Tusen röster om ÖDELÄGGAREN

Nu har min bok Ödeläggaren varit ute i tre och en halv månad. Den försvann inte, poff, som om den aldrig hade funnits, så som sker med de flesta böcker. Det var min skräck. I så fall hade allt mödosamt arbete – förutom åren av ödeläggelse – varit helt förgäves. Meningen var med boken att nå andra med berättelsen, eftersom det som hänt är en del av den mänskliga erfarenheten. Men vi vet inte mycket om den typen av mänsklig ondska som berättelsen representerar, trots att det pågår och sker om och om igen, hela tiden. Förklaringen är enkel; offren – som jag själv – blir så förstörda inifrån att de inte ens kan förklara för sig själva hur det gick till.

Tusen röster har hört av sig till mig. I själva verket fler. Jag har läst allt, lyssnat på allt. Det är omskakande och turbulent på många sätt. Jag har fått ta del av mycket sorg. Vi gråter alla i de ögonblick vi känner igen oss, känner att någon fattar, verkligen in i märgen fattar.

Men det är faktiskt också uppslitande att få så mycket kärleksfulla ord som jag har fått i bokens kölvatten – från mina läsare. Det är uppslitande för att jag med deras ord förstår hur illa ute jag har varit. Och det är turbulent att få ta emot främmande människors välgångsönskningar, så ömsint och angeläget förmedlade. De når mig rakt in i hjärtat. Många gånger har tårar runnit ner över mina kinder medan jag läst. Tack.

Tänk vad vi människor är värda för varandra. Medmänskligheten. Vilka under den kan göra!

Jag har förutom att jag har berikats med så mycket medmänsklig värme och tillgivenhet, fått ta del av ett väldigt stort antal berättelser om andra människors erfarenheter. Tänk, om alla de omkring er visste hur starka ni har varit. Om de förstod att ni är hjältinnor och hjältar som envist fortsatt leva och finna ljus och kraft och glädje, fast någon har gjort er så illa, lömskt och målmedvetet brutit sönder några av de viktigaste pelarna i människovarandet, i jaget som är en del av alltet. Alla som har hört av sig till mig med erfarenheter av psykopatiskt övergrepp, önskar att vi talade öppet om detta. Det är bra att det nu börjar ske. Ingen tror att man själv ska råka ut för det. Bara det som har lite mer kunskap anar att det faktiskt är möjligt att även jag, som är på fast mark och vet vem jag är, bit för bit utan att jag till en början förstår vad som sker, kan snärjas och tappa bort allt det viktigaste i mitt liv. Om vi talar öppet om det står fler rustade, och försöker kanske inte vara stark och klara av det på egen hand – som jag – medan man blir alltmer utmattad och förledd. Många som har hört av sig till mig har varit med om mycket värre saker än jag, för ofta, väldigt ofta handlar det om en kvinna/ man som man har varit kär i, älskat. Så var det inte för mig – om det hade varit så hade jag inte haft styrkan att skriva boken.

Breven och kommentarerna fortsätter med oförminskad kraft att droppa in. Kanske hälften av dem är från personer med erfarenhet av psykopatiskt våld men resten är läsare utan erfarenheten. Jag måste säga att det verkligen gläder mig att också de hör av sig. Det kan inte hjälpas att jag blir oerhört glad och känner mig stolt – som författare – att de beskriver att de inte har kunnat sluta läsa! De har läst långt in på småtimmarna fast de bara hade tänkt att läsa ett kapitel, men ett kapitel till blir ett till och snart är det morgon. De har berättat att de har glömt att äta, knappt hunnit gå och kissa, att deras närstående undrat vad som står på för de vill absolut inte bli störda – bara läsa eller lyssna vidare! En kvinna upptäckte att hon stod i duschen med hörlurarna på – hon var så inne i boken att hon glömt att ta av sig dem och när hon upptäckte det kunde hon ändå inte sluta lyssna utan riskerade dem!

