik, godhet, ondska, vem är jag – och hur skulle jag göra om en fattig pappa stod utanför min dörr och bad att få låna mitt hem en kort period för att den lille sexåringen ska kunna ha sommarlov med sin pappa?

Ja, sedan rullar frågorna på! Och ilskan och irritationen!

Det är roligt att många tror att jag har skrivit boken i affekt. Då har jag lyckats!

Eftersom jag inte alls har skrivit den i affekt utan efter att ha gått igenom massor av text och olika linjer och analyserat och brutit ned det hela – för att sedan klä det igen, i det drama som det var – i hur jag upplevde det. Han hade ju en iskall plan och agerade iskallt, förmodligen hade han förberett varje litet samtal vid tekoppen eller middagen, eller sena aftonen – för att leda mig dit han ville, eller bara förvirra mig, eller fiska efter hur mycket tålamod och empati och moral jag hade. För att kunna skriva historien måste jag analysera vad han gjort, vad han kan tänkas ha tänkt etcetera. Och hur jag reagerade. Naturligtvis. Skala av – vara lika iskall, för att sedan bygga upp. Det förarbetet lärde mig en hel del om hans kyla och om mina tappra försök att förstå vad som pågick. Det gjorde jag ju aldrig. Däremot får ju läsaren förstå, annars hade det varit hopplös läsning och det är ju ingen pusseldeckare.

När allt var djupt förvirrat medan ödeläggelsen pågick hade jag bara min moral att hålla i. Moralen var simpel: om jag har lovat att hjälpa så får jag inte hoppa av. Det var i detta fall ett löfte som kunde rädda – eller stjälpa två andra människor – varav den ena var viktig ; ett litet barn. Om det bara hade handlat om gubben hade jag aldrig öppnat dörren. Så långt sträcker sig inte min medmänsklighet. Men det var ett BARN, med stora ögon, gluggar mellan tänderna och smala ben och armar.

Moralen höll jag. Hela vägen. Min moral och uthållighet i kombination med en psykopat förstörde mig. Men jag förstår mig själv, att jag i allt stormande, all nednötning, hade en enda ledstång som jag grabbade tag i och följde i dimman. Min moral.

Sedan dök det upp andra som sa sig vilja hjälpa mig. Men deras moral var inte densamma. Ack nej.

Det är ett personligt förhållningssätt och ett i hög grad rationellt beslut. Det var det enda rationella jag kunde komma på. Inte vika från min egen moral i alla fall.

Jag har sett mycket lite av det som är min egen moral hos andra. Kanske jag verkligen var ett unikum, som Sam så glatt sa. Jag har sedan – post Sam – sett hur folk är redo att låta mig gå under hellre än att erbjuda mig lite ekonomiskt lättnad fast de själva har de gott – och ändå påstår de sig stå mig nära och vilja mig väl. Det är intressant. Pengar är verkligen något extremt laddat för många, särskilt för de som har dem. Aldrig i min själ att de släpper ens en tia – hellre betraktar de någons långsamma undergång. Jo jo men, några sådana känner jag minsann!

Jag har sett hur folk som står mig nära, bor några kvarter bort och säger sig bry sig om mig, aldrig har sagt ens” vill du komma på te?” eller ”vi bjuder på middag!” Sedan möts man i olika sammanhang och kramarna är desamma och försäkringarna om att jag hör ihop med dem, och att det inte går att ändra på och för enkelhetens skull spelar jag tillgiven tillbaka. Det är ett nytt pikant inslag i mitt liv, ganska beklämmande men det går mycket bra för mig att dra mig undan också.

Och jag har som väl är också sett motsatsen! Och det glömmer man inte HELLER, aldrig, aldrig!

Inte minst bland människor som inte är mig särskilt nära, rent SÅ, men som bjuder på mat, frågar om jag behöver något, skänker mig en liten slant eller en uppmuntrande present, eller ett halvt lamm eller en tjänst! Bara så där. För att de vet min situation. De finns ALLA i mitt häpna hjärta.

Det är intressant att iaktta, när man är en betraktande författare. Det kan inte hjälpas att det väcker en lite lömsk tillfredsställelse i mig att se vilka som hycklar. Jag hycklar numera tillbaka, som sagt, för enkelhetens skull, genom att le och bidra till stunden tillgjorda tillgivenhet.

Sedan finns det ju de alldeles ÄKTA vännerna och släktingarna. De som är RIKTIGA och som jag därför älskar ännu mer. Överhuvudtaget älskar jag väldigt mycket sedan det här hände. Inte minst LIVET!

Det är verkligen SANT att man ska rensa bort dem som tar energi ifrån en. Vad ska man med de människorna till?

När det finns så många ALLDELES UNDERBARA personer att vara med istället, människor som får en att LE och sjunga och skratta för att de faktiskt har schyssta hjärtan. Som får en att fortsätta TRO PÅ MÄNNISKAN!

Angående boken får jag ibland höra att jag har ” lämnat ut mig”. Vad är det?

Vad menas? Lämnar man. ut sig varje gång man talar om livets olika dimensioner och människovarandets komplicerade fenomen ? Det visste inte jag. Det är ju världens löjligaste grej att säga. Är folk så fasadfixerade är det inte undra på att de känner leda och tristess och ensamhet och dövar sina sinnen med dagdrömmar om lyxkonsumtion och dylikt. Alkohol!

