PENSÉES DU JOUR, SR P 1 sändes 25 mars -23

Den ofrånkomliga stillheten

Den gamle mannen satt ensam kvar i matsalen långt efter frukosten. Hans rullstol stod mitt på golvet mellan borden, med ryggen mot mig, vänd mot fönstren. Han rörde sig inte. Inte jag heller.

Min värld var ungdomens. Jag gick i gymnasiet och arbetade i äldrevården på helgerna. Dom gamla grep mig. Allt dom hade levt, och som dom bar inom sig. Det var omtumlande att förstå att dom hade varit unga med klara ögon och strömmande energi i livskraftiga kroppar, dom kanske till och med hade älskat hett, som jag? Brunnit av längtan och visioner, säkra på sin styrka utan att fatta att dom skulle bli gamlatrots att dom inte var något annat än just det. Nu. Tiden, som de hade härskat i, som nuets drottningar och kungar, skulle gå vidare, alltid vara ny men dom skulle falla ur den. Sakta. Meningen var att vi UNGA skulle komma. VI skulle stoltsera på nuets arena och för oss var tiden till för oss skulle inte överge oss.

Mannen som satt i den tomma matsalen på golvet mellan borden i sin rullstol, fick mitt hjärta att värka.

De tunna armarna vilade på armstöden och från hans axlar sköt den smala halsen fram och bar upp huvudet. I hans magra nacke fanns en djup klyfta under skallens kant. Mörkret i den klyftan fyllde mig med stor sorg över livet. Denna bild etsade sig fast i mig. Varje gång jag snuddade vid den kände jag hopplöshet.

Tre decennier senare gjorde cellgifter mig svag och jag tillbringade mycket tid helt stilla och tyst. En dag när jag stirrat på mina väggar ett par timmar mindes jag den sorgliga bilden, men förstod plötsligt något viktigt.

Den fysiska kraftlöshet jag tvingats in i gav mig ett inre rum att vistas i, och snart började hjärnan roa mig genom att låta mig röra mig fri i alla mina tider, i allt jag bar, var och blivit, med alla jag tycker om och älskar och vem som

helst längs vägen, i just de stunder som vävts till just mitt liv på gott och ont. Jag gavs tid att smälta, skatta, lägga till rooch ta emot. Om jag hade sett mig själv ligga där, skallig, stilla och tyst och stirra på mina väggar i timmar. hade jag gråtit förtvivlat över allt jag till synes hade förlorat.

Men trettio år efter att den gamle mannen satt i sin rullstol insåg jag att den förtvivlan jag känt till över livet var en brist på kunskap om livets storhet. I livets alla faser.

(Han kanske log i sin tystnad, av genuin glädje

((i den oväntade inre friheten- )) obekymrad om mörkret i sin magra nacke.) (Men sådan kunskap kommer med livet.

:::::::::::::::::::::

Om Christina Herrström

Författare, dramatiker och Officiant Ebba & Didrik Glappet Tusen gånger starkare Tionde våningen Leontines längtan Den hungriga prinsessan Denzel Öderläggaren Mirrimo Sirrimo En underbar utsikt Mitt namn är Erling Midsommarkvartetten Marsvinsnätter Gäst i Djupa Salar Suxxess Skimrande vingar
Det här inlägget postades i Blog. Bokmärk permalänken.

Laisser un commentaire

Votre adresse email ne sera pas publiée. Obligatoriska fält är märkta *

Ce site utilise Akismet pour réduire le spam. Découvrez comment votre commentaire Traitement des données.