Jag åkte till min kära faster i Paris på sensommaren. Hon är snart 90 och dyrkar sin stad som bjuder på så mycket kultur, evenemang, sällskapsliv och skönhet. I hela sitt liv har hon ivrigt rört sig på Paris gator och tröttnar aldrig . Varje dag trycker hon upp den tunga porten som vetter mot Louvren och Tuilerierna och kränger ut rullatorn i åttamiljonersstaden just där det är som tjockast med turister, iklädd solglasögon och sitt vita hår. Böjd över rullatorn drar hon iväg till affären, slaktaren, bageriet, eller för aperitif på café, bio, teater eller middag på stan. Genomströmningen av folk är ofattbar och kan det finnas en bättre plats än Paris för ett nyfiket, vänligt sinne?
MEN när vi tar en öl ute på kvällen medan mörkret faller, berättar hon att nästan alla vänner sedan 60 år tillbaka, har flyttat ut. Även de unga vill bort.
En av våra unga släktingar hade just lämnat det café där människor en kväll i november 2016 mejades ner av kulspruteeld. Folk dödades och skadades för att de sökte sällskap och roade sig. Ingenting annat än tillfälligheter räddade vår släkting. Hon sprang för sitt liv, sprang hem till mamma i Bastiljen. Det självklara som är så vackert var på några ohyggliga ögonblick förstört. Över den eviga ungdomens stad föll ett osynligt förödande gift. Människoskräck.
En dag går jag ensam ut i Tuilerierna, den stora blommande parken full med fransk skulpturkonst. När man står i gruset på Tuileriträdgårdens mittaxel syns Triumfbågen åt ena hållet och Louvren åt andra, och man känner sig både liten och privilegierad i denna manifestation av makt och kultur. Men parken är välkomnande! Överallt står lösa gröna stolar under de höga gamla träden, längs med gångvägarna och de fantastiska blomsterrabatterna. Och stolarna är inte fastkedjade och hör inte till några serveringar utan finns bara där för vem som helst att ta och ställa på en bättre plats där man hellre vill sitta. Så överallt sitter människor, de toutes les variétés, åldrar och nationaliteter, ensamma eller i sällskap, kringspridda som de behagar och läser, och de flesta läser faktiskt pappersböcker, äter något medhavt, pratar, vilar eller bara tittar. Och på alla grusvägar flanerar människor i godan ro. Barn hundar gamla. Det lugn som människorna i allt detta, mitt i Paris bidrar med är så vackert – och rikt. Jag följer alla gångvägar jag hittar och en leder till en återvändsgränd formad som en cirkel kring en damm. Längs vägen till dammen och runt dammen är stolarna utbytta till liggstolar. Jag passerar en kvinna i trettioårsåldern alldeles nära, men fullkomligt avspänd slumrar hon med kinden lutad mot axeln, fast hela världen är inpå. Jag skulle kunna ropa BU eller nypa henne eller vad som helst, hon hör förstås att ännu en människa är alldeles nära men hon tittar inte ens upp. Och runt dammen är varje liggstol upptagen av olika människor i olika åldrar som inte har sällskap med varann, Hommes – de blundar, vilar, slumrar helt i sina egna världar.
Jag går runt hela cirkeln, låtsas att jag studerar statyn bakom dem, men i själva verket går jag så nära för att se om någon enda en av dem kastar ett vaksamt öga. Nej, i fullkomlig tillit vilar de. Mitt i världsstaden Paris. Och jag förmodar att det är ett val.
När jag tänker på det ljusnar allt.
