En vecka kvar till utgivningen av Ödeläggaren!

Nu har tiden, för mig, plötsligt blivit lite som att nyvaken gå i mjukt gräs, vått av nattens dagg. Man tvekar inför att sätta ner sin sömnvarma nakna fot i gräset, men när det sker fylls man av en sällsam, förvånad känsla. Aha, är det så det kan vara, är det så skönt och vackert, är det så det är att inte känna sig jagad?

Det är så länge sedan jag var ledig. I huvudet. Det är så oerhört länge sedan det låg en dag framför mig som kunde få bjuda på vad den ville. Så länge sedan jag kunde känna mig lugn.

Men nu har jag gjort det som jagade mig, det jagade mig nästan lika mycket som tiden under ”ödeläggarens välde”- nej, det går inte att jämföra- men ändå, det har jagat i mig, detta att klara av att skriva boken. Att försöka förklara hur extremt manipulativa människor med psykopatiska drag – i avsaknad av affektiv empati men begåvade med kognitiv empati – utplånar och skövlar sina offer. Jag skulle inte få ro förrän jag hade tagit mig igenom mina tusen skrivna sidor – där en enorm gallring och sortering av verkligheten redan skett – och på något vis fått styr på dem så att det kunde bli en text möjlig för andra att följa. Det har nästan skapat panik i mig, ibland.

Fullkomligt frivilligt har jag låtit mitt sinne ockuperas av allt det som är något av det hemskaste jag varit med om – och det hemskaste i det är att det är så svårt att förklara ! – i två extra år, dagligen, från att jag har vaknat tills att jag utmattad har somnat. Men jag visste att jag inte kunde annat. För om det ska finnas någon mening med det som har hänt, är det att jag kan skriva en bok som kan hjälpa andra. Som kan bidra till att lyfta skammen från offren, som kan hjälpa andra till upprättelse och som i bästa fall kan rädda andra från att gå under. Så det fanns en vits med att det var just jag som råkade ut för just den här personen. För just jag har i alla fall en lite större möjlighet än den som inte är författare att beskriva det.

Han valde rätt på de flesta sätt när han valde mig. Jag var ett uthålligt byte. Han använde sig av min hederlighet, empati, min uthållighet. Troligen är jag hans mest lyckade fångst. Men ändå… det var inte riktigt väl övertänkt kanske att välja en som skrev ner väldigt mycket i mina dagböcker. Det gjorde jag inte av misstro, främst , utan mest för att försöka orientera mig.

Nu FINNS boken!

Jag har fått det första exemplaret i brevlådan och börjar långsamt begripa det. Och längs en del av processen, men bara de sista åren, har jag ibland uttryckt min vånda på Facebook och fått så mycket stöd och kraft tillbaka! och nu… nu är jag rörd och tacksam över att så många uttrycker glädje för min skull, för att denna bok faktiskt existerar! Jag har tur, för ensam hade jag gått helt under. Ingen är stark ensam.

Det finns hjältemodiga sagor, men ingen är stark ensam. Men att ensam tampas med ett odjur i människoskepnad – för det är vad en människa blir utan affektiv empati men med ambitioner och handlingskraft – är ett säkert sätt att gå under. Och att göra sitt offer ensamt är en del av metoden att ta makten. Så, låt oss inte överge varandra! Lyft blickarna och se in i varandras ögon, dröj kvar.

Men, att arbeta på boken, denna absoluta nödvändighet – blev också en kapsel. Jag hann inte vara människa i övrigt, bara lite! Nu är det klart och jag tar mina försiktiga steg i morgondaggen. Ut ur skuggan.

Det låter dramatiskt. Det är inte så farligt dramatiskt. Men å andra sidan är livet ju faktiskt dramatiskt, även i det lilla. Det kan man väl ändå erkänna. Vi sitter inte säkert. Vi vet inte hur väl förankrade vi är, vi tror bara att vi vet det, men om båten rister är det lätt att märka hur allt förändras. Minsta skiftning, minsta rörelse måste då tolkas, omvärderas. Det kan handla om enkla saker, som en älskad människas annorlunda blick. Eller att någon inte svarar. Vårt liv är uppbyggt av miljontals små små byggstenar som vi snart betraktar som självklara. Så är det inte. Så… ja, det känns faktiskt som att försiktigt sätta ner mina nakna fötter i daggen, i gräset som fortfarande ligger i skugga, försiktigt lyfta hakan och se att dagen är vacker och att den tycks ligga framför mig i något slags tillfällig ro.

Det är bra. Att komma dit.

En sak är otvivelaktig. Oavsett min ambition och möda och envishet i att skriva boken, hade jag inte överlevt vardagen utan det treåriga arbetsstipendium Svenska Författarfonden gav mig 2018. Det hade inte hjälpt att ha stöttande kära och nära, det hade inte hjälpt att få kontinuerlig terapi, det hade inte hjälpt att i ljusa stunder kunnat hantera orden och språket, det hade inte hjälpt att vara den visserligen utmattade men ändå envisa författarsjäl jag trots allt tycks vara… INGENTING hade hjälpt. Utan Författarfondens treåriga stipendium är en sak säker: jag hade gått under. Ödeläggaren hade tystat mig.

Om Christina Herrström

Författare och dramatiker
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till En vecka kvar till utgivningen av Ödeläggaren!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.