men här är texten. Kan lyssnas på sr.play
Det händer något med mig när jag ser små barn bära på instrument, som en gitarr eller fiol eller något blåsinstrument. Och det är höst eller vår och de går över marken, under himlen med sitt instrument på väg till sin lektion eller hem från sin lektion.
Jag känner så mycket kärlek då!
Någonstans har de sin mamma eller pappa eller kanske både mamma och pappa och förhoppningsvis finns det god mat att komma hem till och frågor om hur dagen har varit och om det gick bra på lektionen. Och i timmar får barnet med instrumentet traggla sin läxa och öva sin lyssning, sina fingrar, sin andning och hjärnan får översätta noter till toner som fogas samman till melodier som ska få klang och rytm. Tränar. Tragglar. Det låter bra, vad du kan, snart lossnar det! De är redo att ge upp men kommer över hindren och plötsligt strömmar det fram, det som förut var tungt och krångligt. En viktig lärdom, bara det. Tålamodet och belöningen.
De går under hösthimlen med sina instrument och får i bästa fall en alldeles särskild stund med sin lärare, ögonblick som kan prägla hela deras liv, när de tillsammans med sin ledsagare snuddar vid musikens mystiska och läkande skönhet.
Så fint att vi har en kommunal musikskola, eller kulturskola som det heter idag. Så underbart att alla barn ska ha tillgång till det så att var och en av dessa dyrbara väsen får en chans att upprätta ett eget universum, oberoende av allt annat, ett rum i tiden där de kan ladda sig och rikta sig i kreativitetens alltid alldeles öppna famn. Denna inre lilla värld som samtidigt som den är individuellt magisk också är förbunden med de stora livslångt arbetade verken. Vilken gåva att ge sitt barn. Rummen i tiden. Förmågan att finna sig själv om och om igen och ibland få känna den elektriska stöten då man i en rörelse, en ton eller en färgskiftning vidrörs av och rör vid det redan skapade, det som upplevs om och om igen och färgas av miljoner människors känslor, genom tiderna.
Själv kommer jag alltid att bära med mig minnet av vissa starka ögonblick tillsammans med min pianofröken. Hur hon spelade samma noter som jag , men fick musiken att betyda något. Hur den genom den känsla och teknik hon lade ner i den, gjorde musiken levande, så att den rörde vid mitt inre, så att jag som stod bredvid henne vid flygeln kände hur tecknen i boken fick något att svinga sig högt i mig, samtidigt bränna i djupet av mig.
Hur jag växte. Nästan i hemlighet. Hur jag fick en hemlighet.
Jag minns hur min pianofröken gick längs med fönstren och lyssnade medan jag spelade mina läxor. Och hur jag också i alla fall i min egen upplevelse kunde översätta tecknen på linjerna till musik, genom flygelns tangenter, och hur mina fingrar rörde vid dem och hur min kropp och andning, mitt fokus och min själ , alltihop i förening fick det att hända.
Det var viktiga erfarenheter. Det fanns en stor trygghet och en viss sårbarhet i stunderna med min pianofröken. Och jag kunde ta med mig det. Ta med mig kunskapen om tålamodet och belöningen. Och vissheten om den starka inre världen som ingen kan ta ifrån en.
När jag ser de små barnen skynda med sina instrument till eller från sina lektioner drabbas jag av en så stark känsla av , ja förmodligen en slags ömhet. Ännu ett barn, som om det har tur, får tillgång till styrkan i människans inre skapande rum.
