Om ett par veckor finns ”Ödeläggaren” i butikerna!

Boken, Ödeläggaren, är på väg.

För ett par veckor sedan skickades den till tryckeriet och jag ändrade något ett par timmar innan. Det har varit ett tufft jobb. Tungt. Ångestfyllt. Men också spännande.

Det har varit spännande – och hemskt – för mig själv att bena upp hur saker gick till, hur psykopaten fick makt över mig. Det har varit spännande och hemskt att se hans metod, hans plan och allt jag aldrig kunde omfatta och förstå hur jag än försökte. Det fanns inte i min värld att allt skulle kunna vara spel.

För att överhuvudtaget kunna beskriva det som har hänt har jag rensat bort det mesta, alla villovägar, sidospår, alla motsägelser och annat som han bombarderade mig med dagarna i ända och bara försökt hålla mig till ett spår i berättelsen, så att det ska vara möjligt som läsare att följa vad som sker. Jag har sorterat och rensat tills ögonen blödde för att kunna mejsla fram en något så när begriplig bana. Men på riktigt var allt mycket mer komplicerat och mångbottnat och förvirrande än i boken och det går helt enkelt inte att beskriva det. Ingen skulle orka hänga med i texten.

Jag förstår att det inte finns många böcker skrivna ur offrens synvinkel eftersom man som offer förlorar sin tankeförmåga. Man slutar att lita på sin perception och sina slutsatser. Man tappar orienteringen och börjar mer och mer lita på förövaren. Det är en del av deras metod. De tycks alla ha gått i samma skola, men de kan det här av sig själva och har oftast tränat länge. Jag orkade knappt skriva boken, jag kände sådant rent fysiskt motstånd mot att ta itu med alla de där orden som han tvingat på mig och nedmonterat mig med och som samtidigt var det enda jag kunde hålla mig till, medan allt pågick. Men det är fullt begripligt att ingen har orkat skriva om sina liknande erfarenheter förut, eftersom det nästan är omöjligt. Jag har tydligen lyckats ganska bra, men jag kommer alltid ändå känna att jag inte riktigt har förmått förmedla det hela. Det går inte helt enkelt.

Syftet med att skriva Ödeläggaren har varit att ge andra verktyg. Och upprättelse. Alla de andra som inte har haft 23 dagböcker och tusentals mail att tillgå. Och inte har haft utrymmet i världen att skriva en bok. Jag önskar att andra som varit utsatta ska få större förståelse av andra – och känna större respekt för sig själva. För sanningen är att var och en av oss som har utsatts för en människa med psykopatiska drag, har oavbrutet försökt ta de i stunden klokaste besluten. Alla, var och en av oss, har ensamma kämpat för att försöka förstå vad som pågår.

Det finns en överenskommelse mellan oss människor, som är fundamental och helt självklar, som vi aldrig reflekterar över. Som att ifall vi står vid ett övergångsställe och en bil stannar för oss, vet vi att vi kan gå över trygga. vi tänker inte att den okända människan bakom ratten ska gasa och köra över oss just när vi är som mest skyddslösa ute på övergångsstället. Men det är vad denna typ av förövare, ödeläggare gör. För dem finns inga överenskommelser, ingen ömsesidighet, ingenting underförstått bevarande och skyddande.

Boken har lästs av några stycken och jag var inte beredd på andras reaktioner. För mig har det bara varit viktigt att äntligen bli klar så att andra kan förstå hur sådana här fruktansvärda och förödande övergrepp går till – de som sker hela tiden i det tysta och där offren oftast tiger och känner skam – och jag har faktiskt inte tänkt så mycket på att jag med boken själv hamnar i fokus. Det var inte syftet. Men det blir ju självklart så. Jag var inte beredd på de starka reaktioner jag har fått. De som har läst är oerhört uppskakade. ”Du förstår nog inte själv hur drabbande din berättelse är”, sa min förläggare häromdagen. Nej, det gör jag inte. Delvis för att jag fortfarande lider av det som kallas ” normalisering” kan jag tro, men också för att jag ju är van vid situationen nu och inte kan se det utifrån med samma fasa. Men jag blir själv väldigt omskakad när jag ser hur omskakade andra blir. Jag har helt enkelt inte riktigt fattat vad jag har varit med om riktigt , ändå har jag skrivit om det och gått in i det igen – trots det inte riktigt begripit hur hemskt det är!

Då tänker jag på alla de hundratusental, miljontals människor som varit utsatta och kommer att bli utsatta – och hur vilsen man känner sig, hur tomt och svart och ihåligt ens inre blir, hur ensam man sedan är när man kommer ut ur det just för att ingen riktigt kan förstå vad som har hänt en, och man aldrig riktigt kan förklara det. Jag kan inte tänka mig en värre mardröm än att bära allt detta och aldrig någonsin kunna berätta om det. Inte ens för sig själv. För att man har förlorat orienteringen på vägen och hjärnan… för psykopater angriper framförallt ens hjärna. Allt finns där men det är så mycket och har skett på så många skikt och nivåer – de använder allt det kan för att ta makten över en annan människa – att det inte går, aldrig går att hitta orden. Dessutom är det just ORDEN som har skadat en, som har nött ner en tills man har förlorat sig själv.

Så då… då hoppas jag att min bok Ödeläggaren kan vara till nytta för andra, för alla de andra som varit med om liknande, för alla de omkring dem som kanske förstår lite mer och som kanske kan se på sin närstående med större respekt och ömhet ; för den som är utsatt har stridit en ensam hård strid mot ett monster, en jätte, och bedrivit en kamp varje stund som tyvärr är helt omöjlig att vinna. Det enda man kan göra i ett möte med en människa med psykopatiska drag är att förlora, förlora, förlora.

Jag har inte heller vunnit. Men jag har skrivit boken. Och den är på väg till diskarna.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.