Det var väldigt svårt att komma underfund med vilken form jag skulle berätta det hela i. Jag hade kunnat göra det mer analytiskt och varvat dået med nuet för att säkerställa att alla begriper att jag har förstått mer än vad det verkar! Men jag ville inte göra så. Det hade blivit tråkigt och jag hade inte kunnat förmedla den skräck man känner när man är utsatt och hur livet och världen krymper. Denna fasansfulla krypande ångest, och växande osäkerhet på allt, inte minst den egna logiken och perceptionen. Det är viktigt att förstå hur nedbrytningsprocessen upplevs, hur desorienterad man blir, hur svårt det är att tänka klart, och hålla fast vid det. Inte minst om man också är rädd i den fysiska personens närhet. När man inte har varit med om något sådant, och som tur är har de flesta av oss inte varit det, verkar det så konstigt att man inte bara går sin väg, inte bara ryter till! Det var hemskt svårt att beskriva det hela och jag har inte heller riktigt lyckats med att beskriva hur alla dessa sunda gränser och reaktioner suddas ut. Jag förstår att jag borde ha tryckt mer på det faktum att jag aldrig fick sova. Inte en enda natt sov jag en hel natt från det att han flyttade ( tillfälligt ) in. Och tydligen är det väldigt vanligt, en väl beprövad metod för att driva en person in i något de aldrig hade accepterat under normala omständigheter. Jag valde att skriva det hela kronologiskt, så som det utspelade sig och göra mig så ovetande som man är när man inte anar att man är ett redskap i någon annans gränslösa fullkomligt hänsynslösa plan. Läsaren vet redan av titeln och får helt enkelt bevittna hur offret går i fälla efter fälla. Nu är jag glad, ja det är jag, att jag har lyckats beskriva det så att man har dragits in i det och börjat bita på naglarna. Allt detta material, allt jag visste och allt jag måste välja ifrån och välja bort eller ta med…. det var som ett oöverstigligt berg och det gjorde mig så frustrerad för jag visste att jag måste skriva boken – men hur? Ja, jag blir verkligen glad när jag får höra att läsare har uppslukats av denna tunga, tjocka bok. Det var sannerligen en del av den djävulusiska utmaningen och ungefär varje dag undrade jag varför ända in i helvete jag pinade mig med detta men då påminde jag mig om att materialet är ganska unikt – och att det nog var en mening med att han skulle råka ut för just mig! Jag inte bara stoppade honom, hans dåd kan göra nytta för andra i bokform. Mwuahahaa!

Nu får jag till och med höra att man läser den två gånger! Och många har sagt mig att de önskar att alla unga människor läste den, som en del av den upplysningsskatt som man bör få på vägen, om det mänskliga livets alla dimensioner. Det önskar jag också, för ju mer man har med sig desto lättare kan man navigera och inte minst också hjälpa andra om man är mer bekant med fenomenet.

För ett antal decennier sedan talade man inte om sådant som sexuella övergrepp, våldtäkt, pedofili. Ju mer man vet om det, desto bättre rustad är man och ju mindre offren skambeläggs på grund av bristande kunskap hos gemene man, desto bättre kan offren läka och återerövra sitt liv.

Jag har sett i de brev jag har fått att många, både kvinnor och män, är så djupt sargade av det som har hänt dem att de flera decennier senare fortfarande lider av mardrömmar, av panikångest, av skräck, av mindrevärdeskänslor, av självförakt, av rädsla för närhet, av självmordstankar, av depressioner, av apati, av isolering med mera. Vanliga, starka, hederliga människor som har trott på en annan människa, velat den andra väl, och bara praktiserat det som gjort det möjligt för mänskligheten att överhuvudtaget utvecklas: empati, kärlek, välvilja, tillit, uthållighet, förmågan att sätta sig själv sist för att temporärt bära/ hjälpa / läka en annan människa.

Medan förövarna svingar sig vidare och finner nya offer och för det mesta finns inte ens någonting att åtala dem för.

Jag har tur för jag kan känna lycka över vad jag har gjort. Stolthet. Och djup tillfredsställelse i att så många andra har kunnat spegla sig i berättelsen, och att jag har spridit lite förståelse, som kommer alla till gagn ( utom förövarna) Tack ni alla som kommunicerar med mig. Och tack för de kärleksfulla tankar jag har fått. Det rör mig verkligen på djupet och gör mitt steg lätt.