En aning nervös men mest nyfiken har jag gått igenom en människas väskor idag.
De var kvarlämnade. Jag ska slänga dem. Men jag måste titta först. Det får jag.
Till en början var jag mest fylld av en slags skandalliknande nyfikenhet.
Jag kände igen det mesta av vad jag hade hört berättas, fast berättelserna var kantade med mer guld. Jag såg foton, alla tagna i offentliga sammanhang. Tjusiga sammanhang kan man säga. Åtminstone en aning extravaganta. Han alltid i centrum. Lovande på något sätt. Som en Dagens Människa.
Jag skrattade åt dem. Inte så att jag rullade runt på golvet och höll mig för magen och kippade efter andan. Skratten var tysta. Inuti.
Jag såg den här människan som han såg ut i yngre år på de blanka fotona. Förmodligen nästan två decennier sedan. Kanske mer. Det är samma person, samma människa, men ändå inte. Det obehagliga syns inte.
Sedan hittade jag sorgliga papper. Många kopior av sorgliga papper som vittnade om en relation som gått sönder, om det hopplösa i grusade kärleksdrömmar, dessa nästan alla bär, även de mest egocentriska.
Men jag hade redan innan jag fann det sorgliga häpnat över ögonen. De hade en gång i tiden sett snälla ut. Jag hade hejdat mig över några foton, och förvånat begrundat ansiktet, ögonen. Inte han. Ändå han. Inte han. Ändå han. Inte tillrättalagd. Beräknande. Medveten. Inte han. Ändå han.
När jag läste de sorgliga papperna, fann jag viktiga stunder sparade. Kärleksfulla handskrivna lappar. Foton på en baby som växt i sin hemliga tystnad. Sådana foton som många av oss har. Alla foster ser ungefär likadana ut i de svartvita ränderna men varje sådant foto har fyllt människor med svirrande mirakelkänsla.
Men innan dess hade jag redan förstått att jag bevittnade, bland dessa papper på mitt golv, en människas öde. En del av personens bestämmelse. Drömmarna, som varit storvulna, som fötts i en liten person. Och den lilla personens ensamma tvivel går att skönja i de där ögonen. De yngre ögonen. Som jag aldrig har sett.
Det är underligt att se.
Denna person har gjort mig mer illa än någon annan. Mer än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Han har tagit så mycket ifrån mig. I hans spår blir jag hemlös. Jag var inte ens kär. Jag var snärjd. Jag älskade aldrig. Jag var rädd.
Trots att jag borde hata tycker jag synd om honom. Det vore enklare att hata.
Jag borde hata. Jag borde ha lärt mig det. Om man hatar vet man var ens gränser går och när de är överskridna. När man har gjorts för illa. Verkligen, jag borde hata. Sunt.
Jag önskar denna hemska person kunde bli en trevlig människa. Jag önskar han kunde sona det han har gjort. Jag önskar att han kom och sa ” titta, nu är allt bra, jag har ordnat det!”
Men det händer inte. Människor smiter. Sådana människor tar. De tar och smiter. Som råttor. Med råttryggar. Råttrörelser. Man får aldrig tag på dem igen.
Och säkert var inte blicken, ens den unga, så snäll. Vem som helst kan se snäll ut på ett foto. Jag kan inte veta om den är snäll eller inte. Jag söker snällhet och gott hjärta för mycket i andra. Behovet av att göra andra snälla är farligt. Och blint. Att se det goda i andra kan göra den onda bättre till mods en stund. Men det är ju inte mitt ansvar.
Man måste lära sig se.
Nu slänger jag bitarna av människan. En del river jag sönder. Resten slänger jag i olika sopkärl. Där får hans skärvor ligga. Det är inte mitt liv. Jag har inget ansvar.
