För nästan 25 år sedan flyttade jag, min blivande man, vårt lilla barn och vårt kommande barn till platsen vi älskade över allt annat för att bo där ett par år.
Vår plats var långt ut på landet med ett stort naturreservat som närmaste granne. De andra grannarna bestod av ett par bönder som brukade jorden och höll kor och grisar. De kämpade på sina ärvda gårdar och det var deras lyktor som lyste i mörkret hela vintern. Förutom våra egna, och våra ljus och våra brasor.
I det huset mötte jag min man då jag var 22 år och där föddes senare våra barn, i den soffan ammade jag dem, på de golven lekte vi och inte minst utanför i den stora naturen, under de susande träden, ensamma under den stora himlen, i den salta vinden från havet. Varje morgon gick vi upp , jag och deras pappa, och gjorde brasa. Vi hämtade den doftade veden kommen från våra egna träd, bakom huset och vi eldade i stora rummet – det enda rum vi var i – och i bastun där vi hängde små små kläder på tork. Vi gick i snön med bara fötter.
Eftersom vi frilansade och var barnlediga hade vi friheten att vara där vi ville och det kostade oss ingenting. Där fanns inga frestelser. Vi behövde inte följa något mode, eller pråla för någon. Vi läste, lyssnade på radio, såg film. TV- mottagning funkade inte där och det var inget vi saknade. Vi bakade vårt bröd, köpte grönsaker och fisk och kött i vårt närområde, bryggde Brita af Geijerstams sherry, pratade om vad vi läste, pratade om vad vi tänkte, spelade spel, målade och skrev brev för hand. Det mesta delade vi med barnen. Vi spelade piano och badade bastu, sjöng och läste sagor. Barnen och jag dansade. Vi såg naturen hända och dofta och kännas. Vi gjorde inte av med pengar men vårt liv var lyx tillsammans.
Jag kom att tänka på att idag hade vi aldrig kunnat uppnå den ro vi levde i där. Vi hade aldrig kommit in i den helande underbara lunk vi kom in i , vi två vuxna och två barn. Idag hade våra tankar och sinnen varit splittrade, i alla fall mycket mer distraherade. Den ljuvliga och närande närhet vi upplevde hade idag distraherats av allt som finns att göra och måste göras på nätet. Och av mobiltelefoner. Även våra barn hade distraherats av det, redan som små. Den tystnad som var, var en annan slags tystnad än den tystnad som breder ut sig när en familjs medlemmar var och en sitter över sin skärm och gör någonting som är en helt isolerad handling, en handling just för dem bara just där och tillsammans med någon annan eller andra som inte är närvarande.
Många människor spelar spel idag på sina olika skärmar. Men de spelar för sig själva och oftast med sig själva. De spelar för att slå ihjäl lite tid, eller för att koppla av, eller för att det är roligt helt enkelt och de inte kan låta bli. Men kan man berätta för de andra, sin familj eller sin partner, om vad som händer i spelen? Kan man med fascination locka någon att lyssna på hur man kastat fåglar på grisar eller byggt poäng av adderade åttor? Skapar dessa upplevelser rum i ens inre, rum som man kan bjuda in andra i, rum där man kan vistas tillsammans? Nej. Det skapar absolut inga rum att vistas i tillsammans.
Om man läser en bok eller en artikel så väcker det tankar. Och möjligheten är stor att man delar de tankar som väckts med den man har nära sig – särskilt om den andra är tillgänglig och inte försjunken i sin skärm. Då lyssnar den andra och en tanke vaknar. Ett par ord, en formulering, en fråga eller reflektion fäster och börjar förändra tankevärlden om än så lite och båda som talar om den är i den. Tankevärlden berikas, om än så lite! Och de har omärkligt blivit berikade tillsammans av att prata om det. Det bara är så. Det sker av sig själv. De går in i nya rum, i varandras rum, om än så lite, men plötsligt finns de platserna i dem, för dem, med varandra, tankeplatser som inte fanns alldeles nyss.
Och jag tror att det betyder något. Jag är övertygad om att det är just sådant som skapar kitt och mening mellan människor. Idag breder en oskapande tystnad ut sig mellan människor. Jag tror inte att den tystnaden är så oskyldig som den verkar för den lägger under sig orörda möten på ett djupare plan inom oss, än det vi ser i det korta perspektivet. Det skapar också tristess mellan folk, eftersom de som upphör vara nyfikna på sitt nu och här blir urtråkiga för sin omgivning med tiden. Jag moraliserar inte över allt det spännande nätet och mobiltelefoni och spel erbjuder – det finns massor information och tankar och komik och lärdomar om människans värld att hämta via nätet. Och det är något rörande över att människor spelar spel – vi är gjorda så att vi vill bli bättre, vi vill förfina, vi vill ha roligt. Vår hjärna drivs och hetsas för den är byggd av nyfikenhet.
Men jag tycker det är förbannat sorgligt när jag ser att relationer urholkas av det lätta i att ta till mobiler och datorer så fort en stund blir över. Istället för att invänta stunden passar man på att spela eller uppdatera. Invänta. Vi skyndar att fylla de heliga tomrummen, istället för att låta dem öppna dörrar i oss, mellan oss, för oss.
Den tiden som jag och min exman så småningom som familj hade i vårt paradis är något jag inser är alldeles unikt. Frågan är om någon kommer att kunna uppleva det igen? Om ens jag själv kommer göra det? Förmodligen inte, fast jag vet hur skönt det var. Jag skulle nog inte kunna koppla av den rastlösa nyfikenheten om vad som kan ha skett på nätet sedan nyss eller kunna motstå frestelsen att skriva mail och sms. Jag skulle inte koka en god kopp te, tända ett ljus och sätta mig att skriva handskrivna brev till mina vänner, välja ut fint kuvert och frimärke och kanske lägga i några blomblad och jag skulle inte ha tid att vänta på deras svar. Många stunder per dag som då handlade om närvaro, skulle idag handla om mental frånvaro. Det är lite synd. Och om det är något med nätet man ska vara rädd för så kan det vara just det. Tomrummen blir fyllda av nätet.
Och det är och har alltid varit i tomrummen som livet glöder mest, det är där sprången laddas, och det är där dörrarna öppnas för vad livet just nu är och vi med varandra. Jag är övertygad om att det är destruktivt att gå miste om dem.
