En dag i somras fick jag syn på en klase blänkande vinbär i en av de vinbärsbuskar jag planterat för ungefär tio år sedan, till min mor. De har inte producerat några bär förut och har därför så att säga räknats bort. Men där, i morgonljuset, hängde nu inte bara en utan flera klasar röda vinbär.
Jag kastade mig upp för att titta närmare på miraklet och upptäckte då att hela vinbärsbusken höll på att försvinna under flera decimeter tjock murgröna. Murgröna är dekorativt och välver sig vackert över stubbar och annat skräp och skapar stora gröna rum, men jag hade aldrig förstått den kraft med vilken denna växt tar sig fram och formligen lägger allt annat under sig! Strax upptäckte jag att murgrönans tiotalsmeter långa rötter lurade under gräset och stack upp på platser där det sannerligen inte skulle finnas, på väg att invadera halva trädgården. Vart jag än vände mig, efter att snabbt ha slukat bären, omringades jag av den starka, envisa växten, som lurar sig fram tack var sin dekorativa skönhet, men med den lömska planen att överta ALLT!
Sedan fyrtiofem år tillbaka är jag väl bekant med skvallerkål, eller kirskål som det också kallas, och har ägnat många sommarveckor åt att dra deras vita långa rötter för att försöka rädda något av trädgården då min mor var förlupen hustru till min far och han talade om att asfaltera hela tomten. Jag fick fortsätta detta hopplösa arbete när de sedan var gamla. Men att murgröna som klätt in fula staket och stubbar så vackert hade samma erövringsbeteende var en chockerande nyhet. Till råga på allt har den invasiva växten parkslide sett sina möjligheter i den vilda trädgården. Nu hade jag alltså tre starka ogräs att strida emot på en gång.
Detta drog igång mina forna krafter. Jag blev fullkomligt besatt. DAg ut och dag in, vecka ut och vecka in har jag ägnat åt uppgiften att mota tillbaka ogräsen. Det har varit mycket tillfredsställande och intressant och en slags lektion i att leva. Jag har rivit loss allt så att jorden har legat bar och sedan gått djupare och upptäckt hela underjordiska system med ledningscentraler under jordytan. Ja, ledningscentraler; stora hårda klumpar från vilka framförallt parkslide kastar ut sina rötter åt alla håll. Även om det som tittar upp från början är ett litet spätt blad, så är styrkan under jorden massiv! Och dessa ledningscentraler var nästan omöjliga att gräva upp, som om de vore förankrade så djupt i jorden att det krävs maskiner att rå på dem. MEN jag kan gräva bra! Det var för mig ytterst intressant att blottlägga alla rotsystem, inte ett dugg överraskande egentligen för man vet ju att dessa existerar, knappast en nyhet, men jag blev kolossalt upprymd och ännu mer besatt av arbetet med att ta bort det. Allt handlade om det. Och varje morgon hade skvallerkålen stuckit upp nya stjälkar med blad som outtröttliga bevis på sin oefterhärmliga växtkraft! Wow, tänk om man hade den kraften själv!
Alla rötter transporterades bort – och så har jag istället skapat jordbäddar fyllda av löv och kompost och maskar, så nästa år kommer ogräsen få kämpa mot blommor och bär om utrymmet. Så fort det fanns lite andrum för allt annat som ligger och väntar i jorden, började smultronen blygt titta fram. Jag kommer aldrig vinna över ogräsen, de är mycket starkare än jag och de ger aldrig upp, men jag kan få kontroll över dem. Det räcker långt för att man ska jubla. Precis som med allt annat man inte vill ha i sitt liv, till exempel psykopatiskt beteende, det kommer smygande, det tar långsamt över, rätt vad det är är man överrumplad och inser att man har förlorat kontrollen och allt det vackra man har planterat håller på att kvävas under ogräset. Då gäller det att rensa upp, så djupt man kan och inspektera och analysera allt, forsla bort det och skapa nytt. Och återfå något av kontrollen.
Men det är ändå underligt att ogräs med all den styrka och envishet ogräs har, ÄR ogräs. Att det inte är något vackert istället?
