Mm, ja det är här det. Som jag blev utspottad. Eller hit jag blev buren – så bör jag nog se det – av goda snälla krafter. Från Stockholms innerstad i en stor snygg bostadsrätt med bastu och pool och festvåning och gästbostäder och närhet till precis allt, till en hyresrätt i en av Stockholms stökiga förorter. Där jag lever nu. Det är här. Men stöket är överreklamerat. Har man bott mitt på Medborgarplatsen är det lilla stök man märker här närmast hemtrevligt.
Jag kände stor tveksamhet till att återvända till min hyresrätt med utsikt till sopstationen efter sommarvistelsen hos min mor, men när jag kom tillbaka blev jag ganska glad. Jag tycker om min lägenhet! Och jag har gjort den mer och mer till min, till ett hem där jag känner igen mig. Jag är inte rädd längre.
När jag tänker tillbaka på hur jag reagerade och tänkte, utan att tänka, för mindre än ett år sedan framstår mina tankar som en smula galna. Men jag var rädd helt enkelt. Att känna mig trygg var så fjärran, sedan flera år tillbaka, att jag inte ens märkte att jag agerade utifrån rädsla varje dag i små vardagliga detaljer. Genom att noga dra ner alla persienner och dra för alla gardiner och till och med stänga alla fönster så fort det började skymma. Inte ens en glipa kunde jag ha öppet ifall någon skulle ta sig in. Och genom att stå på sned vid diskbänken och spisen, något jag noterade med förvåning strax före sommaren. Men varför står jag helt oergonomiskt på sned?
Min kropp som visste och förstod mycket mer än mitt förledda och uttröttade intellekt,under den tid brottet pågick, ställde mig på sned för att alltid kunna ha ett öga bakåt. Ifall han skulle bli fysisk. Det är lite omskakande att inse detta nu, att så många spår finns kvar och att det var sådant som jag anpassade mig till och alltså var beredd på liksom en passant- medan brottet pågick. Som jag alltså inte förstod var ett brott. Jag förstod bara att jag mådde fruktansvärt dåligt. Att det var ett brott begrep jag inte ens på väg till polisen med anmälan. Men nu, tillbaka efter sommaren, och med ännu lite mer tid som har passerat och kunnat läggas mellan mig nu och då, så står jag inte på sned och jag låter ljuset falla in genom mina fönster. Jag är inte rädd. Jag går ner i tvättstugan utan att vara rädd. Jag rör mig i stan och var jag vill igen – utan att vara rädd.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag ville skriva om min förort, dit jag blev utspottad eller kanske buren. Den första dagen tillbaka gick jag den lilla hundpromenaden och tio meter framför mig studsade det fram pojkar i tioårsåldern med var sin stav, eller spång eller rör. Deras bruna bara överkroppar, de halvlånga urtvättade bomullsbyxorna och viftandet med stavarna fick mig att känna som om jag var i Brasilien. Jag tyckte deras energi var så rolig att betrakta och jag tänkte ” undrar om de kommer säga något fult till mig eller om de inte kommer låtsas om mig eller vad som händer alldeles strax när jag passerar dem?” Just då hade de just sänkt ner sina rör i en vattenpöl och bubblade frenetiskt i den. Jag fortsatte att titta på dem och när jag passerade dem spände den ena killen blicken i mig och stötte staven hårt i berget, ställde sig i en krigspose och ropade från djupet av sin kropp:”NATUUUUREN!”
Jag höll fullkomligt med! Episoder som dessa inträffar definitivt inte på Medborgarplatsen, i alla fall är det inte barn som står för intressanta intermezzon utan folk på örat eller värre grejer. Och jag riktigt älskar detta med min förort- här leker barnen! Ganska stora barn dessutom! En kväll passerade jag lekparken som då var tom på små barn, men i en gunga satt en tonårsflicka med långt hår och bara gungade och gungade, så högt det gick och så att håret flög. Hon gungade där varje kväll jag passerade och hon tittade glatt på mig. En ung flicka på kanske femton år, förstås vacker i sin unga skönhet passade på att få sitt lystmäte av gungning om kvällen.
De som bor här är en blandning av folk och åldrar och kulturer och det ger platsen en viktig mänsklig magi och ett lugn. Gamla damer lägger ner själ och hjärta på att skapa vackra blomsterrabatter utanför sina hyreshusportar – bara det! Det är så vackert att jag får tårar i ögonen. Här finns välnärda och här finns förlorade. Här finns de som är på väg in i livet och de som är på väg bort. De som har bott här sedan husen byggdes och de som just flyttat hit. Och när jag nu på söndagskvällen var på väg hem såg jag en figur som jag inte har sett, eller reflekterat över på decennier. En mycket, mycket smal gammal kvinna, alltså så smal att hon egentligen bara är skinn och ben och hon är inte så gammal som hon ser ut och denna mycket, mycket smala kvinna böjde sig mödosamt ner för att plocka bort lite skräp i gräset utanför hennes port och plötsligt minns jag just en sådan kvinna från ålderdomshemmet på Lidingö där jag arbetade på helgerna som gymnasist.
Jag tyckte om att prata med de gamla och en av dem var en typ av kvinna som jag då aldrig tidigare hade mött. Så smal så smal för att hon bara rökte och drack kaffe. Hon hade varit städerska. Hon hade egentligen alltid bara rökt och druckit kaffe. Så hade hon livnärt sig och så hade hon fått sin energi. De andra kvinnorna på ålderdomshemmet kom från finare familjer, eller hade varit ogifta lärarinnor. De var mycket gamla och jag var sjutton år så det var damer som varit små på artonhundratalet. De där lärarinnorna såg mycket nedlåtande på den magra rökande kaffedrickande före detta städerskan. Det var tydligt att de misshagade dem att hon bodde på samma hem som de. De hade bott på det fina lärarinnehemmet när de var yrkesverksamma och de var något att räkna med och de hade hull!
När jag såg den här kvinnan ett kvarter bort i kväll böja sig ner för att plocka upp skräpet på gräset kom plötsligt de här gamla kvinnorna tillbaka i mitt minne. Agnes, en av de barska underbara gamla lärarinnorna som jag fick äran att ta ut i solen och den darrande, skallrande magra gamla städerskan som bara drack kaffe och rökte.
Gentagelser! Det går runt, om och om igen kommer skeenden, bilder, figurer tillbaka. Jag tänkte ”Vad konstigt, så tiden går.” Jag tänkte inte ”Så konstigt, vad tiden går” för det är något helt annat. Plötsligt sammanstrålade jag med mig själv, fyrtio år senare, och i detta ögonblickets möte framträdde den magra kedjerökande städerskan, som en slags spegelsyster till damen i kväll, hon som gav upphov till associationen, men damen jag såg i kväll var, tänk så konstigt, på sitt livs topp när min gamla dams kropp var urholkad av arbete, kaffe, cigaretter och fast dagens magra dam då var ung, så väntade tiden – som en katt väntar, tålmodigt och visst – på att göra henne likadan. Och jag själv, vandrande med min hund i en förort jag för ett år sedan aldrig hade satt min fot i, jag själv som associerar till allt detta och fångas i en plötslig virvel av tid, vem är jag, vart ska jag, vem blir jag? Utkastad ur det liv jag hade byggt till mig själv under hela min vuxna tid – ända från den tid då jag som 17 åring arbetade extra på helgerna på ålderdomshemmet – undrar jag med bävan vilken figur jag själv kommer bli.
