söndagstankar

Jag är lite förvånad att det var många tusen som läste bloggen om att samhället behöver bättre älskare men väldigt mycket färre som läste den förra om penetrering! 🙂

Bortsett från det, ni som har följt mina öden den senaste tiden, eller snarare fått fragment ur Ödet som drabbade mig i form av psykopat som tagit hela min ekonomiska trygghet, i form av pengar i bostadsrätt i city, ifrån mig plus fyra år av mitt liv , jag vill bara berätta för er att jag ändå är ganska glad. Nu.

Det tog sin tid. Men jag är förvånad över att jag hade sådan tur mitt i allt fullkomligt osannolikt skit som skrämde mig så, där jag faktiskt – faktiskt – höll på att hamna på gatan.

Nu är det nästan ett år sedan jag hamnade i den förort som jag aldrig hade satt min fot i förut, i en lägenhet jag aldrig hade sett och det är självklart att jag var överlycklig för det då. Att jag fick någonstans att bo. Men sedan är det klart, efter ett tag, när lättnaden och euforin har lagt sig, börjar man förstås tänka på hur det kunde ha varit om jag inte hade utsatts för den grymma människan. Då hade jag kunnat sälja min stora bostadsrätt på mycket attraktiv adress och köpa något mindre och ha pengar! Förutom att jag hade bott kvar i stan, kanske i en jättemysig lägenhet. Och jag hade kanske haft diskmaskin! Jag hade kanske haft badkar. Jag hade kanske haft ett juste kök. Jag hade kanske haft det ena och det andra och jag hade haft pengar över. Bara det. Då hade jag inte hela tiden fått förseningsavgifter på allt för att jag aldrig har pengar för grundläggande räkningar. Det är dyrt att vara fattig! Och jag hade inte behövt lägga enorma mängder energi på att oroa mig för just detta, kommer jag att ens kunna bo kvar i mitt hem? Vilken mat ska jag äta som kostar nästan ingenting? Hur kommer det gå med mitt arbete, kan jag tjäna några pengar på det? Kommer jag någonsin känna visst lugn igen, rent ekonomiskt? Kommer jag kunna resa någonstans, hyra en bil ett par dagar, köpa kläder, gå på bio, teater, köpa böcker, prenumerera på en bra tidning, köpa ny telefon, gå på konsert, bjuda barnen på trevlig middag, ge presenter till dem jag älskar och är tillgiven, överraska någon som jag tycker om, köpa blommor till mig själv och så vidare. Listan är förstås HUR lång som HELST. Ibland har jag möten i stan men jag sa att jag inte har råd att ha möten i stan för det kostar mig 50 kronor varje gång! Men då fick jag faktiskt ett tillskott av min före detta man, till min skrala kassa. Och en frisör, på ELLUI på Söder gav mig ett vänskapspris då jag måste försöka fixa håret inför fotograferingen för min bok. Underbart! Sådant händer, det är fint!

Jag sökte ekonomiskt bidrag från Stieg Larssons fond. Eftersom det jag har skrivit har varit viktigt för jämställdhetsarbetet i samhället och eftersom jag varit utsatt för psykopat tyckte jag att jag borde kunna vara en värdig mottagare av lite bidrag. Det handlar ju bara om att jag ska klara mig några år till, så att jag i lugn och ro kan fortsätta skapa. Men det avslogs. Det är inte roligt att vara i händerna på andra på det viset.

Men! Och det var det jag ville säga:

Jag är mycket förtjust i min förort! Så jag tror att jag ändå har något slags tur med mig. Hur kunde jag helt enkelt ha sådan tur? Min lägenhet är fin, jag har balkong, visserligen ut mot en parkering, men i söderläge! Och i min förort leker barnen långt ut på kvällarna i lekparkerna, de cyklar på gångvägarna och spelar boll och gamlingarna sällskapar varandra med sina vita hår och smala ben med sina rollatorer. Jag älskar det. Fåglarna tjuter av glädje i träden och andra hyresgäster planterar och krattar av ren passion i rabatterna. Jag är så GLAD att slippa uteserveringarna på Medborgarplatsen. Jag är så GLAD att slippa stanken från gatorna och fylleskriken på nätterna.

När ljuset faller in i min lägenhet faller det vackert. Och igår hittade jag massor av blåsippor! Massor! Bara det!

Jag saknar stan som bara f-n på vissa sätt. Tillgängligheten till allt. Särskilt nu när min sunda nyfikenhet har börjat komma tillbaka. Men ändå… jag är så tacksam! Så tacksam för att ha klarat mig igenom det här. En sådan jävla pärs! Och så tacksam för alla de bekanta och vänner och främmande som uppmuntrat mig och stöttat mig längs vägen med små tillrop, hjärtan och råd och medkänsla, små ekonomiska tillskott, och som påmint mig om att jag är författare- också! Sakta börjar jag krypa tillbaka in i min identitet igen, min borg, min trygghet, det som är jag och som han tog ifrån mig. Det var ju en del av planen, det är det för psykopater, att ta människors självkänsla ifrån dem, att urlaka dem och förvirra dem, så att de blir lättmanövrerade.

I kaoset kom också kärleken. Hur är det möjligt? Han kom liksom från sidan. Ingen annan hade förmodligen kunnat närma sig mig under den här tiden, mer än han, oc just han var där!? Det gör mig fortfarande häpen. Och när man har kärleken i den klassiska formen, vid sidan, glömmer man ibland hur stor del av trygghet och tillhörighet det oavbrutet ger. Utan honom hade jag varit så mycket mer ensam i detta. Jag har fått gråta i hans famn så många gånger och han får mig att skratta. Han är en prins.

Väntan på den juridiska processen är tärande. Jag måste lära mig att släppa den oron. En dag kommer åtalet att väckas och allt rullas igång. Det kommer att ske. Jag är oändligt tacksam att ha haft dokumentation nog och att samhället är på min sida. Utan den bekräftelsen och det stödet – även om processen uppenbarligen är evighetslång och tålamodsprövande – så hade min situation varit mycket svårare. Många gånger har jag tänkt på våldtagna kvinnor och deras fullkomligt utsatta situation, utan bevis. Den kampen, att komma tillbaka från ett sådant övergrepp och inte ha samhället på sin sida mot förövaren, det måste vara oerhört oerhört svårt och dubbelt själsligt förödande.

Ingenting är självklart. Inte tryggheten, inte lyckan, inte hälsan, inte livet. Vårda de goda stunderna. Förstå lyckan i dem. Det är livskraftens hemlighet och näring.