Som jag tidigare har skrivit är jag alldeles säker på att 98- 99 % av alla svenska kvinnor över femton år har utsatts för sexuella kränkningar. Jag anser att detta är ett demokratiproblem som kräver genomgripande åtgärder, från start. Jag kommer i denna blogg beskriva lite av min egen erfarenhet, som jag alltså på intet vis tror är unik. Men i samband med diskussionerna kring Köln fanns hopp om att det skulle uppstå ett rum att sätta ord på dessa erfarenheter här och nu i vårt land, vår kultur. Jag hade gjort det ändå, det står på min lista på blogidéer, men i den allmänna debatten tycks det där rummet ha tystnat, synd det, eftersom det har varit givande för samhällskroppen ( när man nu talar om kroppar) att se sanningen blottad, så att säga.
Det var sommaren då jag fyllde tolv som det obegripliga hände. Jag hade långt ljust hår och små växande bröst. Jag var söt. Helt enligt naturens ordning var jag på väg att bli kvinna, och det var inget jag höll på med för att väcka uppmärksamhet eller dra blickarna till mig. En solig dag, då vi lekte, för det gjorde vi, fick jag en ordentlig klapp, en smäll, eller en klatsch eller hur man ska benämna det på rumpan. Fullkomligt yr av förvåning, ungefär så som man skulle kunna tänka sig att bli om det ramlade ner en död groda från himlen, vände jag mig om. Han skrattade. Och han skrattade som om det var helt ok av honom att ha gjort det han just gjort. Han var min kompis pappa. Jag räknade just ut att han borde ha varit kring 45 år. Och han var lärare.
Jag berättade det för min mamma som blev upprörd, vi häpnade över att det kunde ha hänt. Men för mig var det mer än en klapp på baken. Det var något alldeles fullkomligt obegripligt. Det var som om en värld jag inte haft något som helst begrepp om slogs upp framför mig. Inte den att kvinnor våldtogs och misshandlades, det hade jag lärt mig och framgångsrikt skrämts av via kvällspressens löpsedlar. Men den att män som pappor i vår bekantskapskrets kunde göra så. Sådana som sett mig sedan jag var mycket liten flicka. Sådana som hade mig springande i sitt hem varje dag? Jag minns precis än idag, hur det kändes i mitt inre då jag vände mig om – och såg HONOM.
Några år senare, när vi gick i åttan, skydde alla tjejerna fysiklektionerna. Vår fysiklärare hängde över oss helt i onödan och alltid för länge. Han kikade ner i våra blusar. Han smekte våra axlar. Han höll ansiktet intill våra öron. Andades. Tungt. För nära. Hans händer var som hungriga krabbor, klapprade efter oss. Vi avskydde honom. Men vi sa inget till någon.
Det var ingenting mot vad som hände i första ring. Nu var jag i andras ögon i full blom. Inte i mina egna förstås. Jag var, för min egen del, mest i min egen värld, i olika slags skapande, reflektioner och ambitioner. Vi hade historia. Vår lärare låg framstupa över sin kateder och orerade. Jag började ta av mig min yttertröja. Han hejdade sig i sin lektion och sa:
”Nu ska vi se vad Christina har under tröjan.”
Det var inte bara det att det var kränkande, som man skulle sagt idag, och hemskt för mig. Det var dessutom hemskt att han sa så inför alla andra. På den tiden skyddade man inte varandra, i alla fall inte på Lidingö. Jag minns hur jag tvekade, om jag skulle fortsätta dra av mig tröjan eller inte. Men jag ville inte låta mig stoppas av hans oförskämdhet, så jag fortsatte. Även om det var kränkande var det ingen av tjejerna som tog mitt parti. Attityden var mer sådan att det var klart att det var just MIG han gick på. Alltså.. jag fick skylla mig själv. Det var min kropps fel. Och mina stora blå ögons. Det fula gamla monstret ” du ber om det! ” visade sina ruttna tänder bland de unga flickorna. (Och skälet till det kräver en annan blogg.)
