Jag har en sådan bra idé på en realitydokusåpa eller hur det kan rubriceras.
Den är så bra och så självklar att jag helt enkelt inte
förstår varför ingen har lanserat den redan. Jag tror att den ligger helt i tiden – möjligen en ANING före tiden men det gjorde Glappet också. ( självgott: he he )
Jag kan faktiskt nästan slå vad om att den superpotentiella extremkommersiella idén för att fånga publik och skapa härliga volymer av tittarsiffror snart kommer att vara verklighet! Det är en fråga om några år, sedan är det här!
Idén är som följer:
Alla älskar gulliga djur. Inte alla älskar hundar, men väldigt många gör det.
Jag till exempel älskar vissa hundar, men inte alla hundar!
Det tror jag alla känner igen. Somliga hundar sympatiserar man med. Man känner sig besläktad, som om man förstår varandra, som om man skulle vara den hunden – eller snarare rasen – ifall man var hund. Andra hundar berör en inte det minsta. Vissa hundar mår man direkt illa av. Det kanske är för att de är för små och veka, eller för att de är för stora och fula i ansiktet. Det beror på vad man har för preferenser.
Valpar är ju alltid söta. Men valpar vore svårt att använda i den här idén. Det skulle ta slut för fort.
Vuxna hundar får det vara.
Så man samlar ihop en massa olika hundkaraktärer. Den söta, gosiga gullepluttvovven, den stora buffliga korkade, den vackra starka eleganta hunden, den fula feta, den kvicka smarta, den tjuriga slappa och så vidare. Det går ju att hitta hur många hundkaraktärer som helst, både på individ- och rasplan. Som exempel kan man säga att man har en engelsk bulldog, en jack russel, en rottweiler, en cockerspaniel, en nakenhund, en chihuahua, en chowchow, en boxer, en pudel… ja, det finns ju hur många som helst och en massa raser som jag inte kan, men variationsmöjligheterna är oändliga.
Det ska vara hundar som har haft det bra. Bott i hem och tagits om hand som hundar brukar. Ägarna får förstås anmäla sitt intresse – på något annat sätt får det inte gå till! Någon måste ta ansvar för dem! Ägarna kan ju få vara med lite grann i programmet. I själva verket kanske de ska vara med nästan lika mycket som sina hundar. Ja, det vore nog tevemässigt. Tittarna skulle kunna identifiera sig med dem i deras hopp och förtvivlan och det vore public service över det, vilket inte är fel.
Idén är att man släpper ut alla hundarna. I så fall är det cityvarianten. Alla vovvar släpps ut samtidigt på samma plats. Man har sändare på dem så att man kan övervaka dem var de än är. Och en liten kamera på deras halsband så att man upplever vad de upplever. Man följer dem på håll och filmar dem utifrån samtidigt som man får deras eget perspektiv också. Alltså, hur rafflande kan det vara? Toppen!
Så ser man hur de klarar sig.
Det är det det hela går ut på.
Vad ska de göra nu? De har ingenstans att ta vägen. De får ingen mat. De är lämnade åt sitt öde , utan koppel. Vilken vovve klarar sig längst? Vem dör först?
Så får folket rösta. Interagera.
Man röstar på den hund man tror kommer klara sig längst. Man kan till och med rangordna dem. Det är lite mer avancerad röstning i så fall, men det går ju. Någon hund blir med all säkerhet påkörd, någon kanske blir förgiftad, någon svälter ihjäl, någon blir kanske omhändertagen av en snäll person, ja inte vet jag allt som kan hända!
Den som klarar sig längst vinner.
Ägaren vinner en massa pengar. Ägaren kan resa på långresa och ha hunden på pensionat. Lyxpensionat. De blir kända. Rikskändisar.
Vad man ska göra med publikrösterna vet jag inte.
Jo, förresten, varje inringd röst kan ge någon krona till Djurskyddsföreningen! Det är verkligen behjärtansvärt.
Publikens känslor kommer att tas i anspråk. De kommer att bli upprörda, hoppfulla, ömma, omhändertagande, inse vad livet är värt och hur svårt det kan vara, de kommer att förbanna, avsky, bli indignerade, vilja diskutera etiken i konceptet och de kommer att vara rasande. Inte alla förstås men många. Men en stor del av publiken kommer att upptäcka, att de trots att de är emot det, snart börjar tycka att det är ganska underhållande. Efter ett par säsonger kommer det kännas helt normalt att titta på det. Man har glömt bort att man tyckte det var omoraliskt, cyniskt och djurplågeri. Och man kan tala om det på lunchen, utan att det hettar till. Det är lugnt. För nya generationer kommer det vara obegripligt att man skapade rabalder kring det.
Dessutom är programidén oändligt utvecklingsbar. Man kan ju släppa ut nästa gäng hågade hundar i vildmarken istället. På det sättet kan man också öka människors kunskap om vildmark. Det är en fin spinoffeffekt.
Nu kom jag på att vinnarhussen eller matten eller kort sagt vinnarhutten får åka på resa till något ställe med många lösdrivande hundar. I något fattigt, ociviliserat land. Så får man följa det också. Man får se ägaren skumpa omkring på dåliga vägar. Gå ur bilen. Se en hund. Stackars hund. Prata lite. Skänka en tanke åt sin egen hjältehund. Fälla lite tårar. Bistå med hundmat. Eller något. Inte vet jag. Men tevemässigt, det kommer det bli. No doubt.
