Så nu har min bok äntligen recenserats i en av de största kvällstidningarna! Det var roligt och jag är verkligen glad över det. Men jag är också smått förbryllad och en aning förtretad. Missförstå mig inte! Var och en läser en text hur hen vill, och tolkar den utifrån sitt och något annat kan inte en författare förvänta sig. Texten glider in , ramlar ner, tråkar ut eller roar helt olika beroende på vem mottagaren är precis just då. Detta har jag inget att säga om, självfallet.
Det som bekymrar mig är att recensenten med väldigt många rader inleder med att definiera DENZEL, efter att först ha letat efter begreppets betydelse, som ”kvinnoprosa”. Ja, den nyansen är faktiskt ny för mig som egentligen bara har hört talas om ”kvinnolitteratur” men det är förmodligen ett snäpp finare än ” kvinnoprosa”, eftersom ”litteratur” är ett lite tjusigare ord än ” prosa”. Men det är inte däri problemet ligger, utan i ivern att överhuvudtaget genuskategorisera verket. Vad betyder det?
Är alltså allt annat som kvinnor genom århundranden läst ”mansprosa” eller ”manslitteratur”? Kvinnor och flickor, det börjar ju redan med sagorna, får genom hela livet identifiera sig med män och pojkar och mäns villkor, drömmar, tillkortakommanden, äventyr och beskrivningar av världen och sig själva – och av kvinnor/ flickor. Med detta material formar vi, som flickor och kvinnor, vår idé om tillvarons olika betydelser och vilka vi är i sammanhanget. De manliga berättelserna, om och om igen formulerade, bygger och förvaltar beskrivningen av oss nerifrån och upp.
Men trots att det är verk skrivna av män och med manliga huvudpersoner kallas det inte för ”manslitteratur”. Icke! Och skälet är att det helt enkelt är mer än så, ja men för sjutton, det är ju ”människolitteratur”. Aha! Det så klart, de manliga ständiga berättelserna är ”människolitteratur”, kort och gott ” litteratur”.
Och så har vi då det lilla sidospåret ”kvinnolitteratur” eller nja, ”kvinnoprosa” i det här fallet. Inom den genren finns ”romance” får vi veta i recensionen och det är enligt recensenten – och följande är intressant;- det enda område inom litteraturen där man som kvinna är trygg till slutet ty man kommer inte bli offrad! Där befinner jag mig med min Denzel, tydligen. Det är sant, jag offrar aldrig mina kvinnor. Förstår ni vidden av detta? Romance är den enda gren på trädet litteratur där en kvinna kan vara helt säker på att slippa se sitt kön offras? Idag. År 2016.
Så extra kontraproduktivt då att recensenten genast, på ett oreflekterat heteronormativt sätt, ambitiöst och omedelbart kategoriserar romanen DENZEL i en fålla med den tydligt textade namnlappen ”KVINNOPROSA”. ( i mitt stilla sinne undrar jag om romanen hade uppgraderats till ”kvinnolitteratur” ifall min huvudperson hade begåvats med de mer publikfriande självdestruktiva drag hjältinnor bör ha i vår kultur, men det är bara en tanke.)
De nyfikna av manligt kön som kunde ha lockats att läsa DENZEL avstår säkerligen eftersom man hör på rubriceringen att det handlar om kvinnotjat som inte angår en man. Många kvinnor skyr också begreppet, bland andra jag själv. Jag kan inte säga att jag dras till något som kallas ”kvinnoprosa”, inte ens ” kvinnolitteratur”om det inte handlar om historia eller forskning men då är det inte ”litteratur”. Däremot dras jag lite extra till berättelser skrivna av kvinnor. Jag tycker mig av någon obskyr anledning upptäcka nyanser, situationer och kanske rentav frågeställningar i deras verk som män aldrig gestaltar. Det är berikande. Hm, jag undrar hur det kan komma sig? När jag nu tänker närmare på saken erinrar jag mig att de ganska många män ( kanske ett par fler än vad man skulle kunna tro! ) som har läst mina böcker, ofta säger; ”Tack! Nu har jag förstått något jag förut inte ens tänkte på. Nu förstår jag min fru bättre!”
Är det inte en del av all konsts storhet – att den i vilken form den än gestaltas kan öppna människors sinnen, ge nya perspektiv och smaker?
