Det har varit full rulle ett tag så jag har inte hunnit skriva någon blogg.
Det började med fest på Piratförlaget! Alltid kul! Och alltid generöst!
Vi kom för sent, vi missade precis Tommy Körberg som hade fått allas hårsäckar att stelna genom att sjunga en av sina klassiker. Den första vi mötte förutom det strålande värdparet Ann-Marie Skarp och Jan Guillou var Emma Hamberg. Hon är ju jätterolig! Mitt i vårt samtal fick vi syn på hennes Cosmopolitan. Fri bar! Vi skyndade till barkillen för att smaka hans variant på drinken. Superb! Ljust rosa, perfekt avvägd smak! Den bästa hittills! Fredrik Belfrage, min favorit när det gäller att bli intervjuad, sprang sin väg rädd för mannen vid min sida som han kallade min ”livvakt”. Jag sprang efter och vi pratade med värme om framlidne TV-chefen i Göteborg, Steen Priwin, mannen som gjorde annorlunda tevedramatik möjlig. Vad hade den så högt älskade Carin Mannheimers dramer tagit vägen utan honom? Och Damen i handskdisken och Glappet hade aldrig blivit till, som jag tidigare skrivit om. Idag finns inga sådana självständiga och modiga människor i de där maktpositionerna och utbudet blir vad det blir, och alla dramatiker med eget brinn flyr.
Sedan ramlade vi in i fantastiska Sara Kadefors, också en av favoritkompisarna vid dessa tillfällen. Oj så mycket hon får sagt och med intressant humoristisk skärpa! Mitt i samtalet beundrade jag Lotta Kulhhorn som bara blir snyggare för varje år! Hon ser ut som en slags filmstjärna! Hennes ögon och hennes mun! Vilka kvinnor! Hon gjorde omslagen till de första utgåvorna till Didrik och Ebba när de kom ut på Bonniers Juniorförlag 1989 och 1990. Men hon hann inte göra Didrikfiguren mindre– han ser alldeles för stor ut vid sitt piano – för plötsligt skulle hon föda. Jag har sett henne i alla år i mina kvarter kring Mosebacke på Söder och sannerligen – en kvinna som kan sin sak!
Så ägnade vi förstås en stunds samtal åt Liza Marklund, som alltid elegant. Hon berättade om sitt resort i Masai Mara, Kenya och jag undrade om det inte var splittrande att ha så många hem? Nej, det var det inte, intygade hon. Om man har lust att vara i Malaga eller i Stockholm eller i Kenya eller var man nu vill vara så tänker man bara ”jaha det vill jag” och sätter man sig på planet och åker, konstigare var det inte. Minsann, tänkte jag och skickade en förstulen tanke till min väska som jag rotlös drar från plats till plats, och hur lätt det är att glömma tandborsten och tappa sitt fokus. Så gladde vi oss åt att hon blivit mormor, precis som jag, och förenades på det sätt kvinnor alltid kan göra i ett andäktigt och tacksamt ögonblick av innerlig kärlek innan samtalet ebbade ut. Första gången jag träffade Liza förenades vi i gemenskapen kring svettande knäveck.
Sedan höll livvakten och jag oss till den fria baren och samtalade i många glada timmar med några av de oerhört trevliga personer som arbetar för Pirat. Härligt mycket tid ägnade vi åt att fördjupa oss i mina kommande böcker och i hur bra de kommer att sälja. Ett ovanligt trevligt ämnesval som piggar upp att återblicka på. Sedan talade vi om den ibland känslomässigt komplicerade föräldrarollen man har med vuxna barn. Hela tiden avsmakande olika drinkar men alla andra gäster älskade också Cosmopolitan så till slut erbjöds bara rom och cola, så enkel men icke att förakta! Den första drink jag drack i livet. Till hiten ” I´m not in love” i armarna på en snygg engelsman på engelska sydkusten sommaren jag fyllde femton. Men nu på Östermalm i stan ungefär trettio liv senare kastade jag inbjudande ögonkast till min kavaljer och orden och glädjen flödade mellan alla församlade. Vilken barkille! Han kunde verkligen sin sak! Berusade av den starka doften från det gigantiska blomsterhavet som förlaget tagit emot i gratulationsgåvor vacklade vi så småningom fnissande hem genom staden, som fortfarande var ljummen fast klockan var tre. Kuttrande upprymda konstaterade vi att den här festen, det var riktigt rolig, kanske en av de allra bästa.
Livet är sannerligen en sanslös blandning av högt och lågt. Och återigen kan jag – som så länge varit rädd för tvåsamhet – konstatera att delad glädje är dubbel glädje. Det är en ganska fin sak att återupptäcka när det andra jag envist har byggt som skulle ge mig trygghet, rämnar. Denna tid i mitt liv är så laddad av oväntade konstigheter som i grunden skakar mig att jag behöver skvätta över lite av mitt privata liv här i bloggen, något jag aldrig har gjort förut eftersom jag inser 1. Det kan inte vara intressant att läsa om. 2. Det finns för många bloggar av självupptagna människor.
