Jag funderar över detta med fotot. Att vi idag så lätt och helt spontant kan skicka ett foto till varandra via telefonen. Det är fantastiskt kul och ger nya dimensioner till kommunikationen. Vanligen skickar man bilder inom sin närmaste krets – det hade känts lite underligt att få en privatbild av någon man är mer ytligt bekant med utan anledning, men det går ju. Allmänt verkar det finnas vissa oskrivna regler, uppförandekoder vad det gäller bilder som de allra flesta följer.
Så vet vi alla att det skickas dickpics och förnedringsbilder och annat, men om man bortser från det och bara tänker på bilden i normala relationer i det här sammanhanget. Nå, då kommer vi till min lilla hangup.
Alla som har läst min blogg vet att jag har tagit en sväng ut i ”verkligheten ” det vill säga på nätdejtingens arena. Jag orkade inte med alla hundratals män som visade intresse på appen utan rensade hårt och till slut stod en skara på fjorton kvar och endast fyra av dem hade jag tid jag träffa, vilket skedde under ordnade omständigheter som över en bulle, eller en middag. Och en av dem var det något extra med! Båda kände att det klickade mellan oss direkt och vi hade väldigt roligt. Eller ” klickade”. Alltså inte så där ” åh han är min dröm! ” utan vi hade helt enkelt kul och gillade varandra och den ömsesidiga förtjusningen steg för varje halvtimme på vift i Gamla Stan. Här avbryter vi !
Nu tänker vi oss detta lilla eviga scenario tillbakaflyttat i tiden cirka tio år, kanske lite mer. Vi kan bredda det och säga att det handlar om en tjej och en kille, eller en gubbe och en gumma, eller ett tjusigt par kring trettio, vad som helst., att det är jag har ingen betydelse.
De två, när de skiljs åt känner att kanske livet håller på att ta en ny vändning. Kanske lyfter förälskelsens fågel ur mitt bröst och svingar sig jublande upp mot solen? Stegen blir lätta, en känsla av oförklarlig glädje skänker de helt vanliga dagarna ett härligt ljus, det pirrar och värmer i kroppen, ett mjukt lugn men samtidigt en otålig svindlande längtan böljar inom en och om man får syn på sig i spegeln ser man lite annorlunda ut, som vind kring tinningarna, och glitter i blicken. Alltså, kort och gott; är det kärlek på gång?
Mitt i dessa steg, som både är smygande och långa språng i tankarna, kommer han plötslig till en. Gubben har tagit sig till Gummans hem, den tjusige trettioåringen till den tjusiga trettioåringens jobb, killen till tjejens trappa, och den där medelåders mannen till den där medelålders kvinnans lunchställe och han säger:
”jag har något till dig!”
Och sträcker fram ett litet kuvert. Deras händer snuddar nästan vid varandras och deras blickar möts, hjärtat tar ett skutt, men sedan vips är han borta. Kvar står hon med kuvertet i handen, trycker det lätt mot sitt bröst och undrar ; ”vad är det han har till mig?” Pirrande förväntansfull öppnar hon det.
Ut slinker ett kort. Ett polaroidkort. Och på kortet poserar den uppvaktande mannens kropp utan huvud iklädd endast kalsonger. Hon stirrar på hans bringa, hans mage, hans armar, hans underliv med något som ligger i en kalsong, hans höfter, hans lår. Eh…?
Hur skulle kvinnan/ tjejen / gumman reagera? Vad skulle man tro om den mannen/ killen / gubben som tagit ett polaroidkort på sig själv i sina kalsonger mot bakgrund av sin badrumsvägg i akt och mening att ge till den han hoppas få? T’änk! Tänk cirka tio år tillbaka och all annan tid fram tills dess! Vad hade hon tänkt, vad hade hon känt? Vem skulle man tro att han var?
Så vad har hänt i vårt förhållningssätt till varandra det senaste decenniet?
Alla som har läst min blogg vet att den roliga middagen några stycken ovan avslutades med att mannen i fråga blev putt på att inte få komma hem till mig nu när vi hade haft det så kul. Det gjorde honom i ett slag ointressant. Men det kom en liten vända till, gott folk, då samtalet togs upp igen i ett försök att reda upp. Jag gav honom en chans till. Då slank utan förvarning under tystnad plötsligt bilden på hans kalsongkropp in i min telefon. Hans okända kropp, huvudlös, i kalsonger.
Och DET ska jag tycka är normalt.
Hur vet jag det? Många kvinnor suckar;
”Åh, så där är det ju hela tiden…” Alltså, så VANA. Så VANA vid att få ”polarioidkort” tillstuckna sig i förbifarten. Och en hel del män säger:
”Men så farligt var det väl inte..!” ”
med en underton av att min reaktion är lite skrattretande. För något har hänt med våra gränser. När det är så lätt att ta ett foto helt spontant och skicka iväg in liksom smygvägen i en annan människas liv, ( lur ) så är det som om det inte har skett, som om det inte har en betydelse, och som om det inte är något man ska oja sig över. ” Så farligt är det väl inte?”
Fast det är EXAKT samma sak som om han hade tagit ett foto med en polaroidkamera, lagt det i ett kuvert och gått till en brevlåda och lagt på det, eller sökt upp mig och räckt mig kuvertet. Och vad hade man sagt om det för femton år sedan? Klargörande: hur hade man betraktat den man som gjorde så?
Enkelheten, tystnaden, snabbheten i att ta ett foto på( sitt sprängande stånd eller) sin kropp i kalsong och skicka gör det så lätt att överträda gränserna till en annan människas privata sfär. I det finns en narcissistisk lockelse, för somliga uppenbart svår att motstå. Det handlar inte bara om att skicka en ” oskyldig bild på en man i kalsonger” utan det handlar också om att utan att fråga bryta sig in i en kvinnas privata sfär och trycka sin kropp emot hennes sinnen vare sig hon vill det eller inte, under förevändning att det är en flirt.
Låter det dramatiskt?
Ja , man kan låta bli att fundera över det, ja visst, men man ska vara medveten om makt och energier, tolkningar och gamla lagar. Man måste lära sig att placera saker där de hör hemma, putsa bort det synbara för att kunna granska var man själv vill befinna sig i det hela.
Så nej, ni män som säger ” det är väl inte så farligt! En dag kommer du klaga på att du inte får några längre”
Ni har fel.