Inte så lång tid därefter mötte jag denne lärare i korridoren, kallad Älgen, utanför Biblioteket. Ingen annan var där. Jag såg i hans blick vad han planerade och jag kunde inte dra mig undan. Jag kunde inte stanna. Och jag ville inte vända och gå tillbaka. Jag ville inte vika från min väg, helt enkelt. Jag hade rätt att gå dit jag skulle i min skola och jag sträckte på mig.
Han grabbade tag i mig just när jag passerade och höll mig fast. Han försökte tvinga in sin äckliga blåa tunga i min mun och lyckades lite. Slibbigt och kallt och vidrigt. Jag kämpade emot, fäktades, men han höll mig hårt. Lika hastigt släppte han mig och fortsatte gå. Jag fortsatte också gå, torkade mig kräkfärdig om munnen.
Vad skulle jag ta mig till? Jag berättade för några av mina klasskamrater. De tittade på mig med lät höjda ögonbryn. Skyll dig själv som går omkring och är blond och blåögd och har dina bröst. På den tiden stöttade inte tjejerna varandra. Jag är säker på att skoltjejerna idag, tack vare att vi har pratat om övergrepp mer och mer öppet i samhället, hade gått raka vägen till rektorn och anmält. Det har skett stora framsteg på 40 år. Det borde det ha gjort! Eller stora och stora förresten, det vet jag inte, men om man ser det i ett större perspektiv. När min dotter var 16 hade de absolut anmält och tjejerna hade gått ihop. Det är ett som är säkert.
Så började jag plugga på Stockholm universitet. Vad hände där? Jag älskade vissa föreläsningar och var hungrig på att lära mig mer. Vår lärare i dessa extra roliga ämnen var ungefär 38 år. Jag var 21 år. För oss studenter var han naturligtvis gammal. Det tror ofta inte 38åriga gubbar, men de är faktiskt gamla i unga kvinnors blick. Jag var en bra student, skrev spets på tentorna och var nyfiken. Han noterade min vilja att lära. Trodde jag. Fakulteten hade julfest och han dansade med alla tjejerna. Men han tryckte mig tätt intill sig. Han återkom till mig hela tiden. Det var förvirrande. De andra fnissade. Jag fnissade. Det var smickrande också. Det är smickrande när man är ung att en äldre person av motsatt kön – som man i sin ungdom inbillar sig, måste vara väldigt erfaren och sparsmakad – uppskattar en. Detta sker även mellan kvinnor och pojkar, men de flesta kvinnor håller gränsen.
Med veckornas gång blev hans förhållande till mig mer och mer förvirrande. Han ville tala med mig privat. Han ville bjuda mig på konsert. Jag trodde det i första hand vad för att dela med sig av sin kunskap. Naivt kanske, fast egentligen det mest rätta. Men till slut berättade han att han var olyckligt kär i mig. Det drabbade mig hårt. Det var förvirrande. Vad hade jag gjort? Hur kunde han ha missuppfattat mig så? Jag ville ju bara lära mig saker! Jag var ivrig och glad och vänligt inställd och vi befann oss på ett universitet! Dessutom hade jag min kille, som jag älskade. Det visste han. Åh, han var så olycklig! Han tittade på mig med hundögon där han stod och föreläste. Jag tyckte hemskt synd om honom. Han var ju så gammal! Han sa att det var mitt fel, jag uppförde mig ju så förtjusande och behagfullt, och han hade varit alldeles säker på att känslorna var ömsesidiga. Nej! Jag som trodde att jag var fri på universitetet. Att jag befann mig bland mogna tänkande människor som hyllade kunskapen i första hand! Jag ville ju bara lära mig saker! Han var så vuxen. En Far! En Man! Jag trodde han var något rejält med heder. Förvirrande. Ack, men det är han, sa han, men nu var han förlorad för jag hade rört vid hans hjärta! Det gjorde så ont att bära kärleken själv!
Jag kände skuld!
