Om ett par dagar är det julafton. Denna dag är laddad av förväntningar och oro. Julen har sina fördelar. Det är roligt att köpa julklappar, slå in dem och hoppas att mottagaren ska bli glad. Det blir de ju för det mesta eftersom det är roligt i sig att få en present! Om man inte ger dem färgglada gem, som jag gav min studerande vuxne son för ett par år sedan. Själv hade jag tyckt att färgglada gem vore jättebra att ha när jag studerade i svunnen tid och försökte orientera mig bland mina anteckningar. ”Fanns det inte plast då? ”Men dessa gem har å andra sidan givit upphov till många skratt.
Det är så rörande, inför julen, i mörkret som lägger sig över oss alla, att se hur människor sätter upp julstjärnor, adventsljusstakar och ljusgirlander. Om man ser det utifrån, som om man kom från en annan kultur, förstår man hur vackert det är. Det är en kärleksfull, livskraftig, poetisk handling. Man gör det för sig själv, men man delar också med sig till alla. Vid juletid samlas ofta familjerna och det kan både vara glädjande och ganska smärtsamt. Det varierar. Ibland har man inget sammanhang att deltaga i, eller man går ensam därifrån. Förra året efter jullunchen med familjen var jag ensam, vilket jag varit i många år, men fick då vila på Charlottas säng och höra de andra prata och skratta. Jag låg under en röd filt omvärvd av vännens kärlek och slumrade bort från allt. Så enkelt kan det vara att ta hand om en som hamnat löst utanför familjesammanhangen, som man ofta gör då man är skild. Det finns alltså mängder av kvinnor och män som känner igen sig i det. Tänk på det, var givmilda med rum och tid.
Visst blir man alltid förälskad i julgranen! I år är alla mina julgransprydnader i ett av mina barns julgranar. Istället för att ligga nedpackade i en låda. Jag älskar den granen och blir vemodig på samma gång för på något sätt är de sparade julsakerna en symbol för trygghet och hem. Jag saknar ett eget hem. Men det är fint, nu är sakerna hos dem, och lyser och glittrar. Jag tycker om det, det gör mig glad och vemodet är mindre än glädjen att se dem pryda granen och göra dem glada- och mig med.
I år är allt annorlunda på många sätt jämfört med förra året som var en förfärlig jul för mig. Jag är befriad från ett monster och från den största delen av den ångest ett människomonster kan skapa i en annan. Jag är fri för att jag kan tala om det, jag är fri för att jag inte tror att jag måste bära det ensam, jag är fri för att tystnaden är monstrets makt. Jag är inte tyst längre, jag har agerat. Och tar mig själv tillbaka, mitt mod. Jag är mycket modigare än monstret för övrigt.
Skillnaden på nu och förra året går inte att beskriva. Det går faktiskt inte att med ord beskriva. Trots det skrattade jag förra året. Jag var uttröttad, skärrad och lite frånvarande, men jag kunde agera som mig själv när det behövdes. I korta stunder. De som märktes. Så ingen annan märkte att jag höll på att gå totalt sönder. Därför kunde jag gå för länge med skadan monstret orsakade, alldeles ensam och mer och mer sargad och rädd. Jag verkade ungefär som vanligt utåt. Det är så man gör. Man verkar som vanligt. I alla fall om man har idén om sig själv att man ska klara allt ensam, att man ensam ska ta ansvar för det hela och att man inte ska tynga någon med sitt skit.
Och denna jul har jag vid min sida prinsen under björnstjärnorna. Så plötsligt är livet generöst igen. Jag är tacksam. Jag har en stor familj, jag har ett litet barnbarn, jag har min mamma i livet, jag har fina goda vänner. Så jag är inte ensam. Trots det, trots att vi inte är ensamma, kan vi bära på sådana gräsliga grymma hemligheter som fjärmar oss från de andra, de som vi älskar. Det kan finnas inom var och en av oss. En växande ångest, en hemlig katastrof, en avgrundsdjup känsla av ensamhet och utsatthet och slut. Fast vi ler och skrattar. Det är en svår insikt. Att människor i vår närhet kan agera enligt förväntan i sociala sammanhang men bära på en inre katastrof som långsamt tar dem ifrån oss.
