Alltså nu när jag börjar krypa ut ur helvetet och sedan den deppiga konsekvensen av det där helvetet så har jag upptäckt något och det är att jag har utvecklats till något som liknar min bild av mig själv som tant, rent fysiskt. Jag har inte tittat i spegeln på hemskt länge så det har liksom kommit krypande.
Men någon gång ska ju också det få hända!
Denna i och för sig helt naturliga förändring är dock delvis en följd av att jag liggande eller sittande i ett och ett halvt år antingen har sovit, stirrat eller gråtit. Men jag har också emellanåt tryckt i mig choklad, kakor och något som är helt olikt mig: smuttat på rödvin. Inte särskilt mycket, men DOCK!
Då blir det så här: strumpbyxorna glider ner och tröjor glider upp. Korta kjolar som jag är van att bära glider också upp, samtidigt som strumpbyxorna glider ner.
Om jag för att slippa detta bekymmer istället sätter på mig tajta brallor, som jag alltid obekymrat struttat runt i, så hamnar en del av kroppen på ett underligt vis ovanför byxorna. Jag vet inte var det hamnade förut. Kanske det inte existerade förut, eller så har en vandring påbörjats. Jag ogillar högeligen när kvinnor talar om sina kroppar på detta sätt så jag tvekade inför denna blogg men kunde inte motstå att skriva om detta nya fenomen. Och om jag vore man hade jag häpnat över liknande saker. Då hade jag undrat varför min fagra bringa börjat guppa eller varför jag inte hade sett snoppen längre eller något, inte vet jag.
Detta är i och för sig inte åldrande utan det är faktiskt fett. Jag har alltid varit en spinkis, men efter två barn blev jag normalviktig. Nu ska jag bli goserund med mjuka valkar. Jag är inte van. Jag trodde inte det skulle hända. Jag är van att äta hur mycket som helst.
Hur som haver.
I detta tillstånd vandrade jag ut på stan för att hitta några som var likadana och liksom säga hej! Jag såg MASSOR av tanter. Och MASSOR av gubbar! Tanter med små väskor och blomma i mössan. Tanter med tantkappor och tantskor. Tanter med tantsmink. Och gubbar med hattar. Gubbar med rockar. Gubbar med portföljer. Gubbar med gubbhalsdukar. Framförallt gubbar med stora mängder skägg.
Helt enkelt en otrolig mängd med människor av ett slag jag inte sett sedan jag gick på lekskolan. Jag har saknat gubbar med hatt framförallt , eftersom min pappa och hans generation var så trevliga med att lyfta på hatten med ett vänligt leende när de hälsade och det gjorde han tills han lämnade jordelivet, men då var han ovanlig.
Att se alla dessa gubbar och tanter myllra i staden idag var som en saga!
Men när jag såg de härliga tanterna och gubbarna på nära håll upptäckte jag att de bara hade klätt ut sig! Alla hade släta fina kinder och endast små fina rynkor kring ögonen, om ens några. De hade av livet oanfrätta händer, blodfyllda läppar och blossande kinder . För att inte tala om blicken. Klara! Pigga! Med framtiden i ögonen. Det var konstigt. Pojkar med pojkhy och helskägg.
Tanterna och gubbarna var inte alls för mig. Jag blev lite besviken.
Och så tänkte jag att om jag själv hade satt på mig alla de där tantattributen, tantväskor och tantskor och tantkkappor som de unga kvinnorna plötsligt bär då hade TANTEN varit ett faktum. Jag hade känt mig som så mycket tant att jag tror att jag skulle börja snörpa på munnen. Jag tror att jag påverkad av min mundering hade börjat säga sådant som”gubben där hemma” och skrockande börja läsa om kungahuset och steka strömming mitt på dagen. Men de där utklädda tanterna, de ser ju bara vackra ut och som om de skulle på maskerad. Och en sån där skäggig låtsasgubbe skulle inte titta två gånger efter mig. Vare sig i detta skick eller som supertantvariant. Det är förvirrande. Man vet inte om det är på allvar eller inte.
Jag tänkte på mina väninnor. De springer omkring i korta jackor, tajta byxor och fladdrande lockar. De är vana vid det. Precis som jag. Vi har alltid gjort det. Men gubbarna och tanterna glider förbi oss in på barerna och är coola.
Men om det nu ska vara så tycker jag att pojkarna ska börja lyfta på hatten som riktiga gubbar. Det vore faktiskt riktigt fint.
