Hörni vänner,
jag är lite trött på bloggen eftersom jag är så upptagen av Brottet och därmed av mig själv.
Hur kul är det att läsa om? Det är ganska tjatigt. Det har ju inte börjat hända något synligt ännu heller. Gud vet om något synligt kommer att ske! Rättvisans kvarnar mal långsamt. Stundom alls icke alls.
Ibland är jag överhuvudtaget – vem är inte det? – trött på ORD. Alla dessa ord som vi skapar identiteter, avstånd och missförstånd med. Ibland motsatsen. Men för det mesta är det inte orden som binder samman folk, på riktigt. Det är allt det andra, det ordlösa, så det är ändå det ordlösa som är viktigast. Varför då sätta ihop fler ordkombinationer?
Allt meningslöst bladder. Rätt ofta tänker jag att jag INTE vill bidra till det. En blogg bidrar till det.
Jag hade till exempel tänkt, i nu passerad tid, att skriva ett inlägg om hur förvånansvärt sexistiskt jag bemöttes av min flyttkarl, om man kan använda ett sådant uttryck ( ”flyttkarl”) då jag klagade på hur flytten var genomförd. Det skulle kunna bli ett intressant inlägg, grunnade jag. Situationen har ett par tänkvärda nivåer och så är det förvånande att vissa män, tjugo år yngre än man själv, då man skrapar på ytan avslöjar sin genomsexistiska upplevelse av … mig. (kvinnan) Det hade nog kunnat bli ett intressant inlägg om jag hade lyckats formulera det med skärpa och schwung.
Men jag orkar inte ens bli så pass arg att jag skriver det. Det är dessutom en före detta god vän. Jag vill inte vara dum. Ändå. Och jag fick ett vänskapspris på flytten – så jag borde inte säga något. Fast mycket gick sönder och en del försvann och halva hemmet stod obevakat i flera timmar – upptäckte jag. I den där bloggen jag inte skrev kunde man roa sig med att göra en definition av vad väntjänster innebär och sedan dissikera karlns reaktion på att jag klagade. Väldigt bizarra reaktioner. Men det krävs formuleringslusta för att få till det så att det höjer sig upp på en mer allmänmänsklig nivå än det privata. Eller hur?
Det är tråkigt när man saknar toppen, sin egen, sin lilla superenergiska raserisnurrtopp. Jag har annars blivit Augustnominerad just för min vrede. Det står i Augustdiplomet. Det är en vrede som kommer till uttryck i de ämnen jag väljer att skriva om. Privat är jag sällan arg. Inte ens när jag borde. Jag fattar alltid försent att jag borde visat tänderna och morrat från strupen.
Väntjänster ja. Det är ingenting man ska hålla på med om man inte för sig själv har definierat klart och tydligt vad man förväntar sig, vilka villkoren är. Om jag gör en vän en tjänst och förväntar mig att den ska laga min bil för det, så måste jag berätta det. Eller om jag tar emot hjälp av någon och den förväntar sig att jag ska betala tillbaka på ett eller annat sätt ( kan vara med mitt glada humör!) måste den berätta det. Det tycker jag. För annars är det ingen väntjänst. Annars är det ett slags mysterium med undertoner som ska tolkas och som innefattar skam och skuldkänslor. Rysningar.
Eller om man, som flyttkarlen, ger mig ett vänskapspris och samtidigt slarvar kopiöst med mina ägodelar, då hade det varit fint att få veta det i förväg så jag hade kunnat bedöma värdet av tjänsten. Särskilt som jag, under väntjänstens vajande väntjänstfana, inte hade rätt att klaga över borttappade fina ( fina) saker och trasigt möblemang. Det var ju en väntjänst! ( ”Jag tror inte att du använder det där skrivmaskinsbordet, det stod faktiskt i källaren!”) ( ” Mm, det stod i källaren för fotograferingen av våningen”) och sådant där som man får tillbaka rakt på käften när man berättat lite om sitt arma liv ( ”Kanske du bara vill ha mer pengar för att du råkat illa ut, och därför säger att ditt fina fat är borta!”) och sexistiskt bemötande ( ”Du har hamnat i samma fälla som rika gamla män som köper sig sex och ungdom för pengar ”)….öh? Underförstått : flera saker.
En av dem är att Ödeläggaren var yngre än jag. Han var äldre. Och vi hade inget kärleksförhållande. Jag hade knappt hans sällskap ens. Han bara bodde hos mig. (Alltså ett vilt antagande, taget ur luften i åsynen av sexuell kvinna numera ännu fattigare – två tveksamma ting! )
Det där påståendet om pengar och sex och ålder är extra intressant också av andra skäl, eftersom han själv under en tid var en ung älskare i mitt ljuvliga hov av lycksalighet och rus. Och eftersom jag aldrig har haft några pengar att köpa någons sällskap med. Och inte heller har behövt locka män med kosing. Ho ho, långt ifrån, ack ack, jag har alltid fått springa ifrån männen – unga som lagom – och haft den stora fördelen att peka och muntert välja! ”Dig vill jag ha! Ni andra kan glömma det! ” Det tänker jag inte sticka under stol med för här har det stuckits under stol så det räcker!
En kvinna med yngre älskare sticker tydligen fortfarande i ögonen – oavsett om man själv var en av dem! Hon måste ha lurat dem! Köpt dem! Alla de andra, vill säga, inte mig, för jag var speciell ( måste man tänka som en före detta i det unga hovet) Alla- samtliga- mina lovers var fattiga – för att leva i Sverige – precis som jag, eftersom jag inte dras till rikedom utan till berättelser! Det fanns ingen tanke på kronor och ören någonstans, men pengars makt tar man alltså till med SCHMACK på kvinnokinden om hon nu låtit den blossa så bejakande – ifall man känner sig trängd. Intressant. Aha, aha, noteras, noteras till studierna.
Och för mig ÄR det inspirerande och intressant att ramla över oväntade fördomar! Det är en ständig källa till tankestimulans.
En man i medelåldern kan ha tio – tjugo år yngre damer vid sin sida utan att någon ens reagerar. Även fast sannolikheten att en man har ” köpt ” den unga kvinnans tillgivenhet med god ekonomi är… ähum, ganska hög. Den diskussionen är så GAMMAL och när en man på strax över trettio noga plitar ner sina fördomsfulla idéer på sms kan man intet annat än att taga sig för pannan.
Nä men jag orkar inte formulera den där bloggen. Jag vet inte om det är tillräckligt intressant. Jag vill inte bråka mer heller. Även fast jag är arg. Jag hade också kunnat skriva en vacker blogg om kärlek. Om vänskap. Om sommaren. Jag har en hel lista med olika uppslag och idéer, simpla, mindre simpla, en gnutta mer avancerade.
Kanske jag tar lite ledigt från skrivandet, även fast det är läskande för mig som en porlande källa i öknen att skriva bloggtexter ibland. Det ger mig chansen att skriva på ett annat sätt än det LÅNGA bokskrivandet. Men om man inte har den rätta skärpan och vreden och formuleringslusten är det onödigt att bidra till ordhögen som stör folks hjärnor. Som i den här bloggen där jag kommer fram till att jag inte ska skriva den.
Så det blev inget idag.
