Promenaden
Varje dag ser jag hennes vithåriga huvud sticka upp ovanför pelargonerna då jag passerar med min hund. När han var valp råkade han bryta av en ståtlig solros som växte i rabatten mitt emot henne och hon öppnade fönstret och klagade. Hon var ledsen. Hon hade följt solrosens väg.
Jag stagade upp solrosen i en burk och lutade den mot en tuva och den lilla damen fick titta på den ett tag till. Det var det enda jag kunde göra. Sedan dess vinkar hon vänligt till mig, och jag vinkar tillbaks, och istället för ett tråkigt möte har det blivit något glatt. En gång gick jag förbi med tankarna på annat håll men då reste hon sig mödosamt upp, knackade på rutan och vinkade. Då skrattade vi. Även om vi inte skulle känna igen varandra i affären får vi alltid varandra att le, varje dag, med en vinkning. Det är så lite, kan man tycka.
Jag vandrar runt med min hund, det ger mig andningspauser i arbetet och jag ser så mycket, mest sådant som gör mig förundrad och glad, men förorten inbjuder också till det – uppbyggd med många gångvägar där människor alltid möts. En solig dag möter jag först en svensk familj med två små barn, alla fyra hand i hand med glada blickar och vi säger hej bara för att vi möts, och strax därpå möter jag en arabisk familj med två små barn som ser lika glada ut och vi hälsar varann med en vänlig nick, och sedan möter jag tre kinesiska kvinnor som går tätt tillsammans och skrattar, därefter lustigt nog – kanske är det bara jag som märker att så många kulturer är representerade på gångstigen – en latinsk familj med två barn som är lika muntra de. Så kommer ett pratande gammalt par, den ena med rollator, den andra med deras lilla hund och därefter en pappa med sin tonårsdotter i glatt samspråk. Det är något med lättheten kring alla, som om alla just denna dag är nöjda, kanske är det den ljumma vinden, fåglarnas kvitter och den skira grönskans förtjänst, själva livet.
Förundrad över lyckans enkelhet går jag vidare och överraskas av att en man som kommer gående med barnvagn högt och ogenerat sjunger Sov du lilla videung för sitt barn. Så kommer jag till lekparken där barn i alla storlekar leker med sina föräldrar. Åh, barnen, tänker jag, och åh föräldrarna! Jag vet att ganska sent om kvällarna sitter tonåringar i gungorna, svingar sig högt mot himlen, sträcker benen och lutar sig bakåt så att håret svävar som gardiner.
Promenaden fortsätter och jag byter några ord med en äldre dam som plötsligt utbrister att hon har sorg. Hon börjar gråta och berättar om en tragedi i sin familj och jag tar henne i famnen och håller om henne. Strax berättar hon lite till, jag håller hennes hand och vi talar om den obegripliga döden och hur underligt det är att de som blir kvar orkar leva vidare, att det finns en inre läkning som pågår fast vi inte tror det. Innan vi skiljs åt presenterar vi oss med förnamn, jag kramar om henne igen, och så vinkar vi; “Hej då Maria!” “Hej då Christina!” Och jag vänder mig om, hon ropar “Tack, sånt här hjälper mig att läka.” och jag tänker tack, för alla dessa skärvor av liv, detta enda liv, detta svåra kära liv vi alla råkar ha just nu.
