Varför får folk inte vara bittra, offer och martyriska?

Detta med ” offer” har jag alltid tyckt är intressant. Det finns ett starkt tabu och skam kring att vara ” offer”.  ”Var inget offer!” uppmanar man varandra med nedsättande hånfull ton. Som om det vore att ge upp, eller kanske som om det vore ett sätt att göra sig märkvärdig, eller som ett sätt att besvära.

Det är samma tabu och skam kring ” offer ” som det är kring ” bitterhet ”.

Det får inte finnas.  Om någon är bitter eller offer färgar det perceptionen av hela karaktären. Varför det?

Ganska ofta i människolivet är det ofrånkomligen så att människor är ”offer” för andra människors handlingar. Och ganska ofta i människolivet verkar det fullkomligt logiskt och närmast sunt att människor blir ” bittra” över vad som har hänt dem. Men de får inte vara offer och de får inte vara bittra. Människor som är offer och som är bittra måste smussla undan det, hemlighålla det för världen – det vore hemskt om det avslöjades – då blir man utstött, eller åtminstone beklagande nedlåtande bemött.  Man blir inte mött med förståelse.  Jag vet inte hur många gånger jag har hört folk berättat väldigt nedriga saker som de har utsatts för och som helt klart borde göra vilken sund person som helst bitter, och så har de ursäktat sig ” jag är inte bitter men…” eller ”jag ska inte vara bitter…” eller ” usch så bittert det låter!”

Jag säger alltid men VAR bitter! Det ÄR ju bittert. Vad är det som är så farligt med det?

Det är ju inte ett karaktärsdrag, det är inte cementerat, livet är föränderligt. Somliga saker är man lycklig för, somliga saker är man bitter för! Varför kan man inte kalla saker vid dess rätta namn? Varför ska somliga, djupt mänskliga och allmänna känslor, tvunget förnekas, skambeläggas och sopas undan?

Samma med att vara ” offer”.

Men om man inte kan kalla saker vid dess rätta namn och ge dessa känslor berättigande kan man inte heller tala om vad som har orsakat tillståndet. Om det inte finns offer finns det inte heller skuld. Och om vi är så rädda för att erkänna att det finns både offer och skuld ger vi utrymme för mer övergrepp, av vilket slag det än må vara. Förutom att den som är offer eller är bitter aldrig får rummet att ventilera det, aldrig kan spegla det i sin omvärld eftersom det är så extremt oattraktivt och stigmatiserande som om det vore bärare av pesten själv.

Jag tänkte på det redan när jag var mycket ung och min mammas behov och nöd avfärdades med att hon var martyr. Ingen såg hur hon slet för att sköta och hålla samman familjen och skydda barnen från en pappa som fick stort utrymme för sitt dåliga humör – inte alls något unikt, utan exakt det samma som sker i förskolan och skolan. Pojkarna får svängrum för sitt dåliga humör, flickorna dämpar för helhetens skull. Detta är en lång diskussion som jag nu bara ytligt vidrör, men jag minns att jag i tonåren började inse vilken orättvis fälla vi placerade min mamma i då vi slog bort henne med att hon var martyrisk. Tacka fan för det. Hon fick inget cred för allt hon gjorde, dag ut dag in. Hon hade RÄTT att vara martyrisk. Men istället för att lyssna slogs det bort med detta skamliga epitet. Så orättvist och svekfullt! Så tar man en mamma för given, och suger ut hennes kraft och kärlek och uthållighet.

Utifrån dessa tankar om orättvist påklistade martyrskapsstämplar  började jag fundera över begreppen ” offer ” och ” bitter”, långt innan jag själv blev både offer och bitter!

Handlar det inte i själva verket om tolkning? Vem bestämmer hur vi tolkar saker, eller kanske snarare vad bestämmer det?  Ett gammalt förlegat patriarkat skulle jag vilja påstå.  Nu är det inte bara kvinnor som är martyriska, offer och bittra. Men oerhört mycket i hur mansrollen är dikterad skapar denna obalans mellan könen som leder till att kvinnor BLIR offer, bittra och martyriska. Sedan ska de ha skit för det OCKSÅ.

