Tänk att luften doftar rosa!
Av alla vinddrivna körsbärsblommor som fyller gatorna. Det regnar rosa. Blommor. Bra mycket bättre att det regnar blommor än grodor. Eller gräshoppor.
Och kastanjerna som sväller och spricker fram, ståtliga stolta spiror. Och syrenerna som redan innan de vecklat ut sina små fina blommor inte kan hejda sig att pysa ut sin berusande doft. Och de ljuvliga ljusrosavita äppelblommen på de knotiga gamla träden. Åh!
Jag har ett eget träd. Om man nu kan ha ett träd. Trädet är ju sig själv och lever mycket längre än vi. Jag klättrade i det när jag var liten. Balanssnören var uppspända mellan äppelträdet och päronträdet och jag övade min balans. Ibland satt jag bara i gungan och tittade ut på havet. Till andra sidan. Där fanns han. Han var elva år precis som jag. Jag försökte skicka kärlek till honom. Redan då.
Det är romantiskt. Och lite knasigt. Att bli så försjunken. Att som liten flicka sitta vemodigt och skicka kärlek. Till en elvaårs pojke som man sett i ett par timmar. Herregud, vad skulle det bli av en sådan liten människa!
Jag kan säga nu många decennier senare att man inte ska syssla med sådant för mycket! Det är inte konstruktivt.
Fast om man däremot kan göra det i lagom dos har det ju visat sig få effekt! Det måste betyda att sådant som böner för andra har verkan. Jag såg i ett vetenskapsprogram ett experiment där en person fick titta på ett foto av en helt okänd människa. Den okända människan satt någon annanstans, förmodligen på andra sidan USA ( det var där det utfördes) med elektroder på huvudet. Den som tittade på bilden fick då och då, mycket oregelbundet och utan förvarning, order att tänka kärleksfullt på den okända människan på bilden.
Varje gång kunde man klart och tydligt konstatera att den person som blev vänligt tänkt på alstrade lyckohormoner. Det är ett experiment som jag tycker väldigt mycket om. Det måste betyda att vi har god kraft att ge varandra. Till och med på långt håll! Att sådant är möjligt är…. underbart.
Men kanske motsatsen också sker. Om man tänker onda tankar om någon. Då kanske den som blir tänkt på känner sig låg. Jag vet inte. Eftersom det inte kan finnas någon som sorterar och avgör vilket som är värt något eller inte, så är det förmodligen så.
Men den tanken kan man ju skippa en stund.
Egentligen skulle jag tala om mitt träd men jag halkade vidare. Det är så livet är. Man börjar någonstans och slutar någon annanstans som man inte hade riktigt kläm på.
Men det är ett mirakel med växtkraften i naturen. Och skönheten. Som upprepas gång på gång. Så många mirakel omkring oss. Någon som är helt begeistrad över detta är Bonderöven! Han är så knasig och rolig. Och älskar växtkraften i allt. Ett kul TVprogram.
Allt gott önskar jag er!