Jag har alltid trott att vi går här alla ungefär lika ovetande om hur och varför och vad, på jorden, i detta enda liv och upplever märkliga saker som ingår i människovarandet. Jag har alltid trott att man gärna vill höra med de andra hur de har det, och så kan man få nya infallsvinklar och perspektiv som kanske gör att man tar vissa steg annorlunda. Jag har faktiskt alltid frågat andra vad de tycker om det och det underliga fenomenet som man inte har fått lära sig något om eller inte trodde skulle hända en själv, och jag har alltid fått svar från andra. Man kan ju fråga någon på ett tåg, eller på en busshållplats. Var som helst. Precis som man kan resonera med sina vänner eller bekanta på en middag. Ingen vet ju egentligen!

Jag trodde alla var nyfikna och undrande. Men inte fasadmänniskorna.

ibland känner jag mig som Indras Dotter i Strindbergs ETT DRÖMSPEL. Nedsänkt på jorden, förundrat betraktande vad som sker, vandrande genom det ena och det andra. Det är ganska skönt. Det blir inte så pretentiöst. Mer avspänt. Dessutom närmare sanningen, eller LIVSKÄNSLAN, tror jag, än fasadsköldparerandet.

Just vad det gäller psykologin i ÖDELÄGGAREN vet jag för övrigt att det är samma process , och samma mönster som upprepar sig, mellan psykopatiska förövaren och dess offer – om och om igen. Förtecknen, innehållet, syftet, situation och villkor är lika olika som det finns människor, ögonblick och möten- men ändå är det som att lägga en mall på alla ” fall”. Som om alla psykopatiska förövare har gått i samma skola. Och de friska människornas reaktioner och förvirring är alltid densamma för att vi är byggda på ett särskilt sätt.

Så DET känner jag inte alls är utlämnande.

Men återigen, lämna ut sig?

Vad betyder det? Som om man lämnat sig oskyddad att hugga, flå och slå, fast inte konkret utan mer som om ” haha, vi vet vem du är! Vi vet dina svagheter! Vi kan skratta åt dig. Du ger oss tillåtelse att se ner på dig!”

Är det så man menar? Något slags SKAM över den som ”lämnat ut sig” för att den är människa!

Löjligt och kontraproduktivt om man anser att människan kan utvecklas och att det finns ett omedelbart värde i just detta: utvecklas, bli alltmer mångfasetterad i sin förståelse av människan – kunnig om människolivet. Hur ska man bli det om inte folk ” lämnar ut sig”? GEnom navelskåderi och teori?

Däremot ! Det finns saker som jag INTE har skrivit om. För att det är privata. Det mest centrala i boken, som jag nu i efterhand inser att jag borde ha tryckt mer vid är min pappas död och min sorg. DET kände jag var alldeles för privat. Jag kände inte att jag hade rätt att skriva om något så intimt och personligt, och jag ville det inte heller. Inte heller skrev jag om min mammas död, som också skedde plötsligt, endast ett par dagar före rättegången.

Jag borde ha skrivit mer om denna min sorg, som jag befann mig i, precis under den tid Sam fick mig att låna honom de första summorna som snärjde mig. Jag var i sorg och ständigt pressad av honom, dessutom höll han mig ofta sömnlös och vägrade flytta. Det var för mycket för mig. Men jag borde ha skrivit om mina nätter när jag grät över pappa, det var ju inte en sorg som gick över på en månad, den fortsatte precis enligt regelboken, ett år akut. Efter ett år började det kännas bättre. Men då stod Ödeläggaren redo med nästa katastrof som genast slog omkull mig igen.

Så nej, jag tycker inte att jag har utlämnat mig med min beskrivning av hur en psykopatisk person förstör en annans hjärna, tillvaro och framtid – eftersom det är precis SÅ det brukar gå till.

Men däremot, om jag hade skrivit mer om min sorg efter pappa, eller efter Malik, eller hur min mammas död och hur alla känslor kring det hotade att slå omkull mig precis dagarna före rättegången, då hade jag känt att jag var privat på ett sätt jag aldrig skulle vilja vara.

Syftet med boken var att blottlägga, att formulera, att försöka få läsare att förstå den process som är så obegriplig – som var fullkomligt obegiplig för mig med innan jag hade varit med om det så klart – för att vidga begrepp, lyfta skam, hjälpa andra offer och för att förmedla lite kunskap. Men kunskap vad det gäller sådana här saker måste KÄNNAS. En faktabok ger inte samma intryck.

Det jag har skrivit i Ödeläggaren är sant, men det är analyserat, arbetat och en linje är vald ( den som kunde leda till att han straffades, det vill säga pengarna) – sedan klätt i sitt drama igen. Annars skulle ingen orkat läsa den. Den hade varit meningslös.

Men det är ett gott betyg att många tror att jag har skrivit den RAKT ut , fångad av mina egna känslor, i affekt med andan i halsen.

Trots allt, I am a writer you see.

Och spring nu gärna och inhandla pocketen. Kolla om sista sidan är med!

När ” Den hungriga prinsessan” kom ut och hade sina två veckor i Pocketshops skyltfönster ( mycket värdefullt) upptäckte jag av en slump ( inte ansvarig utgivare så att säga ) katastrofen: sista sidan SAKNADES! Alla ex fick skyndsamt dras in och vips var de två viktiga veckorna i Pocketshops alla skyltfönster BORTA.

När den korrekta versionen med ALLA sidor kom ut var det tyvärr försent.

Rapportera gärna om sista sidan finns ! Själv är jag i obygden någonstans i tottahejti och snyltar på hackigt internet för att få iväg alla de här orden till min slumrande blogg.

En del människor