Han ringde en sen natt och grät. Han kände som om hans liv var slut. Och som salt i såren var jag. Som inte ville ha honom. Han hade svår ångest och natten som låg framför honom var outhärdlig. Han bad mig ta en taxi och komma hem till honom. Jag sa att han inte fick tro något. Nej, han ville bara ha mitt sällskap, mitt underbara ljusa sällskap, och han skulle inte röra mig. Jag fick honom att lova det. Absolut, han ville bara vädja om hjälp att orka genomlida ångestnatten. Han ville sova och jag behövde bara vaka genom hans pina.
Han våldtog mig. Våldtäkt kräver inte fysiskt våld. Det räckte med att jag kände min fysiska svaghet, att jag var instängd i någons hem, att jag blev rädd och inte riktigt kunde tro på vad som hände. Sedan klädde jag på mig det han dragit av mig och lämnade honom där. Han satt med sin raggiga hund och gömde ansiktet i händerna. Det luktade illa i lägenheten. Hunden var äcklig. Jag tog en taxi hem igen. Jag insåg i den klassiska evighetslånga duschen att jag inte kunde gå tillbaka till Universitetet mer. Tyvärr hade jag tagit emot vårens studielån och hade inga inkomster. Jag betalade den terminens lån i många år utan att ha hunnit få poäng för mer än två tentor på våren. Jag avbröt mina studier eftersom jag aldrig ville se honom igen, inte ville vara i närheten av fakulteten. Någon gång reflekterade jag över att gå till universitetet och berätta. Vem skulle tro mig? Jag hade åkt hem till honom frivilligt mitt i natten. Vem är så korkad att man åker hem till en man som säger han vill ha tröst? Jo, en ung empatisk tjej. Skyll dig själv! Jag hade inga blåmärken. Det fanns ingenting som kunde säga att han förgripit sig på mig. Jag gick aldrig mer tillbaka till universitetet.
(Jag har skrivit en scen om denna grundfostran in i kvinnorollen i min roman DEN HUNGRIGA PRINSESSAN, utgiven på Piratförlaget. En av de sporadiska scener i mina verk tagna från verkligheten. Det mesta hittar jag annars på, men detta har levt så starkt i mig att det måste komma ut någonstans.)
Ett par månader senare ringde jag på hans dörr. Och han bjöd in mig, ystert förväntansfull. Men han blev besviken. Jag slog mig ner vid hans frukost och berättade för honom vad han hade gjort. Och att han borde ha fattat det. Och att han var min lärare, att han hade makt över mig och utnyttjade sin maktställning. Att han var 18 år äldre än jag dessutom. Han hade inte förstått att jag inte velat sa han. Fast jag sagt ”Nej, jag vill inte!” Och han svarade ”Men JAG vill.”
Nä, jag förstod inte att du inte ville… nä….det gjorde jag inte… vill du ha en rostad macka med lemon kurd och en kopp te istället?
Sedan dess har jag svårt för lemon curd.
Hans medvetande hade säkerligen inte velat komma på det klara med vad han gjort eftersom det var en så usel sak att begripa. Vad skulle en sådan insikt göra med hans självbild? Och nu ville han be mig om förlåtelse. Nej, sa jag. Jag förlåter dig inte.Varför skulle jag göra det? Aldrig. Och så gick jag därifrån. Han vinkade tafatt i dörren.
Varför skulle jag befria honom från tyngden av hans brott när han nu äntligen kunde få en aning ångest och kanske till och med reflektera lite med sin amanuenshjärna? Självklart inte.
Inte långt därefter skickade han diverse gåvor ”Från din beundrare”.
Jag har funderat en del över ifall han, i sin värld, ansåg att det inte var särskilt farligt att ligga med mig mot min vilja. Kanske han tänkte att han under akten kunde övertyga mig om att jag visst ville. Eller kanske han tänkte att det var vad jag var skyldig honom eftersom jag med min unga nyfikenhet och glädje, och den skönhet jag inte själv sexualiserade men min omvärld envisades med att förminska mig med, hade gjort honom förälskad i mig? Han förtjänade att få drunkna i mitt sköte! Därmed basta!
