Herregud, man försöker göra livet trevligt och så händer sånt här!
Till min mammas 91 årsdag köpte jag två fina undulater och en stor fin bur. Hon hade ingen aning om att dessa skulle bli en del av hennes dagliga liv för jag vet att hon hade sagt nej om jag föreslagit det. Så fort det kom in i hennes vackra hus blev de lyckliga och började sjunga och kvittra.
Mamma njöt av dem och jag var glad att allt hade gått så bra. Att det var en riktigt bra idé, detta med de vackra fåglarna och att hon verkligen uppskattade deras sällskap.
Men eftersom jag i mitt rotlösa tillstånd själv behöver ett djur har jag införskaffat en vacker ung bengalpojke som får följa med mig överallt. Han heter Totte. Jag tänkte ta med Totte, som bara funnits i vårt liv ett par veckor, till mamma för att hon skulle kunna passa honom vid tillfälle.
Men hon är lite dålig på att stänga igen luckan till buren.
ÅH! VE!
Jag VISSTE ju det! Så jag kollade, särskilt inför natten att den var ordentligt stängd. Inte alla nätter. Jag glömde en. på dagarna tyckte vi att Totte var söt när han satt och tittade på fåglarna, mamma och jag.
Men när jag vaknade i fredags morse mötte han mig så väldigt belåten och lät sig kelas med så extra länge. Åh min fina katt, tänkte jag, vad jag är glad att jag träffade dig Totte Katt.
Så gick jag ut i verandan. Det var helt tyst. Jag kunde inte se så bra för jag hade inte mina linser på men jag såg att buren stod stadigt där den ska. Bra, tänkte jag, då är allt lugnt. Så hörde jag ett litet olyckligt kvitt. Och precis ovanför mig på lampsladden satt den blå hannen. Det var ett hjälp-kvitt. Först trodde jag, fortfarande svävande i trygghet, att den gröna honan, som är tystare, måste vara någonstans hon med så jag tittade först uppåt. Sedan fick jag syn på buren.
HERREGUD!
Luckan var öppen. Och där inne på burens golv låg hon. Men det var bara en köttbit kvar. Hennes bål. Så hemskt! Han hade ätit upp allt som verkar oätbart och lämnat bålen. Så tyst det var och oåterkalleligt. Det handlar bara om en liten undulat, men ändå. Detta med DÖDEN. Tystnaden.
Jag måste säga att det faktisk var HEMSKT. Men jag handlade genast. Mamma var inte vaken och jag måste få undan allt innan hon kom. Så först måste jag leta överallt om det låg några små ben eller ett huvud och skräpade i hennes tidningskorg eller bland hennes silkesgarner. Det vore ju förskräckligt! Nej, inga spår, bara den där lilla röda fjädernakna bålen.
Jag dammsög och städade undan i buren men Lille Gumpen, den blå herrn, ville inte återvända till buren. Han var ju traumatiserad! Han hade sett ett bestialiskt mord utspela sig i hans hem. Hur traumatiserad blir en fågel? Det sägs ju att man kan mäta att växter blir rädda!
Jag fick undan allt i alla fall och tänkte under tiden på vad jag skulle säga till mamma. Jag måste ju säga som det är. Det är finns inget annat. När mamma kom ner såg hon så extra glad ut denna morgon för vi skulle åka ut på en liten tur med skrotbilen. Men så fort jag såg henne sa jag ”Tottekatt har ätit upp din gröna fågel!”
Hur låter det? Inte bra. Och stackars Lille Gumpen satt alldeles knäpptyst.
Mamma samlade sig och ville först och främst ha gröt och kaffe. Sedan åkte vi på tur med skrotbilen, som jag som tur var hade köpt dagen innan, till närmaste djuraffär där vi införskaffade en spräcklig gulgrön hona. Med all tillgänglig psykologi förde vi dem samman med största respekt för hans sorg och hennes blyghet. Och nu, efter ett par dagar, har de funnit varandra och han har börjat sjunga igen, efter flera dagars tystnad. Åh vilken lättnad att se de små liven kvittra. Och mamma är glad igen. Puh!
Både mamma och jag sa gång på gång att det var en sådan himla tur att jag var där så att jag kunde fixa allt detta, för det hade hon inte riktigt orkat med. Vilken tur , sa vi, om och om igen!
Vilket är ett mycket positivt sätt att se på situationen- nästan en aning vrickat – men är man muntert lagda så är man och tur är väl kanske också det!
