Trollvaka

Under trollets lummiga luva, långt ner under dess berghuvud, vilar en hemlig tjärn. I tjärnens mörka djup vet man inte vad som finns, ifall någonting överhuvudtaget lever däri, men i ytan dansar grodynglen, små virvlande varelser med stora svarta huvud på en svans, inget mer, men som snart låter fötter, ben, fingrar och ansikten växa fram samtidigt som de förlorar sina svansar och då börjar de påminna om människor på ett inte helt avlägset sätt. Så gör de marken till sin värld, istället för det svarta vattnet. Tjärnen som de lever i speglar berget och himlen, de flyende molnen och månen och solen, ja säkert speglar den också Vintergatan om natten, fast jag vet inte vet det för att jag inte har sett det. Om jag skulle försvinna i tjärnen skulle jag inte bli funnen igen. Det förstår man medan man rör sig på ytan, men man tänker helst inte på det. Vi vet det. Som vi vet så mycket om livet. Vi Midsommarbadade i det svarta vattnet, bland sländor och hjortron som ännu göms bakom blombladen och bland vippande myrull, de lenaste vita tofsar högst upp på varsitt strå. Trollet såg tjärnens yta spricka upp av förtjusta människor. Jag Midsommarbadade i den svarta tjärnen med många av dem som jag älskar allra mest. Våra skratt gled över ytan som skridskoprinsessor försvinner bort över klar is. Det lummiga trollet vakade stumt över oss och de vilda djuren väntade. Och en varm hand tog min, mitt i allt som var stunden, och förde mig till sin famn och där stod jag under himlen fortfarande i hans armar.