Rollsroyce i Cannes och Abbas Chiquitita

Vi var i Cannes ett par dagar. Jag har tur för vi fick bo i en släktings lägenhet. Det var off- season och väldigt lugnt.
Alla var vänliga mot oss. Ingen var franskt arrogant. Faktiskt har aldrig någon varit fransk arrogant mot mig.
Vi gick längs med La Croisette eller om den heter Le, jag minns inte nu, och tittade på utbudet av smycken ( företrädesvis briljanter ) klockor, väskor, skor och utsökta kläder.
Alla butiker var tomma.
Det är så mycket varor som erbjuds på jorden. Även så här exklusiva. Och de väldigt exklusiva varorna erbjuds på väldigt många ställen så även av dem finns det många. Men var tar de vägen? Köps allt detta verkligen?
Konsumeras allt detta?
Medan vi promenerande funderade över detta tog glamouren slut. Den tog slut vid en gatukorsning. Det var lite snöpligt med det plötsliga slutet.Lyxen övergick inte långsamt i något mer normalt vilket gjorde att glamouren förlorade sin exklusivitet och framstod som en aning misstänkt. Där glamouren tog slut fanns ett enkelt kafé där det satt vanliga slitna människor. Vi tog en pastis, satte oss under markisen och betraktade människor som gick ut med sina hundar i regnet.
Där var allt lagom. Till och med slitet. Ruffigt kan man säga.

Det var underligt att sitta där med glamouren på andra sidan gatan och tänka på vilka överdådiga scener som utspelas i Cannes när staden står i blom, hur tjusigt bara själva namnet klingar, hur eftertraktansvärd den är och vilka drömmar den vidrör.
När vi gick tillbaka till gamla stan uppe på höjden där vi bodde tog vi parallellgatan till Croisetten. Där var beckmörkt. Inte en fungerande gatlykta. Tråkiga baksidor av hus. Men mitt i mörkret fanns en bilaffär. Heter det så? Bilaffär? Där såldes de lyxigaste märkena. En enorm Rolls royce stod i skyltfönstret till salu för två och en halv miljon. När ska man åka omkring med en sådan? Hur kan det vara intressant?

Det finns så mycket pengar i världen. Det finns ganska mycket människor som samlar gigantiskt kapital under sig och inte gör något vettigt för det. Det är konstigt. Väldigt svårt att förstå att inte fler använder den makten till att göra nytta? Pengar kan omvandlas till konstruktiva , goda handlingar i mänsklighetens, jordens intresse. Kan ge möjligheter till rent vatten, mediciner, utbildning!
Det är ju så oändligt mycket som behöver göras!
En god själ i sig kan inte förändra så mycket. En god själ blir ofta utnyttjad och missbrukad. En god själ med tillgång till pengar kan utföra stordåd.

Anblicken av den tunga Rollsroycen blir surrealistisk. Hur är det möjligt?

Igår läste jag i DN att Abbas Björn och Benny skänkt 30 miljoner av vinsterna på försäljningen av låten Chiquitita till olika projekt för att förbättra livet för ledsna flickor och kvinnor i världen, som alla lider under ett unket, förlegad, förtryckande patriarkalt gammalt skit. Det gör mig lycklig. Det gör mig verkligen lycklig att sådant sker. Och att det uppmärksammas. Det är dessutom på riktigt. Vad jag förstår är det alldeles uppriktigt och djupt känt i dem. Att detta är en mycket viktig sak att göra med en del av sitt överflöd. På något sätt läker en sådan handling också oss andra.

Sången Chiquitita ska fortsätta generera pengar till flickor i världen. Ni har säkert läst om det och att Laleh är först ut med sin tolkning av sången.

Det är sådant man drömmer om att kunna göra. Förändra, bidra till något som gör livet bättre för de utsatta och förtryckta. Människan är en skatt. Kunde ha varit en skatt. Vi har allt. Jorden har allt. Det skulle räcka till oss alla.
Konsten har en uppgift. Pengarna har en uppgift. Konsten behöver pengarna. Även de empatiska hjältarna som Moder Teresa och Martin Luther King och Dalai Lama kräver pengar för att få rum.

Den där Rollsroycen är mindre än en spit in the ocean. Men ändå. Hur underligt är det inte?