Jag läste Alice Munro när hon vann Nobelpriset.
Vilka spännande berättelser.
Jag tänkte: ingen svensk redaktör skulle ha accepterat detta. INGEN!
Dessa svindlande berättelser som börjar på en plats men aldrig når slutet. Alla dessa ord. Massor av ord. Massor av detaljer. Som verkar ovidkommande. Och utvikningar. Långa utvikningar, besök hos människor som inte egentligen är med i berättelsen, kan man tycka, och andra tankeutflykter. Precist och svävande på samma gång. Detaljer. Nyanser i det iakttagna, i det tänkta, i det sedda.
ORD. Massor av ord.
Jag vet ingen svensk redaktör som skulle ha sagt ” Bra!”
Jag kan höra precis vad de hade sagt.
VAD är det här?
Varför börjar det här och slutar där? Var är ”vändpunkten”? Varför så mycket detaljer? Vad har de för värde för berättelsen? INGET ALLS! Varför dessa nyanser? Bestäm dig! Och vad HANDLAR DET OM ???
Förenklar meningarna för Guds skull! ( rytm? vadå rytm? känsla? öh?) Ta bort alla de där orden! Ta bort alla detaljerna! Ta bort utvikningarna och de konstiga besöken hos andra människor och ta bort sluten! Gör ett slut som hänger ihop med början. Förresten gör ett slut som hänger ihop med MITTEN! Som hänger ihop med början. Gör en tid som hänger ihop med sig själv. Här – ta den här modellen, den har vi köpt på Pressbyrån, försök för allt i världen att trycka in din jäkla berättelse i den här formen! Vi klarar inget annat. Vi får darrningar av allt annat. Vi blir provocerade av allt annat! Ingen vill ha det! För, näää, så här kan man bara inte skriva! MAN KAN INTE SKRIVA SÅ HÄR! Det här kan vi INTE ge ut!
Så hade de sagt.
Det kanske finns kvar en och annan vild och modig redaktör och bokförläggarsjäl som uppfattar text och berättelser med andra sensorer som skulle ha sagt: bra. Låt det vara så här. Jag förstår det inte riktigt men jag känner det. Det griper mig. Det fastnar. It lingers on. Ibland är det lite jobbigt att läsa, ibland blir jag förvirrad, ibland blir jag snopen men jag blir nyfiken. Jag får inga förklaringar. Men något har hänt när jag har läst klart. Jag vet inte vad. Men något är det. Och jag längtar in i det igen fast jag fattar inte varför.
Sådana vilda modiga och nyfikna själar är utrotningshotade bland de som haver makten att ge plats för skriven konst. Och denna öken tar långsamt död på våra författares ( och dramatikers) vilda själar, det oväntade, sökande och lekande och tydliga men ändå bortanför, som finns i de människor som dras till språkets förmåga att vidröra hemligheter och stora känslor och tankar som så hastigt flyktar förbi och så sällan låter sig fångas, så till den grad att de envisas med att skriva, dag ut och dag in, i alla oväder som drabbar dem, genom alla motgångar, genom hån och oförståelse. Detta besynnerliga släkte.
En massa ord, konstiga vindlingar och utvikningar kan kanske fånga något i sin rytm, sina färger, sina utbrott och detaljerade eller inte detaljerader skiftningar eller inte skiftningar och ICKE formstöpta börjor, mitt och slut. Som livet. Som konsten.
MAn får vara glad att en och annan i andra länder har vidare vyer och mer mod. Då kan man i alla fall få se ( un film , tv) eller läsa det som inte någonsin ges plats här idag. Vi som känner igen oss i den prosan, den dramatiken, får tårar i ögonen och ler.
