p1 SR, sänt 21 juni 2018 ( finns på sr.play)
Vid den här tiden på året, i den tidiga sommaren, är det som om allt vill jubla.
Eller – ska – jubla.
Vi överväldigas av skönhet och dofter, av ljus. Solskenet som studsar på trädens dansande blad, den mjuka värmen som dröjer sig kvar till kvällen och som man knappt kan lämna, fjärilarna som stiger mot himlen och blommorna som är tillbaka, lika ivrigt växande som alla andra år – hur överraskande det är.
I denna generösa famn umgås, njuter, skrattar, leker, älskar – för att inte tala om grillar de lyckliga människorna. Och gifter sig. Och firar studenter. En lång blomstrande hyllning av livets glädje.
Och vem man än är, hur man än lever så kommer ingen undan midsommarafton.
” Midsommarafton” låter för mig som ett hemligt leende. Ett leende med djupa glada rötter, ett leende som i sig är ett alldeles särskilt möte. ”Midsommarafton” klingar också av glada lekar, som att känna gräset under fötterna i dansen kring midsommarstången, se små ystra ben spralla, känna fasta små händer i sina och se de glittrande ögonen hos barnen och de vita lockarna hos de gamla.
Det är fest och blommor, dukade bord och nya lockande rätter, jordgubbstårtor och höga skratt, klirrande glas och lustiga sånger, ett tillsammansskap i skydd av mjuka dofter.
Men det är inte ensamhet.
Fast vad är ensamhet?
Jag bläddrar i en tidning med bilder och recept till sommarens högtider. Vilka underbara tablåer. Den där skira ljuva lyckan paketerad, inramad, stilsäkert presenterad. När vi har det just så omkring oss, då vet vi att vi upplever lycka. I de färgerna, med de rätterna, med den dukningen, med de blommorna, i sådana kläder, med sådana frisyrer, i sådana uppenbart balanserade och tillfredsställande sällskapsscener ska det oförglömliga, allra viktigaste, mest efterlängtade ske – då – då vet jag att jag är lycklig.
Hur lyckan ser ut har vi lärt oss sedan vi var små. Vi ser det om och om igen. Och vi gör allt vad vi kan för att skapa den.
Jag tänker på det när jag ser de vackra bilderna som strömmar emot mig överallt ifrån. Och jag tänker på det när jag ser ivriga brudpar planera sin kärleksmanifestation in i minsta detalj, eller när jag ser de stojade och förväntansfulla unga studenterna eller de hetsigt midsommarmenyhandlande familjerna. Allt som ska ställas i ordning. Allt som ska vara på ett alldeles särskilt sätt för att det ska kunna närma sig det oförglömliga. Vår stund av lycka. Det kostsamma utanpåskapandet.
Så Vad är ensamhet? Ensamheten, det vet vi alla, kan plöja sig rakt igenom den lyckade dukningen, de nya rätterna, de höga skratten, de skimrande kläderna och alla de rätt balanserade attiraljer och attribut som ju skulle hämta lyckan.
För de stora stunderna vi längtar efter är ofta mycket små. Den lycka som vi längtar till och den styrka som den lyckan ger, kommer i snabba ögonblick. Vi behöver inte betala för den.
För den finns i ögonen. Den stiger upp som ett jubel, en hyllning och stark närvaro i de få sekunder då vi ser in i varandras ögon. Inte på varandras ögon. In i varandras ögon.
