DENZEL!
Och omslaget är så fint!
Den handlar om Alvilde, en medelålders frånskild kvinna som slits mellan ytan och djupet. Den handlar om tabun. Somligt kan man vältra sig i hur mycket som helst, fullständigt gränslöst och det bara applåderas, medan annat – som sanningen – ibland betraktas som galet, pinsamt, patetiskt. Alvilde tampas också med frågan om förlåtelse. Är förlåtelse nödvändigt för att man ska kunna öppna sig för livet och gå vidare? Och hon tampas med frågan om kärlek. Hon har funnit en egen form för kärlek, som för första gången gör henne jämställd och fri. Ingen kan hunsa henne, ingen kan förtrycka henne, hon behöver inte be någon om något. Hon prisar sin frihet.
Trots det, i djupet av henne har en annan rörelse börjat. Frågan är om den rörelsen är ett uttryck för tusenårig fostran, eller en sanning? Alvilde har ett krav på sig i livet. Det är att inte underordna sig formen, idén, rollen. Trots det verkar rollen, idén, formen vara det mest gångbara – ytligt sett.
Denzel handlar också om Angel. Och om vad manlighet är. Hur manlighet formas på olika nivåer och hur dessa roller egentligen utgör ett brott mot människan. Ett sorgligt brott där vi alla snöps och manipuleras till något mindre och mer utsatt än vad vi hade kunnat vara. Angel strider också med frågan om förlåtelse, på ett djupare existentiellt plan än Alvilde. Han har tvingat sig till att gå hela vägen i idén om manlighet. Varför? Kanske bara för att få stå i sin faders ögons ljus. Berättelsen handlar också om fantasin, om kreativiteten, om den fria tanken och lekens kraft, om människans inre styrka, den otämjbara, den som alstrar självständighet och mod. Och om sådant som är oförnuftigt och inte går förklara, som samtal med universum och underliga danser.
Det vore roligt om ni vill köpa den och läsa den. Men om ni tycker om den, lova då att inte låna ut den till era vänner. Säg då ” köp boken eller låna den på biblioteket!”. Om en bok säljs för 200 kronor i butiken får författaren 12 kronor. Om den lånas på biblioteket är det någon krona per lån. Det är detta författare lever på. Njut av deras verk men tänk på att de måste få fortsätta arbeta och skapa mer. En gång var det en väninna som sa till mig att hon hade lånat ut en av mina romaner till 14 kompisar. FJORTON! Det är pengar för mig. Småpengar kan tyckas, men många småpengar gör skillnad.
Jag är lycklig att jag äntligen får ut en bok. Att den finns där ute nu. Det är tio år sedan jag gav ut en bok. Livet har kommit emellan med sin nyckfulla dramatik. Förödelse har kommit emellan. Förödelse som lett till att jag nästan har gått under. Men jag har inte gått under. Inte än! Nu har jag mot alla odds hasat mig framåt och nått upp till handtaget till dörren till det rum där jag borde vistas, där jag ska vistas, där jag var innan förödelsen drabbade mig. Jag har inte kommit in i mitt rum ännu, jag har inte ens öppnat dörren. Men jag har nått handtaget och det är det jag nu rafsar på. Jag kan inte påstå att jag drar ner det med kraft och tillit, nej, jag rafsar på det och hoppas att jag ska kunna dra ner det för att kanske nästa år kunna öppna dörren. Om några år, ifall jag inte har hamnat på gatan – och jag menar det bokstavligen – på grund av de brott ( nästan ett tiotal ) jag utsatts för som tagit ifrån mig min ekonomi och framtida trygghet, kanske jag får träda in på det där golvet igen, där ljuset skiner in genom ett fönster. Och jag kanske får slå ut armarna och snurra runt på det där golvet och känna mig trygg igen, pusta ut i förvissningen om att jag har en tillvaro och en väg igen. Jag kanske till och med, om ännu några år, kan ta mig fram till fönstret i det där rummet och öppna det och känna ljuset, vinden och blunda, andas. Jag vill bara få fortsätta. Skriva, leva, äta, bo, sådant som de flesta är skyddade i. Till er som läser vill jag säga: om ni vill ha böcker och författare och berättelser: köp böckerna, gå till bokhandeln, använd biblioteken!
