Ifrågasatte offer- reaktioner

Offer för brott eller våld uppför sig inte alltid enligt ” berättelsen”, som oftast är den berättelse vi har sett på film. Den våldtagna kommer inte alltid skrikande med sönderslitna kläder, inte heller sluter hon sig hopkurad kring sig själv i en dusch alla gånger, utan fortsätter kanske att verka som vanligt.

Hennes kommentarer kring det som har skett kanske inte är de förväntade. Hon kan till och med INTE säga att något har skett mot hennes vilja. Först. Hon kan förvånat småskratta åt det som har skett, som om det hela är absurt. Sedan kan det vändas emot henne, i rätten.

Skälet kan vara total förvirring. Man tror inte på sin egen upplevelse – först – för att den är så oväntad och gränsöverskridande att man inte kan omfatta den, analysera den, förstå att den ens har inträffat. För att det är så långt ifrån allt man tror om sig själv, vad man ska vara med om, vad som kan hända en. För att det inte alls stämmer med ens egen självbild.  Det kan ta ett tag innan det som har skett faktiskt sjunker ner i ens medvetande på ett sådant sätt att man kan ta emot det, inse att jo, detta har faktiskt skett, detta har hänt MIG.

Vi behöver förstå mer av hur offer reagerar. Och kanske att hur man reagerar delvis är genusbundet. Kvinnor och män är fostrade så olika från det att de befinns vara pojkar eller flickor redan på BB och tilldelas så olika emotionella uppgifter i livet att det verkar helt självklart att kvinnor och män reagerar olika på integritetskränkningar och annat.  Kvinnor har ju tidigt lärt sig att det är möjligt och förväntat att deras integritet kränks. Det lär sig den lilla flickan redan på förskolan. Då är det självklart svårare att finna vreden, finna var gränsen egentligen går för en själv – där man inte längre vill det som sker.  Det ligger inbäddat i kvinnofostran att avstå från sin integritet. Kravet finns även i moderskapet. Det ingår , för att det måste – för att barnen annars skulle fara illa – att mödrars integritet gång på gång förnekas. Men det är inte barnens fel. Barn är barn. Det är det saknade aktiva faderskapets fel.  Så i de flesta sammanhang ” ingår ” det som en slags förväntan att kvinnors / flickors integritet ska kränkas för att ordningen ska kunna upprätthållas. Vi tänker inte ens på det.  Så att offer för våldtäkt inte omedelbart reagerar och larmar och uppför sig så som vi tror att offer för våldtäkt ska bete sig, är inte konstigt. Därför är det så bra att man börjat uppmärksamma gråzonen, och att förövaren faktiskt ibland ställs inför rätta och döms, i fall där kvinnan/ flickan inte trott att det vore möjligt. Inte han heller.  Värdet av att anmäla, oavsett hopp om åtgärd, är alltså oerhört viktigt.

Det är så bra att vi har börjat tala om de här sakerna. Det är så bra att man ser vissa resultat.

De brott jag har utsatts för är inte av fysiskt våldsamt slag. Men bevisbördan är hög. Jag lyckades få förövaren åtalad och fälld och dömd till fängelsestraff. Jag fick tala i Tingsrätten. Jag fick den upprättelse samhället kan ge genom att fördöma och bestraffa de handlingar jag har utsatts för.

Det har fått mig att tänka på just dessa oändliga fall av våldtäktsoffer. Hur oöverkomligt svårt det måste vara att ens anmäla, i synnerhet med vetskapen om att det så sällan leder någonstans. Och hur kränkningen fortsätter att verka inom en av att det har skett och att det har fått ske och att ingen ställs till svars. Det är djupt kränkande och det kräver ett enormt mentalt arbete för den utsatta att hantera detta och fortsätta ta sig an livet. Kanske inte en våldtäkt i sig alltid har makt att förstöra en kvinnas liv, men efterverkningarna har det – om inte annat. Jag kan förstå det utifrån den energihärd av smärta som finns inom en och hotar en hela tiden då ens person, ens existens till roten har angripits, då man har varit utsatt för den ondska då en annan människa rånar en på ens värde, krossar alla integritetsvallar och anser sig ha rätten att skövla en. Om man inte får upprättelse, om man dessutom ska tiga och skämmas för det som har hänt, fortsätter den ondskan att äta sig igenom en bakom ytan. Och så har alltså en väldig massa kvinnor det. Kanske man klarar sig bra ändå – troligen gör man det – eftersom det finns en outsinlig överlevnadsstyrka i de flesta – men den där härden måste sedan alltid kontrolleras. Dessa kvinnor behöver upprättelse, åtminstone från sina närmaste.

När jag till slut gick till polisen och inte längre bar allting ensam, började minnen komma fram. De kunde komma fram bara för att jag kände mig tryggare. Det var händelser som jag totalt hade förträngt. Och inte med ett ord hade jag nämnt dem i mina annars ordrika dagböcker. De var för svåra att skriva ner.  Om jag hade skrivit ner dem, om jag hade låtit dem komma för nära mitt medvetande, skulle jag inte kunnat hantera situationen. Jag mindes dem inte när jag skrev anmälan, vilket tog en vecka och då vi hela tiden diskuterade vad som hade hänt och jag mindes dem inte när jag satt i förhör hos polisen.

Jag hade förträngt dem, eller kanske snarare bagatelliserat dem. Lite både och. När jag var trygg, i en varm famn, omhändertagen, förankrad kom de fram och det blev så häpnadsväckande tydligt för mig att man helt enkelt inte minns allt, man minns inte förrän man KAN minnas det, förrän man har lite marginal att klara det.  Och när jag märkte det hos mig själv, insåg jag hur skört det är att vara offer när det finns en så tydlig och bestämd bild av hur offer beter sig.  Jag tänkte på alla de som är våldtagna eller utsatta för sexuella övergrepp eller misshandel… vad det nu än är… alla som har utsatts för integritetskränkningar…. och anmälningssituationen och den allmänt bekräftade ” misstron ” mot den våldtagna. Om en kvinna kommer flera månader efter en anmäld våldtäkt eller efter en o- anmäld! och säger; ”detta hände också och jag kom inte ihåg det när ni förhörde”  så kan man ju tänka sig hur det bemöts.

Alltså. Det är så bra att vi börjar tala om dessa ting. Jag försöker bidra, utifrån min erfarenhet, och det är därför jag skriver min bok. Verkligheten är mycket mer komplex än den omedvetna berättelsen vi bär på, som vi har sett upprepas gång på gång och vi måste respektera den komplexa verkligheten.

Men inte ens i en dokumentär bok, som den jag skriver där jag vill förmedla komplexiteten och motsägelserna och nyanserna och dimensionerna – kan jag annat än förenkla. Tyvärr. Det hade annars blivit ogenomträngligt för läsaren. Alla rapporter kring allt är i viss mån förenklingar.

Men Verkligheten – där människor faller offer för andra människors handlingar –  är mycket mer komplex och kunskap om hur offer för övergrepp fungerar måste fördjupas.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ifrågasatte offer- reaktioner

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.