Jag satt i skrotbilen igår på sena eftermiddagen och väntade. Vi hade ett kort ärende i Gamla Stan och jag bestämde mig för att sitta kvar för att inte riskera parkeringsböter. Det blev en sådan stund där man förväntar sig inget.
Jag tittar sällan ner i min mobil. Om jag hade gjort det skulle jag ha missat det hela. Det var förstås folk i rörelse som alltid, men ändå ovanligt lugnt. Då och då klev det ut någon från krogen lite längre ner och ställde sig och rökte, men i någon minut, kanske en, var det väldigt tomt. Jag såg en dam kom gående. Hon gick och tänkte. I sista stund såg hon att det satt en människa bakom bilens mörka glasruta och glodde på henne. Hon blev nog lite paff, men det var bara ett förbisvinnande ögonblick utan värde.
Om hon visste vad som trippade fem sex meter bakom henne hade hon blivit ännu paffare. Där kom en räv. Ja, en räv. Första ögonblicket trodde jag att det var hennes hund men sådana hundar görs inte. Den vackra räven trippade, som rävar gör, raka vägen fram över korsningen och vidare på den trottoar intill bilen där jag satt. Ett så sagolikt vackert djur, fulländat och magnifikt i sin vildhet. Hur var det möjligt? Den borde vara okränkbar, men den hade kommit alldeles fel och var förstås i fara hur förtrollande den än var för oss människor. Den trippade en aning hukande men tog sig fram utan tvekan på trottoaren i skydd bakom de parkerade bilarna. Jag såg den passera precis intill fönstret, nedanför mig där jag satt. Den fortsatte nedför Lilla Nygatan söderut och försvann.
”Vad fan, var det en räv?” hojtade ett sällskap som kom uppifrån och sett djuret korsa deras väg. Jag steg ur bilen och tittade efter den och vi stadsmänniskor höll andan.
Jag ringde polisen och fick tala med en automatisk telefonsvarare som skulle avläsa mitt ärende. Men förmodligen fanns inga ord som matchade mina ” jag skulle vilja anmäla en räv i Gamla Stan”. Jag tänkte att någon måste ge sig ut och ta hand om den. Hur ska den klara sig mitt i stan? Den måste komma tillbaka till sin skog!
Jag blev kopplad till en riktig röst. Han hette Ingemar och han kopplade mig till ledningscentralen. De sa att man tyvärr inget kan göra. Bara hoppas på att räven hittar till sin egen värld igen.
Hela kvällen tänkte jag på den vilse räven. Vad skulle hända med den?
Men kanske är det så att den klarar sig. Att rävarna, precis som igelkottar och grävlingar, kan finna på nya sätt att leva mitt i staden. Vem vet. Jag bestämde mig för att sluta ha ont i hjärtat för den. Vad kunde jag göra?
I vårt egocentriska sätt att se på världen kan man tänka sig att den kom med ett budskap. Att det var ett omen. Det vore härligt om det fanns en sådan mystisk förklaring till rävens uppenbarelse i Gamla stan. Jag läste om totemdjur och kraftdjur men tyckte inte att något tilltalade mig riktigt. Det kändes hjärtlöst att bruka rävens vilsendom till att skapa mening till mig själv.
Just därför, för att jag tänkte på hur vi tolkar utifrån vår egocentricitet, mindes jag plötsligt att jag själv stod vid just samma korsning på Lilla Nygatan för två år sedan. Det var strax före jul och stan var dekorerad precis som nu. Det var vid samma tidpunkt på dagen, då den är mörk som natten. Jag var hemma i Stockholm för att fira jul med mina barn. Vid den här tiden var mitt liv väldigt svårt men jag låtsades inte om det. Jag var så att säga ” stark” och utstod det. Överlevnadsmekanismerna i psyket mildrade lidandet genom att hjälpa mig med inbillningen mig att allt skulle bli bra. Att den väg jag tvingats in på var den riktiga. Den enda. Den som skulle göra allt väldigt fint och bra igen bara jag stod ut lite till. Och att en del av de uppoffringar jag måste göra var att inte ha tillgång till mitt eget hem. Att det fanns ett högre skäl i att jag stod i den där korsningen med mina väskor och frös och var hungrig och väntade på en taxi som jag inte hade råd med men som jag måste ta för att jag inte orkade släpa mitt bagage och inte hittade till min sons lägenhet, eftersom jag inte hade varit och hälsat på. Det fanns inga sådana rum i mitt liv då, sådana rum där ”man hälsar på”. Mitt sinne var ockuperat, förlamat och bedövat och jag fick använda min kraft till att hålla kaoset i styr.
Jag fick stå länge på Lilla Nygatan med bagaget kring mina fötter och vänta på taxin. Så länge att jag tvingades bli medveten om att min stad som jag känt mig trygg och lycklig i, höll mig utanför sin värme. Juldekorationerna som hängde över de vackert belysta gatorna var det enda som fanns för mig, för de fanns för alla.
Om jag tittade uppåt såg jag trivsamma fönsterrader i husen. Där stod röda amaryllis, glimrande adventsstjärnor och slingor lyste mellan vackra gardiner. Adventsljusstakarna strålade av varmt, lugnande ljus i fönsterkarmarna. Bakom fönstren fanns hem. Hem. Ordet. Det hade varit ett självklart ord förut. Ett ord som hörde till en självklar plats för just mig.
Jag såg en kvinna, uppklädd, irra runt framför mig på gatan på ett mycket elegant och självklart sätt med telefonen mot örat. Hon var ungefär i min ålder. Den hon talade med försökte beskriva vägen till en restaurang dit hon skulle gå. I sina händer bar hon kassar med julklappar. Hon tittade sig omkring – hon såg liksom inte mig och det var lika bra – hon var mitt uppe i sitt liv och hon sa ” älskling” till den hon talade med.
