För ett par veckor sedan var det äntligen dags att ta emot Stockholms stads kulturstipendium och få titta närmare på diplomet med motiveringen! För att inte tala om att titta närmare på Stockholms stadshus, denna byggnad som på så många vis symboliserar min stad och i förlängningen också min tillvaro, just mitt och mina nära och käras liv, om man tänker efter.
Hur värdefull och trygghetsladdad en sådan plats som Stockholms Stadshus är förstod jag under de timmar jag vistades i Prinsens galleri på den avspända, trevliga men ändå verkligen högtidliga lunch som förärades oss stipendiater och pristagare. Jag har aldrig vurmat något särskilt för ytliga maktsymboler, men med tiden begriper jag betydelsen av dem alltmer. Det handlar ju inte bara om att hålla fast vid något gammalt, som nästan känns auktoritärt och osjälvständigt ( vad nu självständighet egentligen är … det är ju en lång diskussion bara det) så som jag har tänkt förut med några slaskande rester från ungdomen, utan det handlar om djupare fenomen än så. Det handlar om nödvändigheten av tillhörighet. Och att känna ett slags grundläggande tillit till vissa institutioner och symboler för demokratiska tankar. Ärligt talat infinner sig alltid ett lugn när jag ser de tre kronorna på stadshusets topp. Det är HEMMA.
Mitt besök på Stadshuset som alltså handlade om att jag var inbjuden som stipendiat år 2017 till lunch i Prinsens galleri gjorde intryck på mig på ett oväntat sätt. Det var inte jag själv och det fantastiska i att jag fick ta emot detta stipendium och för att jag fick dela detta med så många andra premierade konstnärer i vår stad som tumlade om mig mest. Man kan ju annars tänka att man skulle vara så imponerad av sig själv att man upplevde sig själv väldigt starkt vid sådana här tillfällen. Särskilt eftersom jag haft det så nedrans för jävligt så länge.
Men det som dröjde sig mest kvar i mina tankar var idéerna om demokrati och känslan av att vara en del av något som uttrycker den demokratiska tanken. Jag och alla andra närvarande var – är – del av något som faktiskt hyllas politiskt med stipendier, priser och högtidlig lunch i Prinsens Galleri på Stockholms Stadshus. Det blev rörande tydligt att en demokrati måste och skall värna om konsten, måste hylla och belöna sitt samhälles konstutövare för att kunna kallas demokrati. Här prisades vi, individer som med vårt arbete, våra visioner, vår passion kanaliserad i vår konst, vare sig det är litteratur, dans, teater, konst, musik, alla FAKTISKT ger vår tid och vårt engagemang för att verka för den demokratiska drömmen, det vackraste, att göra mer och mer människa av människan!
Det fanns någonting väldigt förtröstansfullt över denna lunch som på vissa sätt kan ses som en helt ytlig formell företeelse, ett härligt avbrott i vardagen för oss som inte har Stadshuset som vår arbetsplats, en förgylld pust av lite.. ja, lite lyx, faktiskt. Det kan ses som en sak att skryta om, att nämna i förbigående, att vara lite klädsamt nonchalant stolt över. Men det är mycket mer än så.
Innan jag gick dit tänkte jag mest på vilken klänning jag skulle ha och att min mammas gamla skor var väldigt snygga på mig. Och på att mina nära var stolta över att jag skulle få detta fina stipendium i Prinsens Galleri. Men sedan, väl där, drabbades jag av huset och vad det symboliserar. Av människorna. Av ”etablissemangets” vilja att prisa konsten. Av den demokratiska drömmen, som är inbyggd i Stadshuset, fullt av symboler för utveckling, konst, politik, vetenskap, Liebe, skönhet, kön.
Jag satt vid mitt bord tillsammans med människor som jag beundrar och respekterar och såg ut över den vackra salen. Och tänkte… för endast två år sedan tvingades jag att sälja min stora bostadsrätt. Jag var nära att hamna bokstavligen på gatan. Jag hade inte ett öre. Jag var plundrad, själsligt och ekonomiskt. Jag var misshandlad, nermanglad, och obeskrivligt osäker på om jag hade en morgondag. Jag hade utsatts för något brutalt och vidrigt och detta var möjligt att göra mot mig, för att jag är en godhjärtad människa, som tror på det bästa i oss.
Att brytas isär. Det förstår jag.
Nu satt jag här och såg ut över havet av verksamma, vänliga, skapande och uppskattande människor i Prinsens Galleri mitt i symbolen för min stad, för mitt land. Ett par timmar av total trygghet. Av glädje och förtröstan i mitt inre.
Jag tackade särskilt kommunfullmäktiges ordförande Eva-Louise Erlandsson Slorach som i sammanhanget var den mäktigaste symbolen för ”Samhället” . Helt kort berättade jag för henne hur mycket detta stipendium betyder för mig. För min väg tillbaka. Helt kort nämnde jag att jag först varit mycket sjuk och sedan utsatts för elva grova brott under några års tid som tog allt jag byggt ifrån mig. Med emfas och uppriktighet önskade hon mig nu all den bästa farten framåt. Jag ville inte ha medlidande eller göra mig märkvärdig, men jag ville verkligen uttrycka hur mycket stipendiet betyder för mig. Att det KAN betyda så omvälvande mycket för en människa. För det FINNS människor som klamrar sig fast vid stupkanten. Jag tror hon blev glad av att se vad det betyder.
Och när jag gick hem med en långskaftad röd ros och mitt diplom var jag inte sprittande lycklig eller mallig eller något sådant. Som man skulle kunna tänka sig, eftersom vi alla på många sätt rör oss i sådana skikt. Nej, jag hade en eftertänksam känsla inom mig, som liksom fick mig att bottna. Det var fridfullt, kan man säga. Och förtröstansfullt. Jag såg alla de andra som hedrades och gladde mig så för allt arbete, alla visioner, alla vackra drömmar, alla underbara verk som uttryck människans vilja till godhet och förbättring av världen.
Innan jag gick till Stadshuset skickade jag ovanstående foto till mina barn och frågade om jag såg passande ut för begivenheten. De tyckte de. Det gjorde mig också glad. Jag hade en fin klänning och jag kände mig fin.
Nedan alla pristagare och kulturstipendiater. TRO MIG. VAR OCH EN av dessa är väl värda att googla på och upptäcka! Här finns mycket att göra för den nyfikna!
Hederspristagare:
Konst ( Beth Laurin) , litteratur ( Kristina Sandberg), musik ( Erik Lundin), scenkonst ( Danjel Andersson), kulturarbete för barn och unga (Suzanne Osten)
Lennart af Petersenspriset fick Lars Epstein (fotografi )
Bellmanpriset ( Förenade Förorter)
Nelson Mandelapriset ( Newcomers Stockholm som erbjuder stöd för HBTQ- personer som flytt till Sverige)
Kulturstipendier:
Bildkonst : Liva Isaksson Lundin, Maria Fröhlich, Joanna Lombard, Tommy Svenningson.
Konsthanterk: Santiago Mostyn.
Illustration: Bim Eriksson
Fotografi: Lena Granefelt
Film: Alexandra- Therese Keining och Matiss Kaza
Musik: Petter Wallenberg, Marit Bergman, Isabella Lundgren, Natalia Pasichnyk, Micaela Gustafsson
Dans: Erik Linghede och Sebastian Lingserius
Teater: Tomas Rajnal
Littertur: Therese Bohman och Christina Herrström
Dessutom en rad Folkbildningsstipendiater och ett kulturstipendium för unga.
