Vad kvinnor gör offentligt

förvånar mig.

Redan när jag vara i tonåren kunde man se andra ( tonåringar) sminka sig på buss och tunnelbana, men numera gör även vuxna kvinnor det. De till och med noppar ögonbrynen. Man väntar med fasa på att de ska börja dra ut näshåren också. Allt sker med intensiv frenesi och de har med sig hela ( förmodligen endast en kvarts) sminkväskan. Man kan sitta och betrakta deras förvandling eller önskan om förvandling ingående, utan att de på minsta vis verkar märka att där finns en omgivning. På sätt och vis finns det ingen omgivning, eftersom i princip alla blickar ner i sina mobiler. Alla befinner sig i sin egen bubbla.

Ibland sitter tanter och gör manikyr. De filar med lyckligt inåtvänd min sina naglar. De puffar iväg sina nagelavlämningar i form av fint mjöl bort från sig, ut mot andra, det vill säga sina medpassagerare. Det kan vara tanter som ser högst rekorderliga ut som gör det. Det förvånar mig verkligen. En dag får man nog se sina medpassagerare passa på att ta fotbad mellan sina stationer, varför inte, var går gränsen? Spraya sitt hår gör de också. Spray spray spray.

Men det allra vanligaste som kvinnor gör offentligt är att rensa håret. Med långsamma rörelser drar de sina fingrar genom håret och sprätter av sig det lösa hår som fastnar, rakt ut i den allmänna gången, eller vid sätet bredvid. Eleganta sprättande rörelser, med en smula avsmak.

Min motvilja mot detta privata beteende har inget med ålder att göra, vilket man kanske kan tro. Jag har alltid förfasat mig över människors egocentriska beteende på platser vi delar. Jag förstår det inte. Men allt har kanske luckrats upp ytterligare sedan vi började prata vitt och brett om våra privata angelägenheter på allmänna platser. En väninna hörde en mamma bre ut sig över sin son och hans privata bekymmer. En hel tunnelbanevagn fick inblick i sonens mycket personliga problem. Underligt nog verkar många inte lita på tekniken utan skruvar upp sin samtalsröst några snäpp extra så att alla ska bli delaktiga. Det är fullkomligt obegripligt. Skämmigt. Och hur kan en mamma lämna ut sin son så. Ja, sådant sker hela tiden. Folk lämnar ut familj, kolleger, partners, barn, sig själva oavbrutet utan att ha en aning om vilka som lyssnar.

En dag när jag kom gående, iklädd vinteroverall och i sällskap med snöindränkta hundar md istappar i skägget mötte jag en man som sa:

”Ursäkta, vet damen vad klockan är?”

Då mindes jag det stora begreppet ” artighet”. Och värdet av det. Att artighet handlar om respekt och omtanke – i grunden. Skälet till att artighet är viktigt att upprätthålla är i alla fall att i praktiken värna om dessa värden: respekt för andra och omtanke, hänsynsfullhet.

Det fungerar inte automatiskt, det måste läras ut. Den som inte kan det, förlorar i längden. Det är en färdighet, ett skick och det är en god tjänst att lära ut det till sina barn.

Det var väldigt trevligt att bli artigt bemött. Även om det verkar som en petitess är det ett absolut sätt att inte väcka ilska, bitterhet, irritation. Det är ett smidigt sätt att hantera medmänniskor på, och sprida lättnad, lugn och balans omkring sig. Eftersom artighet är ganska ovanligt väcker det till och med glädje hos vissa.

Artighet kan leda väldigt fel. Att vara en artig flicka kan vara direkt livsfarligt i vissa lägen. När kravet på artighet förvirrar den inre kompassen och integriteten. Men vanligen handlar det om odramatiska episoder.

Jag tror att svenskar i allmänhet har varit ett ganska oartigt folk. Och det tycks inte bli bättre.

Att rensa håret på publika platser är … motbjudande. Faktiskt. Inte lika motbjudande som att klippa naglarna på offentliga platser. Men steget är inte långt. Jag vill inte vara andras bakgrund på det viset. Tvingas lyssna på deras prat, se deras sminkning pågå, få deras hårstrån och nagelmjöl på mig. Det är underligt, många är så sjukligt medvetna om hur de för sig och talar och ser ut, ändå är det så lätt för dem att syssla med hygienen publikt och blotta sitt och andras privatliv.

Men så klart, de flesta andra sitter i sina egna bubblor, insugna i sina mobiler och märker ingenting av det dom sker omkring dem. Det gör inte jag. Jag tittar mig omkring. Jag får väl sluta med det helt enkelt. Sugas in i mobilens alla alternativa platser för mitt medvetande att vistas i. Sluta vara med i nuet. Som så många andra.