Jag tror inte att han ansåg eller insåg att han våldtog. Det är så en väldig massa våldtäkter går till. Männen/ killarna begriper det inte ens. Och vad säger det om vår kulturs kvinnosyn? Hur fin är den, om man putsar på ytan och tar bladet från munnen? Just därför vore det roligt med en enkät utskickad till varje kvinna över femton år i vårt avlånga land med frågor om huruvida de utsatts för sexuella kränkningar och vilka i så fall. Det borde vara väldigt lärorikt i landets strävan efter jämställdhet.
Innan det här hände hade jag varit med om en annan variant på temat. Då var jag arton och en sex år äldre kille, som jag brevväxlat med under mitt år i USA, och jag var ute en vardagskväll. Han ville veta hur resan varit och bjöd på pizza någonstans i stan. Medan vi satt där och pratade – och jag betraktade honom verkligen bara som en vän och var helt säker på att han gjorde detsamma med mig – blev jag sjuk. Jag fick hög feber och blev alldeles trött och snurrig som man blir av feber. Jag var vid Odenplan men visste inte hur jag skulle komma hem därifrån. Det hade jag kunnat ta reda på men jag drabbades av akut svaghet. Han bodde i kvarteret och sa att jag kunde sova över. Det kändes tryggt så det gjorde jag. På natten vaknade jag, febrig och med väldigt ont i halsen, av att han låg över mig i full färd att knulla min kropp. Han var inte läskig. Han såg inte läskig ut. Han tyckte väl bara att han skulle passa på när jag ändå låg där i mitt blossande kött. Jag var helt groggy och kände mig bara så het och trött och kanske en aning likgiltig just då. Men han slutade.
Nästa morgon dukade han upp en fin frukost i sitt vardagsrum. Jag ville bara gå. Han bad mig stanna kvar, alldeles vänlig precis sådan som jag kände honom. Det var förvirrande. Jag tvingade i mig ett fazerrån men var tvungen att gå efter ett par tuggor. Naturligtvis. Men jag försökte vara lite artig när han nu dukat upp, konstigt också det. Fazerrån kunde jag inte äta på väldigt länge sedan. Han verkade angelägen om mig när jag gick. Han var liksom snäll.
Han hade förmodligen inte fattat att han våldtog mig heller.
Alla dessa män var svenskar. By the way. Och den enda som inte var lärare var dörrvakt, men att manliga lärarna är överrepresenterade i denna historia är förhoppningsvis en slump.
Jag tror faktiskt att ingen av de män som gjort sig skyldiga till dessa övergrepp fattade det. Det kanske är därför som svenska män är så upprörda när de får höra talas om utländska män som tafsar. De fattar helt enkelt inte när de själva gör det.
Inte alla män förstås. Det menar jag inte. Jaja, jag vet att majoriteten är bra. Jaja.
Förutom dessa incidenter så har det naturligtvis skett ett oräkneligt antal till, från fyllot som körde upp handen i mina trosor på tunnelbanan, till den ändlösa raden av främmande ståkukar man fått tryckt mot sig i diverse olika sammanhang, och de gånger man blivit förföljd, attackerad i telefonkiosk, buss, flygplan, dansställen och så vidare.
Men under min uppväxt och inte heller sedan har jag blivit kallad könsord. Det ägnade man sig inte åt, då. Dessa var ord som främst kittlade hemligheter och inte i första hand ord som användes för att trycka ner. Det har tjejerna idag vant sig vid, säger de. Det är för jävligt. Men samtidigt:
Medvetenheten om var gränserna går och att man som tjej har absolut rätt över sin kroppsliga integritet är djupare och tjejerna går samman på ett helt annat sätt. Det är bra.
Konklusionen av denna blogg handlar dock inte om tjejer, utan om killarna och männen, och rubriken för de funderingar man som kille / man kan ägna sig åt inför helgen är att det är möjligt att våldta utan att veta det. Något att rannsaka. Och att i detta samhälle lever vi, i en kultur som ännu inte lyckats fostra pojkar/ män i grundläggande sexkunskap och respekt.
