Att börja förstå känslan av hat är mycket tröttsamt för själen

att de gungar högt mot himlen.

Alldeles uppenbart är jag inte så flitig på min blogg denna höst. Det beror delvis på att jag helt enkelt är väldigt trött. Man blir trött av att hela tiden hoppas på saker och vara positiv och göra sig stark. Nu har boken Denzel kommit ut och det är jätteroligt men som ni kanske har märkt har det inte varit en enda recension. Det är en aning konstigt. Alla mina böcker har alltid fått recensioner, överhuvudtaget allt som jag hittills gjort har recenserats. Eftersom det inte skrevs något före utgivningen heller, vilket också var konstigt, så är jag plötsligt beroende av att boken omtalas, recenseras, skrivs om på sociala medier och andra, för att människor överhuvudtaget ska veta att den finns och kanske få lust att läsa den. Men nä, inte ett ljud. Nada.

Det gör mig förstås lite ledsen. Den här boken är viktig för mig, på det sätt att jag innerligen behöver känna mig lite trygg igen. Trygg på det viset att titta, jag kan skriva, folk tycker om vad jag skriver och jag kan klara mig. Jag vet inte riktigt vad som ska hända.

Och jag märker att jag börjar tappa kraft. Eller kanske tillit. Tillit till mitt eget skrivande, till den kraft jag måste ha för att ta mig tillbaka. Till det enda som kan ta mig tillbaka.

Att vara pressad är inte roligt. Man blir, förutom att man är skärrad, också sur av sig. Tvär och snorkig och otålig med andra. Som följd av brottet och motvind har jag också börjat förstå känslan ” hat ” också. Det är en känsla jag aldrig har varit i närheten av i mitt tidigare liv, jag har inte härbärgerat och pinats av hat. Men det är verkligen en plågsam känsla. Och jag inser att det måste vara väldigt många vara där ute som känner hat. Alla som har förödmjukats djupt, alla som har missbrukats, misshandlats, våldtagits, utnyttjats. Det är inte rimligt att kräva att människor som är offer för andras ondska ska förlåta. Men hur ska man ta sig vidare genom livet ifall man känner hat? Eller ska man acceptera det som en naturlig del av att vara människa? Inte dramatisera erfarenheten av känslan, utan tänka jaja, så är det att vara människa. Man kanske inte ska förfäras av det? Jag begriper faktiskt själv att jag kan känna det, det är inte konstigt efter min erfarenhet. Men det som jag känner som hat i mig nu, det har inte bara med förövaren att göra, utan det har också med följderna av hans framfart att göra. Så är det förstås. Det är så det hänger ihop. Den som råkar illa ut hamnar ofta i en nedåtgående spiral hur tapper man än är. Och att inse att man inte kan kravla sig upp och tillbaka generar mer hat mot den som var skälet till eländet och då förlorar man ännu mer kraft. Och blir kanske obehaglig, sur och tvär och arg på allt och alla. För att man inte orkar tro att saker blir bra, längre.

Så vad viktigt det är att ta hand om människor som farit illa, till exempel i sin barndom, så att de inte alstrar mer hat, för att ingenting fungerar. Ja, sådana aspekter av följden av min vidriga upplevelse är förstås något för en författare att vända och vrida på, så om inte annat kan jag försöka se det så, som en erfarenhet att undersöka ur författarperspektiv. Men det skapar mycket ont i hjärtat. Jag hade hellre tänkt på trevliga saker som scones och marmelad och smör och brasa och te. Jag hade hellre känt mig lugn och harmonisk, lite trygg i idén om att ja, jag kommer klara mig. Men så känner jag inte nu. I den här världen måste man klara sig själv. Det finns inga gratis luncher, som ödeläggaren brukade säga till mig, medan han glufsade i sig allt mitt.

En anledning till att jag inte är så flitig på bloggen är också att det närmar sig rättegång. Om det kan jag inte orda så mycket. Men den där pressen, och känslan av att något inte står rätt till alls, inte alls, som jag har haft i sex år nu, den fortsätter. Och det är tungt. Det börjar bli riktigt jobbigt.

Något som är roligt i alla fall är att se Follow the money, den danska serien och den engelska serien Happy Valley på söndagsaftnarna. Så välskrivet och så bra regi och skådespeleri. Så bra scener, så bra dialog, så bra roller. Intressant, mänskligt och framförallt i Happy Valley fantastiskt bra scener, som den ikväll på muren, oj oj oj så smart skrivet. Mycket skönt att slippa vämjas inför TV- dramatiken. Och kul att SVT visar ibland att de kan köpa in bra grejer.

Sally Wainwright, hon kan hon! Hon har skrivit och regisserat och jag tror även producerat Happy Valley. Det är inspirerande att se. Jag får nästan lust att skriva något hemskt.