Min svarta kappa inköpt i Paris

Äntligen!

Äntligen får jag spatsera omkring igen i min långa svarta kappa, inköpt i Paris 1997 då familjen var där för att min exman Peter var med i Lars Molins TVserie om Krueger som delvis spelades in i Paris, med en elegant hund! Det var en konstig mening men jag tänker inte ändra den. I den eleganta svarta kappan fick jag därpå spatsera runt på Söder i Stockholm med vår Airedaleterrier Humphrey i tio år – en sådan vacker, elegant och rolig hund. Iklädd denna tveklösa elegans med min ståtliga hund kunde jag fritt spionera på allt medan han nosade och kissade. Det gjorde jag.

Nu har jag min Aslan, en röd kungspudel, endast tre månader gammal att spatsera omkring med. Det känns mycket bra. Han trippar elegant vid min sida trots sin ungdom vilket smickrar mig som matte. Däremellan får han glada lekskutt och pussas! Lunds gator passar väldigt bra att spatsera på och det har jag gjort ett par dagar och detta enkla nöje inser jag är livskvalitet av hög rang. Varje dag har börjat med att jag inhandlat en frasande croissant till förmiddagskaffet på Stenugnsbageriet, dit jag inte hade masat mig så tidigt utan Aslan. Och Aslan som utan att känna sin mattes alla dimensioner, har uppenbarligen oslagbar intuition eftersom han redan vid första promenaden tog vägen hem via Grand Hotel. Grand Hotel vill jag alltid gå till. Alla Grand Hotel. På Grand trivs jag. Där är för det mesta väldigt avkopplande i alla fall på de Grand hotell som jag känner till. Helst ska man sitta där och dricka något för ögat och gommen njutbart.

Utanför Grand i den lilla parken blommar tulpaner i kraftfulla färger och Aslan får skuttlust. Och konstigt nog går jag samma väg fast motsatt håll, som mina föräldrar gjorde den dagen de gifte sig i Klosterkyrkan och hade bröllopslunch på Grand Hotell. Det är konstigt, eftersom ingen hade kunnat tro att jag skulle tillbringa en del av mitt liv just här, där de möttes och varifrån jag har hört så många historier. Livet har sina mönster, sina bågar.

Det får mig att tänka på en teckning min dotter målade när hon var tre. ” Vad föreställer den?” frågade jag och hon svarade ” Människor som balanserar i ett spindelnät.”

Men tänk att det finns stadsträdgårdsarkitekter. Det är rörande! Det är ett så FINT uttryck för mänsklighet att man har särskilda yrken och särskild ekonomi för att göra städerna vackrare med blommor! Inte manifestera någons makt i statyer eller pompösa fontäner, utan bara ge uttryck för den omsorg och livskärlek som BLOMMOR är. Förutom alla planteringar blommar Syrenerna nu i Lund. Och Kastanjerna nästan. Och buskar med stora porslinsblomsknippen som doftar förtrollande. Jag plockar alla blommor som inte växer i rabatter och sätter i vas.

Häromdagen fick jag kontrakt på min lägenhet. Den dagen regnade det fast solen sken. Jag hittade inte regnbågen. En annan gång när solen sken och det regnade körde jag på Hallandsåsen och såg en stor kraftfull regnbåge framför mig just där åsen började djupna neråt. Man kan aldrig nå regnbågen sägs det, men jag körde igenom den, rakt igenom regnbågeljuset. Jag omgavs av genomlysta droppar. Det var som ett himmelskt bad.

Häromdagen när jag fick mitt kontrakt såg jag ingen regnbåge men jag visste att den fanns och tolkade vädret som ett gott tecken till mig. Men i samma stund dog människor, föddes människor, fick människor sorgliga besked, eller sjukdomsdiagnoser eller blev friskförklarade eller gifte sig eller begravde någon. Tänk att kloka människor ändå kan vara så egocentriska och ett enda ögonblick tro att vädret ackompanjerar ens liv. Men vad gör det, det gör livet mustigare.

En annan gång åkte jag bil i Brasilien utanför Sao Paolo på väg till bergen. Ödeläggaren satt i bilen. Över de gröna vidsträckta fälten reste sig två magnifika regnbågar. Se, det är din mamma som hälsar dig välkommen, sa jag och smekte hans kraftiga axel. Han fick tårar i ögonen, försökte hämta mod att återvända till sitt hem utan att möta sin mor. Han nickade och svalde, ögonvitorna röda.

Allt blir bra, sa jag. Lugn, lugn, allt blir bra. Och kände sådan ömhet för hans förtvivlan.

Men att som författare ha en hund är ypperligt. Jag kan inte sluta skriva när jag har börjat, vilket inte säger ett dugg om resultatet, mer än att jag förmodligen blir hungrig – men med en hund vet man : nu är det dags att ta en paus. Jag måste gå ut, få luft, röra på mig och titta på allt jag kan titta på. Som den magnifika och kusliga Domkyrkan på vilken de höga skira trädens vajande grenar lekte skuggdans i morse. Det var väldigt maffigt. Människorna så små bredvid. Om jag en dag minns bilden kommer jag tro att det var utomlands.

Nu när jag skriver min bok om Ödeläggaren och alla andra lustiga figurer jag fått på köpet i denna tragedi – som Den Obarmhärtiga samariten – måste jag ta paus eller somna hela tiden. Jag skriver just nu om våren 2011 och läser mina dagböcker för det är mitt material. Då befann sig ödeläggaren i det skede han i sin egen agenda måste ha kallat ”the building trust phase” . Efter fyrtio minuters djupdykning i mina tråkigheter är jag så trött att ögonen nästan faller ihop och jag tänker att jag måste ha jobbat intensivt i två timmar. Men ack, det är bara fyrtio minuter som gått varje gång.

Då inser jag att detta är extremt påfrestande. Men boken måste skrivas.

Tur att en liten Aslan ligger vid mina fötter och nosar på mig då och påminner om livet. Dags nu, säger han på sitt hundsätt, dags att svepa ut på gatorna, under molnen, bland dofterna, i nuet. Så reser jag mig, slinker i min långa svarta kappa inköpt i Paris i en tid då jag var gift och hade två små barn och spatserar ut på gatorna, och låter allting smälta.