Men som sagt, även män är offer, martyriska och bittra och har skäl att vara det. Det är förstås väldigt omanligt, så de föraktas mycket.

Äh, jag blir så trött på detta skambeläggande av mänskliga erfarenheter, som är följder av mänskliga destruktiva eller orättvisa handlingar. Jag blir så trött på att så mycket i vårt tankegods får oss att automatiskt avfärda vissa helt riktiga och sunda uttryck för sorg, besvikelse, ilska och harm och att vi med vårt uppnästa fnysavfärdande  fjättrar dem som redan mår dåligt till skamochpestpålen. Man måste faktiskt våga kalla saker vid dess rätta namn för att kunna diskutera hur människor överskrider andra människors gränser. Vad är det som är så laddat med det?

Egentligen hade jag inte alls tänkt att skriva om detta utan om att man som offer inte alltid beter sig så som väntat. Eftersom det finns en idé om hur offer beter sig, och när den idén inte uppfylls misstror man offrets reaktioner, vilket har aktualiserats i samband med Weinstein.

Det är något jag själv har upplevt i samband med de tiofaldiga brottet som jag har utsatts för. Och som jag skriver om i boken ”Ödeläggaren” som kommer i augusti.

Jag är inte med på de här enkla tolkningarna av olika begrepp, helt enkelt, och har aldrig varit det. Jag tycker man ska tänka lite längre. Och för att människor som är bittra ska komma vidare i sina liv och få tillgång till friskt källvattten igen från sina egna inre källor, måste de få acceptera att de är bittra och att det finns skäl eller att de åtminstone upplever att det finns skäl och det måste erkännas av andra.  Att inte tillåta sig eller sin nära det, är kontraproduktivt, grymt och ganska fjantigt.  Faktiskt är det ointelligent!

Eftersom förnekandet av ” bitterhet ” och ” offer ” och ”martyrskap” förhindrar all analys och diskussion om ondska, gränsöverskridningar och övergrepp – också om integritet, människovärde och vad man kan begära och förvänta sig av grundläggande respekt och så vidare.

Sedan finns det förstås människor som missbrukar dessa positioner för att vinna olika konstiga fördelar, eller som faktiskt blir väldigt dränerande för andra eftersom de tjatar om de bittra sakerna i deras liv – MEN om de bittra sakerna i deras liv erkändes, om man lyssnade på dem, om de viktiga närstående människorna lyssnade istället för att fjättra dem vid skampålen ” bitterhet” hade deras smärtsamma bitterhet kanske upplösts. Mycket är faktiskt så enkelt i livet. Mycket sitter fast i människornas själar och gräver sig ner och deformerar helt enkelt för att det vi håller på att gå söndr av och försöker uttrycka inte blir erkänt av vår omgivning. Och om man är RÄDD för att verka bitter tiger man!

Min pappa tjatade förbaskat mycket om vissa saker han hade upplevt som extremt orättvisa och som gjorde honom bitter. Så fort han närmade sig de ämnena sprang alla åt skilda håll eller bara slöt sina ansikten och försökte stå ut tills man kunde springa bort.  Men jag tror, att om någon hade lyssnat på vägen, lång tidigare, förmodligen decennier tidigare så hade bitterheten fått ro och lagt sig stilla ned, även om den funnits kvar som tagg, men den hade inte visat sitt lilla fula ansikte om och om igen så fort en förtrolig ton gjorde det möjligt.

Så tror jag. Kalla saker vid dess rätta namn. Det är bästa sättet att komma vidare.

Egentligen borde jag förmodligen, särskilt som författare, putsa mina bloggar men det gör jag inte. För allt det där putsandet får jag hålla på med annars. Här är min röriga lilla textgarderob. 🙂