Jag såg en pappa komma med sitt lilla barn klätt i overall. Han sträckte ut handen till barnet och pratade med glad röst. Vi ska gå hem nu, sa han till sitt barn. Mamma väntar på oss, kom nu så skyndar vi oss.
När jag stod där var allt sådant borta för mig. Jag hade förlorat det. Det fanns inte ens inom räckhåll. Min lägenhet fanns tekniskt kvar och jag betalade för den varje månad, i Söder Torn vid Medborgarplatsen. Jag hade sprungit in och ut ur porten där och på alla gator till och från mitt hem. Men nu stod jag i ett gathörn med min packning och väntade på en taxi. Jag hade inte kunnat äta så mycket som jag behövde hos min väninna och jag visste att min son inte hade haft tid att köpa hem mat till mig heller. Han skulle inte ens vara hemma när jag kom fram. Men jag hade ett sammanhang. Människor som älskade och brydde sig om mig. Vad skulle ske när de fick veta vilken situation jag var i? Jag var rädd. Jag ville inte tynga någon av dem.
I min bostadsrätt bodde förövaren, med sin son och sin tjej som han kallade ” somebody ” eller ” the babysitter” respektive ” the cleaning lady” . De hade bott där i fyra månader redan då. Han betalade inte. Han hade tagit allt ifrån mig redan och detta var det sista han skulle suga ut. Jag var rädd. Jag orkade inte mer än att vara förlamad. Men nu, precis kring de dagarna julen 2013, hade jag börjat förstå att allt var riktigt illa. Att jag snart skulle bli tvungen att sälja mitt hem som jag inte kunde bo i, min bostadsrätt för att bli fri från en del av effekterna av den mannens förödelse och att det skulle göra mig tekniskt hemlös också och att det därefter skulle bli så gott som omöjligt för mig att ta mig tillbaka. Jag är författare, dramatiker och frilans. På många år hade jag inte lyckats producera något och det jag hade gjort hade refuserats. Jag var mycket trött.
Ingenting av detta kunde jag tänka. Jag kunde bara konstatera att det var underligt att jag stod där i en hörna på Lilla Nygatan som jag aldrig förut lagt märke till och att jag vid denna hörna skulle tvingas vänta och tänka och känna ångesten växa i mig. Jag var, vilket gjorde allt ännu mer bisarrt dessutom klädd i päls. Jag hade tagit på mig en kappa som mycket sällan använt, men som vid denna tid kändes så mjukt beskyddande. Det var min före detta svärmors gamla päls, från sjuttiotalet, gjord av en ko och med en fantastisk krage av …. räv. Inga pengar, inget hem, utan framtidstro, klädd i en gammal päls och med plastpåsar och rullväskor vid fötterna. Och de där vackra vackra juldekorationerna med sitt milda ljus.
När jag stod där och var förtvivlad på det vis man inte visar, på det vis man inte ens kan känna, men som man vet, lyckades jag kasta mig ut ur nuet, innan ångesten kom. Den ångest som mer och mer börjat ta över mig. Jag började dikta. Om en kvinna som stod så där. Och som insåg att hon förlorat något som jag inte visste vad det var men stod i början av något viktigt, något bra, något omvälvande. Det var en annan kvinna. Det var inte jag.
Så kände inte jag.
Jag kunde inte komma på varken vad hon hade förlorat eller vad hon var på väg till, så berättelsen om henne stannade där, precis i det ljus som den blev till.
När min taxi kom och jag klev in i mörkret förstod jag det. Jag hade inget att säga om henne. Det hände inget. Men jag hade inte fallit inte ihop i förtvivlan på gatan. Det var svindlande nära.
Taxin tog mig genom mina egna kvarter på Söder och ut, utanför stan. Och sedan stod jag på den enda trappa där lyset inte fungerade och fumlade med min sons nyckel. På golvet i lägenheten låg en madrass redo och en snäll lapp. Det fanns ingen mat och jag hade ändå ingen aptit. Jag väntade. På honom. Att han skulle komma var det jag höll fast vid. Mitt liv såg ut så då. Jag grabbade tag i nästa ljuspunkt för att orka igenom. När lampa efter lampa tändes i hans lägenhet visste jag att han var på väg hem. Han hade programmerat att de tändes när han närmade sig och det var ljuvligt. När de började tändas kring mig steg livet i mig igen. Jag kunde låtsas som om allt var bra, för det kan man i sina älskades närhet. Den närheten, den stunden liv, ger mening till nuet.
Allt runt omkring sådana nu:n var mörker, förlamning och den där tyngden som själen har när livet är för svårt.
Och nu igår.
Jag satt i en skrotbil i Gamla Stan i just samma hörna. Jag väntade.
Så kom räven.
Och allt är annorlunda.
Jag är emot att göra sig till centrum. Men så gör vi människor när vi försöker tolka livet. Jag vill inte ursäkta mig för att jag gör det nu, men jag ursäktar mig och jag gör mig till centrum för den stackars rävens vilsenhet nu. Sammanträffandet är lite gåtfullt. Jag vet att i den stunden då jag stod där för två år sedan, började jag begripa ett par viktiga saker:
Att jag höll på att gå alldeles sönder och inte kunde vara ” stark ” längre.
Att mitt liv var helt åt helvete och att jag höll på att mejas ner av förövarens framfart i min värld.
Att jag en dag måste beskriva det, i fiktion ( kvinnan ) eller som en skildring av verkligheten, men att det måste ske.
Den tiden har kommit. Det är stort. Och min förundran över livet är ännu större. Jag är tacksam.
Och jag hoppas att räven lyfts upp från gatorna och sänkts ner igen i sin skog där den hör hemma.