Om man skulle kalla all litteratur skriven av män för ”mansprosa” eller ”manslitteratur” skulle dessa alster inte ha konsumerats av de kulturbärande kvinnorna som den är beroende av, dock inte för att de skulle tänka ”det är en massa manstjat som inte angår mig” ( eftersom kvinnor fostras till nyfikenhet på män skulle de kunna tänka att där månne fanns något att lära ) utan de skulle dra slutsatsen att det var porr i olika grader. Men nu är icke fallet det, för vi vet ju att all litteratur skriven av män är ”litteratur” kort och gott, eller kanske ibland ”prosa”.
Men hur definierar man en bok om en kvinna skriven av en man? Är det också ”kvinnolitteratur”, eller nja, ”kvinnoprosa”? Beror rubriceringen på vad kvinnan i boken reflekterar över, hur hennes väg ser ut, vad hennes drivkraft består av?
Eller är det så, att så fort en kvinnlig författare tar sig friheten att gestalta och undersöka en kvinnas villkor, som alltid är en konsekvens av den könsroll var och en av oss har dömts till sedan dag ett, måste det kallas KVINNOLITTERATUR/ PROSA? Det är moment 22.
Återigen är vi då där: Den enda som kan beskrivas enligt mänsklighetens hela palett är den vite mannen. Allt annat måste representera sin grupp. Så förfärligt. År 2016 i Sverige.
Ack, så dödande för en skapande författare att alltså aldrig få undersöka vad det är att vara kvinna i den här tiden utan att genast schasas in i sin fålla! In med dig, så så, hitta ditt rätta bås nu!
Ännu märkligare blir det att DENZEL så ambitiöst kategoriseras som ”kvinnoprosa” eftersom den har två separata huvudpersoner. Det ena är en kvinna, det andra är en man. De har var sitt osynligt sår, följden av så kallad kvinnlighet respektive så kallad manlighet. Fula sår får inte synas i vår pråliga värld. Men det är såren som driver oss hit eller dit och lurar oss till felaktiga slutsatser emellanåt och det är i närheten av våra sår som vi kan finna en avgörande sanning. Och kanske en fortsättning.
Slutet på DENZEL beskrivs som ” heteronormativt” i recensionen.
Jo, dessa två, en kvinna och en man, de möts faktiskt på slutet precis som i en romantisk film, men om mötet är av den konventionella och heteronormativa art som recensenten tolkar det, är inte alls givet. Slutet är öppet. Faktum är att det inte finns någonting specifikt som talar för att författaren föreslår en lösning på huvudpersonernas ångestdrivna frågor i form av en plötslig tvåsamhet mellan de tu. Alls icke. Det måste ses som en enkel och konventionell tolkning, men alla läser som sagt på sitt sätt och det är fritt. Min förhoppning är dock att den som låtit sig uppleva berättelsen och kunnat beröras av den manliga och kvinnliga huvudpersonens sökande kan förstå att slutet är någon nyans större än så.
Men … om det nu vore så att de fann varandra. Por que no? Egentligen!
Jag vill inte styra över tolkningar eller komma med facit eller beskriva alla skikt i berättelsen, böcker mognar som vin och kan avslöja sina skikt i en andra läsning, vid ett annat uppmärksamhetstillstånd, eller en annan fas. Däremot kan jag konstatera att recensentens iver att vilja kategorisera berättelser i ”kvinnolitteratur” (eller nåja, ”kvinnoprosa”) är just så heteronormativt och konventionellt som romanen DENZEL påstås vara av densamma. Bortsett från mitt egenintresse i just detta, så är kategoriseringen av berättelser i ” kvinnolitteratur” ( även – ”prosa”) mycket beklämmande för alla kvinnliga författare och sorgligt kontraproduktivt år 2016.
Definition enligt Wikipedia på ”heteronormativt” :
”Heteronormativ innebär att ett mänskligt samhälle har heterosexualitet som norm för människans sexualitet. ( -) Det innefattar också att män förväntas bete sig maskulint och kvinnor feminint.” Alltså precis den för människoväsendets själ, hjärta och utveckling fångenskap som jag försöker att diskutera med hjälp av mina två, av heteronormen skadade, huvudpersoner i DENZEL.
Den som vill veta något om författarens tankar kring romanen får sig det till livs i morgondagens blogg eller kan läsa redan idag på Atlas hemsida.