När jag hade varit sjuk i den av alla fruktade sjukdomen cancer var jag ganska trött. Av en ren slump hittade jag en healer. Lena Månstråle.
Jag hade aldrig varit hos någon healer och jag var ganska skeptisk. Men när jag gick därifrån första gången var jag helt överväldigad av vad som hänt och vad som sagts och vad som känts.
Jag började gå hos henne regelbundet. Men sedan, när Ödeläggaren kom in i mitt liv på sitt listiga psykopatvis, hade jag inte längre råd att ta hand om mig själv. Jag gick mera sällan, väldigt sällan.
En natt hade Lena, min healer, vaknat kallsvettig efter en hemsk dröm om mannen som inte var min käresta, utan en inkräktare och som jag nu kallar Ödeläggaren. DÅ var han en vän. En behövande, stark, kärleksfull, hederlig och lojal vän.
Lena Månstråle varnade mig med emfas, för hennes dröm hade berättat att han skulle förstöra för mig , att mitt liv skulle hamna i katastrof. Det hade varit en så stark dröm att hon var tvungen att berätta den. Jag lyssnade. Men jag trodde inte på det. Han var ju hederlig. Jag såg honom hela dagarna, hur han grät, hur han oroade sig, hur han slet, hur han bad. Allt han berättade, allt han delgav mig. Er vertraute mir. Jag var hans enda vän. Han ville mig väl. Nej, aldrig att det skulle kunna vara så som hon sa. Hon hade fel. Jag tänkte ” Hon har fel. Jag har rätt. Jag vet. Jag har sett.”
Denna dröm drömde hon långt innan det stod klart att han var en fullkomligt hjärtlös, fullkomligt omänsklig Ödeläggare. Jag förstod inte detta förrän knappt ett år sedan. Då hade han systematiskt ödelagt mitt liv, min identitet, min framtid i fyra år, klädd i fromhet, klädd i hederlighet, klädd i lojalitet, klädd i sanning.
Nu har jag börjat gå till Lena igen, tillfälligt återinstallerad i mitt hem som jag trodde var beständigt men som har blivit tillfälligt på grund av ödeläggaren. Han förtjänar inte stor bokstav.
Det är hemskt att märka hur djupt han satt sina spår. Vi består av många skikt. Och en del skikt kommer man inte åt verbalt, intellektuellt, inte ens emotionellt. De sitter djupare. Jag insåg när jag var hos henne igår hur rädd jag varit. Jag var rädd. Jag var utsatt. Jag var rädd. Medan det pågick förstod jag inte att jag var rädd. Jag lyckades bemästra min rädsla för att jag var snärjd och inte kunde tänka. Jag kunde bara lita på honom.
Jag var så påverkad, jag som är stark och självständig, men jag vågade inte förstå det. Jag som vet, som har skrivit dramatik och böcker med temat att tänka själv, att inse sin styrka, som medan han utarmade och manipulerade mig åkte runt och pratade om min bok/ film Tusen gånger starkare på alla möjliga nivåer, jag blev hans förmodligen allra bästa offer någonsin.
Om man är tålig, envis, och tror på kärlek, tror på det goda, tror att man känner igen ondska, så kan man uthärda länge. Om man har uthärdat en livsfarlig sjukdom och fått fortsätta leva uthärdar man, underkastar man sig väntan. Man vet vad det är. Man vet att det kan leda till något bättre. Man står ut. Man litar på. Man har inget val. Det har man lärt sig om man har varit mycket sjuk.
Man kunde också ha lärt sig motsatsen. Att aldrig vänta. Att aldrig utstå. Att aldrig underkasta sig något obekvämt, något ovisst. Man har stridit mot döden, varför skulle man vara rädd för en människa?
Det beror kanske på vad manipulatören får fatt i, i ens inre ensamhet. Han fick fatt på min längtan efter trygghet och min tillit till godhet.
På min behandling igår hos Lena var det rent konkret, i min kropp, i mitt väsen, i vad jag är byggd av… att han lämnat spår. Han finns inte kvar. Men resterna av det han sagt, gjort, hur han kränkt mig, hur han kränkt mig, hur han kränkt mig. Det fanns kvar. Lena rensade bort det. När jag lade mig på britsen visste jag inte att det var det vi skulle finna. Utan ord. Hon finner. Det var plågsamt. Plågsamt. Nödvändigt. Förvånande också. Förvånande att det kan sitta så, på det viset, inom en. Låsningar, rädsla som han planterat. Det var mycket plågsamt. Mycket.
Jag ville hjälpa den här personen. Han behövde hjälp. Han spelade bara på min empati. Och min förmåga att uppoffra mig.
Som är en del av vad kvinnor lär sig. Att uppoffra sig. Det lär vi oss ofta redan på dagis.
Människan är så ytterligt komplicerad. En sak är alldeles säker. Jag hade aldrig aldrig aldrig i mitt liv kommit ur detta om inte mina närmaste hade hjälpt mig.
Och idag får jag lära om. Jag får lära mig att våga att inte vara stark hela tiden. Jag får lära mig att be om hjälp, om sällskap, om trygghet. Jag får lära mig att acceptera att jag är en ömtålig liten flicka. Också. Och jag får lära mig att säga nej istället för att se till andras bästa först. Det är min viktigaste läxa. Att se till mig själv först.
Jag är stolt just idag, att jag envist har kämpat mig igenom detta kaos. Jag är inte alls klar, det är mycket mycket kvar. En massa rent konkreta saker. Jag har snart ingenstans att bo till exempel, i min stad, i min tillvaro, där jag behöver vara.
Men jag är stolt som FAN över att ha sammanställt enorma mängder material ur mina dagböcker, jag är stolt som FAN att jag skrev dagbok de här åren och på det viset tog ansvar för mig själv, jag är stolt som FAN att jag slitit som ett djur i min lägenhet som jag inte kunnat bo i för att den ockuperats av min ”hederlige soulmate” der Zerstörer, ( och sedan hyrts ut till en riktig vän! ) och som nu måste säljas i spåren av ÖDELÄGGAREN. Jag har fixat här hemma , för mitt liv, från morgon till midnatt. Jag har fixat allt konkret som måste fixas. Jag har klarat det mitt i kaoset. Mitt i sorgen. Mitt i förlusterna.
För att jag har kärlek. Det är därför. Jag har kärlek. Jag får kärlek och jag har kärlek. Därför har jag klarat det.
Om jag inte hade skrivit mina dagböcker hade jag nog aldrig kunnat läka. Jag hade aldrig förstått vad som hade hänt. Hur det gick till. Det hade varit som ett stort tomt hål i mig och det hade varit svårt att omorientera sig då.
Många människor skriver inte dagbok. Alla borde göra det.
En annan läxa för mig är att jag inte känner igen ondska. Det finns en listig ondska. En ful och listig beräknande ondska som jag inte känner igen.
Av en riktig healer, men det finns många som säkert inte är riktiga för det Lena gör är mirakulöst – hon har en absolut gåva – av en riktig healer som Lena får jag hjälp att läka från detta på en nivå som inte all den andra läkningen når. Det är viktigt att veta.
Det är viktigt att veta att det finns möjligheter till helande, bortanför ordens begränsade distanserade värld. En läkning som sker inifrån och inte är beroende av någon annans kärlek, bekräftelse eller tillgänglighet. Vår egen läkning. Vår egen själs förmåga och vilja att helas. Det är vackert. Och det ger stora möjligheter till konstruktiv förändring.
Men som sagt, det gäller som i allt, att finna den som är på riktigt. Det är Lena Månstråle.