Hur ska man veta?
Nu när det är jul borde vi på riktigt skänka varandra lite mer tanke, lite mer uppmärksamhet. Hur är det för den här personen när hen går härifrån? Hur är det att se in i den här personens ögon? Hur känns det att tala med den här personen, att sitta nära, vad händer i den personens ansikte när ingen ser? Vad finns det för klang , vad är det för ton? Så borde man se på alla. Det kan man nog inte. Men man borde.
Det är skillnad att se på någons ögon och att se in i någons ögon. Prova själva. För det mesta ser vi på någons ögon men inte in. Jag märker skillnaden med den lilla lilla flickan i mitt liv. Så fort jag ser in i hennes ögon uppstår någonting som inte fanns nyss då jag bara såg på hennes ögon. Stort.
Jag vet hur det är att känna sig förvirrande utsatt. Jag vet hur det känns att känna sig alldeles ensam mitt i de andras kärlek. Jag vet hur det är att bära på en katastrof som långsamt för en längre och längre bort mitt framför ögonen på dem man älskar – och som älskar mig. Nu när det är jul… jag önskar att man i alla familjer och sammanhang gav sig tiden att uppfatta varandra. Att uttrycka sin kärlek och tillgivenhet. Inte med presenter och mat i första hand, utan i några ögonblick av möte. Vi människor behöver inte mycket, men vi behöver MÖTET. Det kan vara kort. Men det räcker. En bit här och en bit där hjälper oss att vakna, att rikta oss, att påminna oss om vem vi är, att få oss att tro att vi kan återerövra våra liv. Det sker hela tiden. Och det är därför vi finns här tillsammans. För att fråga varandra om livet och livets vägar, för att ingen av oss egentligen förstår särskilt mycket och vi alla hamnar i en oändlig variation av komplikationer och frågeställningar.
Men det svåraste är nog när människors relationer verkar fördärva deras liv. Vi kanske anar det. Men hur ska man närma sig? Jag tror, att om man anar att något är fel så ska man inte ge upp i sina försök att närma sig. Den utsatte vill skydda sig, är rädd, känner sig hotad och vill ha så mycket lugn som möjligt eftersom allt är skrämmande. Den utsatte kommer att fjärma sig från närmanden. Det hade jag gjort. Men jag hade stött bort för att jag med tiden blivit så rädd.
En dag för mindre än ett år sedan förstod min son att något var helt åt helvete. Och tillsammans med mina närmaste gav han och de inte upp. De envisades. Jag bara grät och ville fly. Men de fick mig att våga berätta. Långsamt började jag då också förstå vad som hänt mig. Tystnaden är en destruktiv makt. Så när det är jul… och godis, mat och dekorationer är ordnade… allt man gör för att skapa den förtrollande känslan av ett slags försonande skönhet i mörkret…. då ska man slappna av och se sig omkring, känna av dem man har omkring sig, och ge något sant, om än kort och litet ur sin egen kärlekskälla. Den finns där och man har råd. Och se in i de andras ögon, inte bara på eller förbi. Lyssna till den andres väsen. Så skapas trygghet, tillit och lugn, även om det bara är en glimt. Från det kan vi ta nya steg på den farliga, villande vägen som är våra liv. I det långa loppet kanske vara avgörande.
Jag önskar alla er som läser och följer mig här en sant god och skön och vederkvickande jul. Och var och en av oss har kraft att sände en stråle av vårt kärleksljus till varje hjärta. Och med det som grund kan man sedan leka! Och leka ska man passa på att göra när man kan! Christina
