Min författarsyster, min goda vän, kära käraste kära Charlotta har skrivit en väldigt viktig bok. Den heter Fattigfällan.
Den handlar om en kvinna med eget företag som blir sjukskriven och så pass länge att hon blir utförsäkrad. För att få försörjningsstöd från socialtjänsten måste hon avsluta sin firma, men hur ska hon då någonsin kunna tjäna pengar igen?
Hon hamnar i ett moment 22 utan lösning och situationen äter sig in i alla detaljer av hennes liv. Det är så, när man inte har några pengar, det äter sig in i alla detaljer av ens liv. Och denna fattigdom, som jag mycket väl känner igen och flera av mina vänner som är frilansande kulturarbetare, är en fattigdom som är mycket svår för utomstående att begripa. Eftersom vi tänker på en hemlös tiggande människa när vi tänker ” fattigdom ”. Men det finns en förtvivlad fattigdom mitt ibland oss etablerade samhällsmedborgare, oftast mödrar. Jag har ibland skrivit lite grann om det i någon blogg och blivit ombedd att skriva mer, men det har inte blivit av. Nu är jag så glad att Charlotta har gett ut denna bok, som jag inte har läst, och att den väcker uppmärksamhet. Jag hoppas att den skapar debatt, som skapar handling.
”Jag har inga pengar!” säger folk ganska ofta, med ett litet skratt kanske. De har en känsla av att inte ha pengar fast de köper den mat de vill ha, har råd att åka kommunalt eller kanske ha en bil, har råd att köpa en kopp kaffe på stan, har råd att gå på bio och gör detta utan att ens reflektera. Jag, och många av mina vänner, ofta mödrar och ofta kulturarbetare men inte alltid, långt ifrån alltid, vet hur det är att inte ha råd att gå på bio. Att inte ha råd att köpa en glass. Att inte ha råd att köpa mat, utan får tömma sitt förråd på böner, lök, havregryn och liknande billiga varor för att överleva ett par dagar till men ändå känna hungern riva i kroppen, göra en svag, yr, rastlös och ledsen. Varenda krona måste gå till det som skyddar oss från hemlöshet. Jag har alltid undrat hur fungerande människor utan missbruksproblem eller andra problem som man kopplar till utanförskap, kan bli hemlösa. Jag har också känt viss förakt för hemlösa svenskar. Vadå, vi har ju ett fungerande välfärdssamhälle! Det måste vara deras eget fucking fel att deras liv är en misär.
Men jag vet hur det kan gå till nu. Det räcker med att drabbas av sjukdom, av sorg, av olycka, av brott, alltså av sådant som kan drabba vem som helst, när som helst. Att vara ensamstående, Och att inte vara fast anställd. Idag är det inte självklart att få en fast anställning. Och i alla tider har de med yrken som förgyller de andras tillvaro och aktivt berikar samhället, varit de som har minst skydd. Författare, dramatiker, poeter, dansare, Actor, musiker, konstnärer, artister, med flera.
Det är vi som lättast faller igenom det som i det allmänna medvetandet luddigt antas vara vårt samhälles skyddsnät.
Om jag inte hade min mamma kvar i livet hade jag inte klarat mig. Utan henne hade jag suttit på gatan sedan ett år tillbaka. Jag har ett privat skyddsnät som har hjälpt mig över den mest akuta fasen. Men det är långt ifrån över. Det brott som jag utsatts för har kostat mig alla mina pengar och fortsätter att kosta, förutom att det kostar enorma mängder energi, tid och kraft och en stor del av min kreativitet – som jag måste ha för att kunna ta mig ur situationen. Jag ser ingen möjlighet att komma i kapp igen, och få tillbaka den ekonomiska trygghet jag hade innan brottet drabbade mig, vilket var en skör trygghet redan då och milsvid fjärran från den som gemene man anser vara självklar. Vårt samhälle har inte visat mig någon barmhärtighet trots att jag aldrig har misskött mig och jag har förstått att jag utan vidare hade tillåtits gå under.
Och allt handlar om detta: tillgång till pengar. Allt.
Jag måste korrigera: vården har hjälpt mig. Rättsväsendet har hjälpt mig. Men naturligtvis bara för att jag har haft bevis. Många många många brottsoffer har inte tillräckliga bevis. Det är uppenbart för alla berörda att ett brott har begåtts – men det måste finnas bevis. Alltså finns det oändliga mängder förut väl fungerande, kapabla, ansvarstagande, hederliga, arbetsamma människor i vårt samhälle som står helt utan hjälp och som lämnas till en tillvaro där mental styrka är den viktigaste tillgången för att orka överleva – ett Don Quijoteliknande hopp.
Jag vet inte om jag står ut med att läsa Charlottas bok, men jag hoppas att många många köper den och läser den. Och funderar över sig själva – om inte annat.
